Någonting som ofta blir plågsamt uppenbart i länder som Peru är de extrema kontraster som råder mellan olika samhällsskikt. De rika blir ohyggligt rika och de fattiga blir om möjligt ännu fattigare. Förra helgen var en studieresa i det förra.
Fukten har lagt sig över Stilla Havs-bukten och från den gigantiska strandklubben pumpas musiken ut över de nattsvarta vågorna. Det är den sista december år 2008 och tillfälligheternas spel har fört mig till ytterligare ett absurt sammanhang.
- Lisa, Lisa, kom! Jag måste presentera dig för någon!
”Någon” blir snart 200 och av alla de ansikten som fladdrar förbi visar det sig att 55 procent bor eller har bott i USA, någon råkar vara presidentens son, en annan en av presidentens två personliga rådgivare och alla har de som tradition att fira in det nya året under fyrverkerierna och champagneflödet i Mejía.
På nyårsdagens morgon, svettandes ut de sista romdropparna på stranden, kläcker mitt sällskap ur sig:
- Åh, tänk om man ändå hade varit hemma nu. När jag varit ute och vaknar med torr strupe brukar jag bara skrika ”Alejandra!” så kommer våran hushållerska med en liter färskpressad juice. 27 år. Och fortfarande oförmögen att pressa sin egen juice till frukost.
Alejandra har det troligtvis ganska gott ställt om man jämför med övriga Perus arbetarklass. Kånkandes och stånkandes, under den stekheta solen, springer strandförsäljare och förser svettiga semesterfirare med allt från empanadas, glass och vatten, läsk och öl. Tar det iskalla vattnet slut får de en snabb uppmaning att leta rätt på mer och det råder inga tvivel om vem som bestämmer. När önskemålet om påfyllning läggs fram lägger den gamla kvinnan, som troligtvis spenderat hela sitt liv på den där stranden passandes upp på södra Perus elit, benen på ryggen och kommer tillbaka tre minuter senare med andan i halsen, svetten lackandes och en gigantisk plåttunna med kylt vatten på den krokiga ryggen.
- Sí señor, nu har jag vatten åt Er.
Lite längre upp på stranden dundrar 5-åringar förbi på fyrhjulingar mellan de parkerade lyxbilarna som utgör ”stadsbilden” i Mejía. Ovanför våra huvuden seglar en man som enligt uppgift är god för 40 miljoner dollar runt i sin nya leksak – ett segelflyg.
Och nere vid vattenbrynet torkar försäljarna, som är allt mellan 10 och 70 år, svetten ur pannan med baksidan av sina nötta, trötta händer.
infoperu@svalorna.se
2 kommentarer:
ja herrejistanes. det är verkligen sorgligt att se dessa kontraster, och läskigast av allt är att många rika inte verkar förstå sitt privilegium över huvud taget. Ha det fint!
Nej, precis. Och det värsta är ju att vi är en del av det där också, den där världen man föraktar. Det är väl därför man blir så upprörd, för att man själv representerar så mycket av den "rika" delen.
Skicka en kommentar