Havets dag firas i La Paz och det är spänning och förväntan i luften. Presidenten ska hålla tal och för mig är det första gången jag bevittnar en latinamerikansk militärparad.
Vid sjutiden när jag yrvaken häller upp mina flingor hörs militärorkesterns trumpetande. Paraden har redan börjat även om huvudattraktionen, president Evo Morales, inte ska göra entré förrän om fyra timmar.
Det är Havets dag, Día del Mar, och det är krigshjälten Eduardo Abaroa som hyllas efter att ha stupat i ett krig mot Chile för 130 år sedan. I det kriget förlorade Bolivia sin Stillahavskust, vilken sedan dess är innerligt saknad.
När jag närmar mig Plaza Abaroa möts jag av militärens mänskliga kedjor som spärrar av vägarna kring torget. Det tycks vara ett oändligt antal militärer, militärpoliser och poliser på plats. Vissa av dem bär patong och hjälm medan andra har skyddsväst och tungt maskingevär. Åskådare har börjat samlas längst trottoaren för att paxa bästa platsen.
Som alltid i La Paz slås jag av hur tyst det är. Det är fullt av folk omkring mig men ändå knäpptyst. Ingen pratar eller hojtar och om något ska sägas så näst intill viskas det fram.
När jag för sjätte gången frågar en polis vilken tid Evo ska tala får jag en sjätte tidpunkt till svar. Är det av säkerhetsskäl hemligt eller svarar samtliga en tid fast de inte har en aning? Det sistnämnda händer trots allt titt som tätt här i Bolivia, det vill säga att folk hellre svarar fel än erkänner att de inte vet. I ovisshet belägrar jag mig på ett café med uppsikt över torget och väntar.
Efter ett par timmar märks det på männen i kostym, solglasögon och öronsnäcka att något är i görningen. Evo är på ingång. Han stannar till ett tiotal meter från där jag står och hälsar "God morgon". Hundratals soldater svarar enstämmigt. När presidenten har hållit sitt hyllningstal startar paraden igen och den här gången tycks den aldrig ta slut. Det är hela Bolivias regering som kommer marscherande departamentsvis. Evo vinkar glatt och klappar i händerna och jag känner att jag har fått mig en ordentlig dos av främmande kultur.
Sofi Önneby
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar