AINA: Enas eller riskera att krossas!

Den feministiska rörelsen i Nicaragua befinner sig i en kritisk situation. Politiska motsättningar och gamla oförrätter sedan 2006, då presidentposten föll på Daniel Ortega, klöv den feministiska rörelsen itu. Detta skapade sår som än idag hotar att förhindra att en nationell aktionsplan arbetas fram i en tid när kvinnorättsorganisationer och nicaraguanska feminister behöver en gemensam plattform som mest.
Den 5 och 6 juni samlades ett flertal feminister från olika kvinnorättsorganisationer i Managua för att föra en dialog och möjligen hitta en utväg från det dödläge som rörelsen hamnat i, men till min stora förvåning hann mötet aldrig komma till detta. Istället handlade allt mer om ”det” stora grälet som ägde rum år 2006 i samband med presidentvalet.

Jag försöker uttyda vad som egentligen hände för tre år, men jag inser till sist att alla dansar som katter runt het gröt. Ingen vågar riktigt ta i frågan. Jag tittar mig omkring och ser att många ansikten utstrålar uppgivenhet och irritation. Vi, ”yngre feminister” inkluderas inte, tvärtom, det verkar som att detta har förvandlats till en kamp mellan några få auktoriteter.

Plötsligt reser sig Ana María Pizarro upp och talar med en röst som får alla att lystra till. Hon är gynekolog och direktör för Sí Mujer, en organisation som arbetar för kvinnors hälsa, och en känd kvinnorättskämpe sedan revolutionen. - Det här handlar om överlevnad! Vi har varken tid eller råd att diskutera gamla oförrätter i det här politiska läget. Vi står inför en regering som förföljer oss och hotar att krossa oss! Antingen kommer vi över våra personliga skillnader och enar oss eller så går vi under!, säger hon med stark röst.

Hennes ord stannar i mina tankar, och nu förbereder jag mig inför fortsättningen på denna dialog som äger rum denna helg i Managua. Det är en kritisk tid för kvinnor i Nicaragua och jag sätter mitt hopp på att de personliga skiljaktigheterna denna helg läggs åt sidan för att skapa en kraftfull och positiv feministisk aktionsplan.


Aina Gagliardo

MICHAELA: Pisco, två år efter jordbävningen

Michaela Rosenholm, i Peru, inlägg 5

Den 15 augusti 2007 drabbades Peru av en jordbävning som uppmättes till 7,9- 8,2 på Richterskalan. Jordbävningen som var den värsta i landets historia på nästan 30 år lämnade förödande skador i de mest drabbade städerna Pisco, Ica och Chincha Alta, en region som ligger 150 kilometer söder om Lima.

Hur många som omkom är oklart, men det sägs att att jordbävningen krävde mellan 580- 1000 människoliv, 2000 skadades och 76 000 bostäder lämnade i bråte.

I förra veckan åkte jag förbi Pisco, staden som drabbats hårdast av jordbävningen. Jag blev förskräckt över tillståndet staden befinner sig i. Två år efter förödelsen är det inte mycket som byggts upp. Det ser ut som att naturkatastrofen drog fram bara några veckor tidigare. Staden saknar asfalterade vägar, husen ligger i ruiner och vid stadens utkant, som liknar en flyktingförläggning, lever människorna under ytterst enkla förhållanden.


Vid Plaza de Armas återstår endast ca 20 procent av stadens katedral. Jag frågar en farbror som säljer vykort utanför katedralen vad som gjorts för att restaurera staden. Han tittar uppgivet på mig och säger att regeringen inte gjort någonting för att bygga upp staden igen. En taxichauför i Ica berättar för oss att regeringen fastslog att jordbävningen ”endast” mätte 7,9 istället för 8,2 som rapporterats från andra håll. Han menade på att regeringen gjort detta för att slippa sätta in fler resurser som krävs när jordbävningar överstiger 8 på Richterskalan. Sant eller inte vet inte jag, men man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig att inte mer gjorts.

Direkt efter olyckan fanns flertaletet internationella NGOs på plats. Regeringen, peruaner och turister i omkringliggande städer drog sitt strå till stacken och bidrog med vatten, mat och filtar. Men när första krisinsatsen var över lämande de flesta staden och människorna lämnades till sitt eget öde.


I Thailand där jordbävningen 2004 krävde över 5000 människoliv och orsakade fruktansvärda konsekvenser på samhället var ekonomi och uppbyggnaden helt klar efter mindre än tre år.

I Peru däremot ser det helt annorlunda ut. Vad var det som gick fel med uppbyggnaden av denna region? Varför görs så pass lite av regeringen för att hjälpa människorna att återubbygga sina hem och sin stad? Två år har gått. Två år! Pengar från den perunaska regeringen fanns, men kunskap och koordinering saknades och flera korruptionsskandaler avslöjades. Kanske har jag redan här svarat på frågan?

Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se

Foto: Pisco.info och Maja Permerup

LISA: Strejkkultur

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 10
Trafiken står stilla i Arequipa. Återigen har transportstrejk utlysts och en behaglig tystnad har lagt sig över staden. Luften är något renare än vanligt, gatukorsande sker inte längre med livet som insats och de annars snigelfartstrafikerade trottoarerna är något mer lättnavigerade än de normalt är.

Juni och juli är generellt sett protestkantade månader i Peru. Många är de krav som artikuleras från samhällets alla hörn inför presidentens tal till nationen i slutet av juli. Förra månadens händelser i Bagua, där lokalbefolkningen till slut fick en del av sina krav bemötta, kan möjligen ytterligare ha påverkat civila samhällets protestlystnad.

Inför veckans protester har regeringen gått ut med ett löfte om en något blygsam ”bonus” om 20 soles, motsvarande drygt 50 svenska kronor och ungefär en tiondel av den peruanska minimilönen, till strejkbrytare.

Bonusen verkar inte locka alla.

Vid den fullsatta torget, den traditionella samlingspunkten för demonstrationer av alla de slag, vajar de olika organisationernas flaggor i vinden tillsammans med traditionella Che Guevara-fanor. Från ett lastbilsflak utanför det gamla kommunhuset ljuder gamla, och lika traditionella, kampsånger genom knastriga högtalare. Den egentliga anledningen till protesterna, den nya skärpta trafiklagen, hörs det inte så mycket om kring torget. Däremot är rösterna fortfarande många och arga gällande juni månads oroligheter och regeringen får både en och annan känga riktad mot sig.

Några turister tar kort. Turister som, på grund av de vägspärrar som traditionellt sett karaktäriserar peruanska strejker, tvingats planera om sina resrutter för att undvika ofrivilliga trekkingturer. När representanter från våra samarbetsorganisationer för ett par veckor sedan åkte till en fortbildning i Cusco tvingades de kliva av bussen en timmes bilväg från målet och helt sonika promenera den sista biten. Nio timmar senare nådde de slutligen målet. En annan kollega fastnade för en tid sedan ett extra antal timmar i en buss på väg till La Paz där de efter mindre mutor till strejkvakter lyckas

Det mesta fungerar dock som vanligt om än i en något lugnare takt. Butiker och caféer har öppet, trots att halvt neddragna järngaller för skyltfönster (för att snabbt kunna stänga igen vid händelse av upplopp) vittnar om motsatsen. Och under den andinska solen blir vi återigen påminda om att aldrig ha ett för tight schema, då det enda som tycks vara konstant i den här delen av världen är vetskapen om att vi aldrig riktigt vet när och hur planerna förändras.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

SOFIA: Sprit, potatis och lamafoster

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 5

Vad behövs för en lyckad invigning? Sprit, potatis och ett lamafoster så klart! Vår samarbetsorganisation NATs, organisationen för barn och ungdomar som arbetar på gatan, har haft invigning av sitt internetcafé. Det hela började lite stapplande inne i deras mörka möteslokal med några tal och slutade i en sprudlande gatufest.

Med stöd av Svalorna LA har NATs kunnat öppna ett internetcafé

i sina lokaler i centrala La Paz. Detta kan förhoppningsvis kan ge en del intäkter till organisationen samtidigt som barnen och ungdomarna får en möjlighet att lära sig ta ansvar och arbeta någon annanstans än på gatan.

Invigningen började med att några av barnen och ungdomarna berättade vad NATs betyder för dem och hur deras liv har förändrats till det bättre sedan de blev medlemmar i organisationen. Sedan var det dags för ch’alla, en gammal andinsk tradition för att välsigna platsen och se till att få tur och framgång. Lite katolicism blandades dock också in för att vara på den säkra sidan och de bad till både Gud och Jungfru Maria.

Ch’allan genomfördes av en äldre man som uppenbarligen gjort det flera gånger förut. Han gjorde i ordning en bricka med bland annat figurer av socker som symboliserade framgång för internetcaféet och ett lamafoster invirat i bomull. Alltihop brändes sedan på gatan utanför ingången och vin och sprit hälldes ovanpå vilket gjorde att det brann ordentligt.

Gatan utanför NATs lokal stängdes av och där fortsatte nu festen med dans och sång. Det barnen och ungdomarna verkade uppskatta allra mest var dock apthapin, som innebär ett stort knytkalas. All mat lades ut på filtar på marken, i synnerhet fylldes det på med massor av potatis, och sedan slängde sig alla fram för att få i sig så mycket som möjligt.

Till slut lyckades även jag få i mig några potatisar och jag lämnade festen med en förhoppning om att lamafostret och spriten på sitt sätt skulle hjälpa till med att göra internetcaféet till en succé.

Sofia Gustafsson

programassbolivia@svalorna.se