Den 5 och 6 juni samlades ett flertal feminister från olika kvinnorättsorganisationer i Managua för att föra en dialog och möjligen hitta en utväg från det dödläge som rörelsen hamnat i, men till min stora förvåning hann mötet aldrig komma till detta. Istället handlade allt mer om ”det” stora grälet som ägde rum år 2006 i samband med presidentvalet.Jag försöker uttyda vad som egentligen hände för tre år, men jag inser till sist att alla dansar som katter runt het gröt. Ingen vågar riktigt ta i frågan. Jag tittar mig omkring och ser att många ansikten utstrålar uppgivenhet och irritation. Vi, ”yngre feminister” inkluderas inte, tvärtom, det verkar som att detta har förvandlats till en kamp mellan några få auktoriteter.
Plötsligt reser sig Ana María Pizarro upp och talar med en röst som får alla att lystra till. Hon är gynekolog och direktör för Sí Mujer, en organisation som arbetar för kvinnors hälsa, och en känd kvinnorättskämpe sedan revolutionen. - Det här handlar om överlevnad! Vi har varken tid eller råd att diskutera gamla oförrätter i det här politiska läget. Vi står inför en regering som förföljer oss och hotar att krossa oss! Antingen kommer vi över våra personliga skillnader och enar oss eller så går vi under!, säger hon med stark röst.
Hennes ord stannar i mina tankar, och nu förbereder jag mig inför fortsättningen på denna dialog som äger rum denna helg i Managua. Det är en kritisk tid för kvinnor i Nicaragua och jag sätter mitt hopp på att de personliga skiljaktigheterna denna helg läggs åt sidan för att skapa en kraftfull och positiv feministisk aktionsplan.
Aina Gagliardo
1 kommentar:
Jag läste med spänning ditt blogg. Jag känner igen de polariseringar som så lätt kan bli när man tappar perspektiv och vill bara försvara sin egen uppfattning. Det händer ofta när man prioriterar fel. De konkreta gemmensamma steg är de viktigaste att enas om.
Önskar att det tog steg fram nu i Managua.
Stor Kram
Mama
Skicka en kommentar