JENNY: Mellan maskorna

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 1
Jag följer med Salomé, som jobbar för ASDE, en av Svalornas LA:s samarbetsorganisationer, till landsbygden i Majes och en nystartad hantverksgrupp för kvinnor. Förhoppningen med träffarna är dels att utveckla kvinnornas hantverkskunskaper, vilket kan skapa en inkomst, dels att ge dem verktyg att påverka och förbättra sina liv.


Medan vi skumpar sista biten i moppetaxin är jag nära att tappa boken som hållt mig sällskap under mina första veckor i Arequipa. Det är en reseskildring av Peru skriven av Flora Tristán, den fransk-peruanska feministen och politiska tänkaren som på mitten av artonhundratalet var en av de första att tala om kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter.


Medan de sexton kvinnorna sätter sig till rätta med det nya stickningsprojektet, en barnponcho, ställer sig Salomé i mitten av det lilla rummet och börjar sitt pass som ingår i Escuela de empoderamiento, empowerment-skolan.
Kommer ni ihåg vad vi pratade om förra veckan, señoras? Vad kan man kräva som medborgare?
Rent vatten! Leva utan våld! En inkomst! Utbildning!, studsar svaren tillbaka från olika hörn. Mitt bland garn och maskor pratas det bland annat om hur man talar med en myndighetsperson, hur man löser konflikter i hemmet, varför man bör kräva att få tillgång till skugga och vila när man arbetar ute på åkrarna (de flesta av de här kvinnorna och deras män arbetar på fälten).

Samtalet går över i värdet av att gå samman som grupp. Om de här kvinnorna bestämmer sig för att bilda en organisation kommer de att kunna ta emot beställningar och skapa en inkomst av sitt hantverk, dessutom kommer de förhoppningsvis lättare kunna göra sina röster hörda och kräva förändringar av lokala myndigheter.

Flera av kvinnorna har med sig sina små och stora barn som sover, leker och springer ut och in i det lilla rummet, tillsammans med flera av byns hundar. Det verkar svårt att koncentrera sig på så många saker samtidigt, och möjligheten att erbjuda någon typ av barnpassning medan kvinnorna deltar i aktiviteter har nyligen diskuterats inom programmet. Kan du sticka, señorita? frågar en kvinna som ammar sin lille son.
Nej tyvärr, tvingas jag svara, men jag är ganska bra på att nysta garn.

På bussen tillbaka till Arequipa läser jag klart Flora Tristáns bok och konstaterar att hon hade fel om åtminstone en sak: ”La vida de Arequipa es una de las más aburridas”, skriver hon - Livet i Arequipa är något av det tråkigaste. Nej, Flora, det är inte!

Jenny Ringarp

ANA: Finn fem fel

Inlägg 6, Ana Falk i Nicaragua

De två argument som utgör själva kärnan till varför Sida drar tillbaka biståndet till Nicaragua i förtid är ett) Nicaragua är odemokratiskt och två) revolutionen skulle ha förändrat mer. Men vad talar vi om egentligen? Kan Nicaraguas fattigdomsproblematik verkligen tillskrivas enskilda individer eller partier? Var denna “förbannelse”, som en högt uppsatt inom den svenska biståndsrörelsen refererade till under en paneldebatt, tidigare Somoza och nu Sandinisterna?

Nicaragua är ingen isolerad ö i havet. Istället är det tillsammans med alla andra stater delaktigt i ett internationellt system. Ett system som trots sin självbild som neutralt och som trots sina ideal erkänner Realismens idé om att vår värld är anarkisk och att var stat drivs av egenintresse. Med andra ord att vi måste tillåta systemet domineras av ett fåtal länder på bekostnad av flertalet, annars kollapsar det. (FN:s föregångare Nationernas Förbund sägs till stor del ha kollapsat på grund av den idealism som det byggdes på och att man inte gav USA en god nog anledning att värna om organisationen.)

Detta ser vi till exempel i det faktum att säkerhetsrådet har fem permanenta medlemmar med varsin vetorätt. Vi ser det i WTO:s handelsrundor där det antas handelsregler som favoriserar världens industrialiserade länder. Vi ser det i den internationella brottsmålsdomstolen som kan utfärda en häktingsorder på Sudans president men som tvingas skriva på klausuler som hindrar den från att göra detsamma med medlemmar av amerikanska armén - trots att inget av länderna har ratificerat Romfördraget!

Alltså för att förtydliga: Jag menar inte att rättfärdiga Daniel Ortegas politik eller att antyda att den inte skulle ha en inverkan på det nicaraguanska folket! Men lika lite som man kan analysera spänningarna mellan Libanon och Syrien eller folkmordet i Rwanda utan att inkludera i analysen impakten av tidigare koloniala strategier, kan man begära av FSLN att kunna “bryta den förbannelse som håller Nicaragua i fattigdom”.

Dessutom måste vi fråga oss: Är det bästa svaret på korruption och maktmissbruk verkligen att dra sig ur ett land?

EU och Danmark har visserligen sänkt och fryst sitt bistånd till statsbudgeten men man ser över att kanalisera pengar via privata företag och organisationer istället. Är inte detta ett alternativ som Sverige också bör diskutera?

Som jag tidigare skrev är situationen för SRHR frågor kritisk i Nicaragua, med ett totalt abortförbud. Organisationer som ifrågasätter Ortegas politiska beslut påbjuds än tuffare motstånd. Och nedskärningen i statsbudgeten förespås gå ut över hälsosektorn, utbildningen och infrastrukturen, som redan är bristande i landet. Dessutom har delar av befolkningen redan slagits hårt av klimatförändringar som resulterat i hungersnöd som tros bli värre.

Finn fem fel i Sidas beslut att dra sig ur Nicaragua. Jag hittar i alla fall två.

Ana Falk
infonicaragua@svalorna.se

SOFIA: Kampen för självstyre

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 8

Genom en folkomröstning i början av året godkändes den nya konstitutionen i Bolivia. Konstitutionen innebär en hel del förändringar för landet, exempelvis ett större lokalt självstyre för ursprungsfolket.

Nu i helgen besökte jag vår samarbetsorganisation Cesefades aktivitet i Copacabana, en ganska mysig, om än hyfsat turistig, stad som ligger vid stranden av Titicacasjön. Aktiviteten var en utbildning i ledarskap för de lokala ledarna. Varje by och samhälle väljer varje år en ledare som är ansvariga för planeringen i området. Många av dessa ledare går Cesefades kurser för att lära sig mer om t ex ledarskap, planering och mänskliga rättigheter.

Under söndagen var det möjligheten att få mer självstyre i Copacabana som diskuterades. Deltagarna presenterade vad de allra mest såg fram emot med självstyre för ursprungsfolket, och med hjälp av en advokat diskuterades vad som egentligen var rimligt att hoppas på. En borgmästare vars område har kommit längre än Copacabana i kampen för självstyre åt ursprungsfolket var inbjuden för att berätta om hur de hade gått tillväga och vad de hade uppnått.

Eftersom större delen av diskussionen fördes på aymara och mina kunskaper i det språket tyvärr är tämligen begränsade hade jag svårt att förstå allt, men en del snappade jag i alla fall upp. Det var uppenbart att det man allra mest såg fram emot var att få ett större inflytande över när, var och hur de tillgängliga resurserna skulle användas. Man ville också få möjlighet att stifta egna lagar och lättare kunna ta tillvara sina gamla seder och bruk.

Något som dock förvånade mig var att bilden av det egna ursprunget inom aymarakulturen var väldigt romantiserad. Det pratades om att innan spanjorerna kom hit och förstörde allt så var det ingen som ljög, stal eller mördade. Det som behövs är kanske istället en lite mer nyanserad bild. Är det möjligt att ta det bästa från den egna kulturen, men även ta tillvara de erfarenheter och upptäckter som gjorts av andra? För att på så sätt kunna gå framåt istället för att fastna i det förgångna.

Sofia Gustafsson

programassbolivia@svalorna.se

NADIA: Annorlunda blir vanligt

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 1

Hundar skäller och det är ett oupphörligt gasande, tutande och brummande från stadens alla bilar. Det är framför allt taxibilar, små gula saker med oproportioneligt stora skyltar på taken från ett mängd olika taxibolag.

Många taxichaufförer är högutbildade, precis som i Sverige. På grund av jobbrist köper sig många en egen bil och ingår i ett kooperativ med andra förare, berättade min spansklärare, Carina.
Jag har slutat att reagera på det som är annorlunda. Efter bara några dagar är det naturligt att äta trerätters till lunch och pussa främlingar på kinden när jag hälsar. Arequipa är mitt hem sedan en vecka tillbaka, men det känns längre.
Även om jag visste att Arequipa är en stor stad hade jag en bild i huvudet av att den skulle vara mindre och till synes fattigare (jag har ännu inte varit på landsbygden). Men även här finns folk som tvingas tigga på gatan och människor som lever på att sälja skosnören eller ananasskivor. Annars finns allt som finns hemma: restauranger, barer, affärer, marknader, mobilförsäljare och torget Plaza de Armas. På torget säljs inga droger vad jag vet men det är lika centralt och lika mycket aktiviteter som på Plattan i Stockholm. Fast mycket vackrare! Det har redan hunnit firas turismens-, militärens- och fredens dag sedan jag kom hit, med processioner, dans och parader. Ett evigt, härligt surrande liv.
På vägen från lägenheten till kontoret passerar jag det ena hålet i väggen efter det andra. Varje dag ser jag något jag inte lagt märke till tidigare: kiosker, små butiker, caféer, möbelbutiker och locutorios (telefonbås) som finns överallt. I nästan varje gatuhörn sitter det en kvinna eller man med en minikiosk på hjul som säljer tuggummin, cigaretter och kakor. Vill man ha böcker finns det en hel gata med bokaffärer och vill man ha glasögon så finns det en gata som enbart består av optikerbutiker. Det är cirka hundra olika butiker på rad, jag har räknat dem, med samma typ av glasögon i alla. Det är som att öppna hundra sushirestauranger på rad. Jag ska ta reda på tanken bakom det innan jag börjar tycka att det är naturligt.

Nadia Enedahl
infoperu@svalorna.se

SOFI: Sexualitet här som där

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 9

–Jag vet inte varför, men en tjej som har legat med 100 olika killar är äcklig medan en kille som har legat med 100 olika tjejer är kung! Kommentaren kommer från en 17-årig kille på ett svenskt gymnasium. Vissa av tjejerna omkring honom fnissar, vissa inte.

Jag har just hållit föredrag för deras klass angående konsekvenserna av Bolivias bristande sexualupplysning och nu gör vi en värderingsövning om sex, sexualitet och abort.

Av de hundratals ungdomar jag gjort värderingsövningar med runt om i Sverige visar det sig att den 17-åriga killens kommentar inte är helt ovanlig, även om många också opponerar sig.

Innerligt hade jag hoppats att den nya generationens unga i högre grad skulle anse att tjejer har samma rättighet som killar att ha sex med hur många de själva väljer att ha sex med.

Dessa uråldriga värderingar tillhör vad man i Latinamerika kallar machismo. Det är ett högst vedertaget begrepp bland gemene kvinna och man här och jag ska kort försöka förklara vad det innebär.

Machismo är en attityd och ett beteende som nedvärderar och diskriminerar kvinnor utifrån deras kön. Machismo är orsaken till att många kvinnor i Latinamerika utsätts för våld av sin partner, att många kvinnor utför det mesta av hushållsarbetet och tar mest ansvar för barnen. Machismo riktas även mot andra män som anses ha feminina attribut i form av homofobi.

Unga bolivianer som jag i mitt arbete har pratat sexuella rättigheter med har beskrivit liknande attityder som de unga svenskarna. Skillnaden är att i Sverige har tjejer större sexuell frihet och fler rättigheter än bolivianska tjejer. Det vill säga, en svensk tjej kan ligga med några fler innan hon börjar kallas äcklig, slampig, hora, billig, lössläppt och så vidare.

17-åriga Juan Carlos från Bolivia tror att en tjej som har fått barn kan få svårt att träffa en ny man eftersom hon redan är ”rörd” av någon annan. Men han fortsätter:

–För mig spelar det ingen roll om hon har varit med andra om jag älskar henne och jag kommer att älska hennes barn också.

Precis som Juan Carlos inger hopp om förändrade attityder i Bolivia, tror jag att svenska ungdomars attityder har förändrats och kommer att fortsätta att förändras. Sexuella rättigheter tillgodoses varken i Sverige eller i Bolivia fullt ut och skillnaden mellan de två länderna är endast en gradskillnad.

Sofi Önneby

infobolivia@svalorna.se