Javier Zavala i Bolivia, inlägg 2 Reseskildringar är speciella. Magiska. När jag liten var en av mina favoritsagor "Folk och rövare i Kamomilla stad". Det är visserligen inte en skildring av någons resa. Men en berättelse om en annan plats.
För er som inte läst detta magnifika verk, kan jag snabbt informera om att det är en framställning av en idyllvärld. Någon biltrafik förekommer inte, men däremot finns en spårvagnslinje, som tar en minut att åka med, och där alla bjuds på kakor. Polisen går runt och sjunger ut sin enkla filosofi, "Man ska aldrig plåga andra, man ska alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill." Som i de flesta sagor finns det element som bryter av mot det perfekta, och i det här fallet är det tre rövare som stjäl saker de behöver. Men, i grund och botten är de snälla ändå. Så enkelt och så rätt.
Där ville jag leva. Jag drömde mig bort.
Att drömma sig bort. Ja, det är inte bara barn som gör det. Det är någonting vi fortsätter att göra hela livet.
Senare, var det en annan fantastisk saga som fick mig att drömma mig bort av Italo Calvinos bok "De osynliga städerna". Marco Polo beordras i berättelsen att beskriva för Kublai Khan de städer han har besökt. Liksom den sagoberättande prinsessan i "Tusen och en natt", kämpar Marco Polo med att stilla Khanens hunger av verklighetsflykt. Beskrivningarna av platserna förvecklas därför till de allra mest fantastiska skildringarna. Bilderna glider samman, konturerna löses upp. Medan Marco Polo sakta vaggar sin Khan in i ett annat universum, glider jag följsamt med och vaknar inte upp förrän i slutet, där jag abrupt förstår att allt bara var en rad poetiska varianter av en endaste stad: Marco Polos hemstad Venezia. Först då förstår jag att sanningen endast är en semantisk kompromiss mellan verkligheten och hungern efter att få drömma sig bort.
Upplevelsen av platsen existerar endast i språk och tanke. Vi väljer hur upplevelsen och minnet av platsen vi reser till skall vara för oss. Det gäller att välja rätt.
Javier Zavala
På bilden: "Vandraren över dimhavet" av tyske romantikern Caspar Friedrich.
3 kommentarer:
Tänkvärd text Javier. Det är också intressant hur man i efterhand kan omstrukturera berättelsen av en obehaglig upplevelse, och känna sig nostalgisk över den. Och tvärtom, solka ner en fin händelse så den liksom tappar sitt symboliska värde. Mellan språk och tanke som sagt.
ser fram emot att läsa fler av dina upplevelser i språk och tanke!
Vackert språk och vackra tankar!
Skicka en kommentar