Presentation

Lär känna våra praktikanter här.

23 april 2010

SOFIE: I Nicaraguas våld

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 2

För precis ett år sedan lämnade jag Nicaragua. Då trodde jag aldrig att jag skulle återvända. Jag hade blivit misshandlad, förföljd och hotad till livet.

Men här är jag. Drygt en månad har gått sedan jag kom tillbaka. Och det har inte gått en dag utan att jag har frågat mig själv varför jag utsätter mig för det här. Igen.

För det är påfrestande att leva i Nicaragua. Att dagligen höra talas om våldtäkter, sexuella övergrepp och mord på kvinnor, där förövaren gått fri utan straff. Samhället är på många sätt laglöst och kvinnors rättigheter är i praktiken så gott som
obefintliga.

Jag behöver bara gå ut på gatan utanför mitt hus för att se barn som är gravida. För är man 13-14 år så är man ett barn, även i Nicaragua. Många av dem har blivit utsatta för övergrepp, ofta av en nära släkting.

Uttrycken för den patriarkala samhällsstrukturen är påtagliga. När jag rör mig i det offentliga rummet blir jag ständigt reducerad till en kvinnokropp. Majoriteten av männen jag går förbi på gatan våldför sig på mig med sina ord, genom att ta sig rätten att tilltala mig som ett objekt, som ett djur.

En universitetslärare gör sexuella anspelningar när jag intervjuar honom. En tonårskille cyklar förbi och slår mig på rumpan. En taxichaufför låter blicken sakta glida upp och ner längs min kropp, ler på ett motbjudande sätt och säger: ”Var inte rädd, jag ska inte göra dig illa”.

Exemplen tar aldrig slut.

Så varför utsätter jag mig?

För att jag är övertygad om att jag genom att göra min röst hörd, kan få andra röster att höras. För att jag tror på Svalorna Latinamerikas arbete för kvinnor och flickors rättgheter. För att jag vet att de organisationer som vi samarbetar med här gör skillnad. För att det civila samhället bär upp Nicaragua, och täpper till hålen i skyddsnätet som regeringen inte bryr sig om att laga. Därför.

Sofie Karlström

5 kommentarer:

Lisa, ex-info i Arequipa sa...

Åh vad jag känner igen mig i mycket av vad du skriver, men från tiden (bland annat) i Peru.

Du gör ett fantastiskt jobb, Sofie! Tusen tack för att du delar med dig!

Jessica sa...

Jag vet precis hur det kanns, men jag tror anda att det ar en bra erfarenhet att fa kanna hur det kanns att bli reducerad till en kvinnokropp eller en extranjera... Och man maste utsatta sig... Ar man en san som du sa maste man, sa ar det bara... Och du ar jatteduktig! :)

Jenny sa...

du beskriver något av det värsta som finns. finns det någon som har en strategi, hur gör man för att inte tappa modet när man dagligen blir reducerad till en sak, ett objekt?

Gizela sa...

Jag hoppas att din röst kan möjliggöra för andra att våga bryta tystnaden. Tystna inte, Sofie! Det krävs därtill mod för att berätta om ytterst svårhanterliga saker. Som jag känner dig har du gott om det.

En stark kram från din vapendragerska i Nica som finns här vid din sida. Alltid.

Kjell Karlström sa...

Är det bara du och andra utläningar som ser detta? Har dessa betenden rotat sig så djupt att kvinnorna i Nica själva inte märker det? Vad behövs för en förändring?

Kjelle