ÅSA: När det skälver till

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 2

En tidig januarimorgon i Chile kände jag ett skalv som fick taklampan att skaka och hjärtat att klappa fortare, men när det stora skalvet kom var jag sedan en vecka tillbaka i Sverige. Så jag har, tack och lov, ännu inte upplevt en riktig jordbävning. Men jag har erfarit skalv inombords. Skalv som får allt omkring en att rämna.

Plötsligt händer det. Det skakar till. Jag kastas till marken. Jag slängs fram och tillbaka som en trasdocka. Jag får blåmärken och sår. Jag blöder. Det värker. Det gör för jävligt ont. Allt skakar omkring mig. Himlen rämnar. Marken spricker och jag kämpar för att inte falla ner i avgrunden. Panikslagen irrar jag fram och tillbaka. Finner ingen trygghet.

Så minns jag bilder av evakueringsplaner. Gröna pilar som leder fram till säkra väggar. Dit ska man. Där är man trygg. Jag springer. Irrar. Söker. Men jag hittar inte här. Så långt hemifrån. Så långt från vänner och familj – de trygga väggar där jag brukar finna stöd. Letar. Finner väggar – men de är för tunna. Det vore självbedrägeri att tro att dessa skulle stå emot. Irrar vidare. Skräckslagen. Till slut finner jag den. En säker vägg. Trygg. Den tar emot mig. Stödjer mig. Håller mig uppe när jag faller ned på knä. Jag lutar mig mot den, andas ut och blundar. Jag blöder, har ont, är stukad – men, jag har en vägg att luta mig mot. Och stödd mot väggen kan jag sakta resa mig upp igen.


När marken skälver är det viktigt att ha något stabilt att stödja sig mot. Utan detta blir förödelsen oändligt mycket värre. Se på Chile och Haiti. I Santiago stod husen stadigt medan människorna i Port au Prince fick se sin stad förintad. Andra skalv i vår omgivning dämpas bäst av trygga nätverk och en axel att luta sig mot.

Och någon sa att den nya jord som bildas i de sprickor och sår som jordbävningen river upp är bördigare än den gamla. Och starkare.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se