ÅSA: Catwalk i alpacka

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 3
Jaha, så har jag, liksom många Svalor innan mig, haft min stund i rampljuset. Jag har mannekängat iklädd alpackakläder i direktsänd boliviansk tv.

COPROCA, en av våra samarbetspartners inom programmet DELDEPA, stödjer kvinnliga producenter av alpackaprodukter. De har börjat exportera varor till Europa och många är de Svalor som har ställt upp för fotografering till kataloger och mannekängat på marknader. Och nu har alltså även jag sällat mig till denna skara av vackra normala svenskar och svenskor – smala och mulliga, långa och korta som helt plötsligt fått chansen att agera modeller för en dag.

Först är jag invecklad i en moralisk brottningsmatch kring dilemmat att som svensk vara modell för bolivianska alpackakläder. När jag sedan lyckats stilla samvetet något med att kläderna faktiskt produceras för en europeisk marknad, kommer nästa utmaning – rampfebern. Ska jag...mannekänga? I tv? I direktsänding... ? Men va tusan, det kan ju faktiskt bli en kul och minnesvärd upplevelse – åtminstone efteråt, tänker jag.

I nästa sekund står jag där bland sladdar och kameror i studion. Jag hälsar på programledarparet; den trådsmala, översminkade unga kvinnan och den minst trettio år äldre mannen med grå tinningar och en rejäl rondör. Jag ser deras något förvånade blickar när jag presenteras som ”modellen”. Jag ser vad de tänker. Jag känner att jag borde säga något om att jag är från Svalorna LA, att jag bara ställer upp för att COPROCA bett mig. Förbereder ett försvarstal. Men sen kommer jag på mig själv – vad håller jag på med? Inte fan ska jag hålla på och ursäkta mig. Jag ler mot dem. De ler tillbaka. Ansträngt. Leendena når inte riktigt ögonen och kvinnans läppar verkar ha fyllts till bristningsgränsen med något av allt det man kan fylla läppar med nu förtiden.

Reklampausen är slut. Studiovärden räknar ner – 3, 2, 1 – Vi sänder! Jag tar ett djupt antetag, rättar till min vackra alpackasjal och går stolt in i studion, in i strålkastarljuset. Jag – i tv – i direktsändning. Jajamensan!

Åsa Wängsö

NADIA: Konflikter i Peru

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 7
Under april månad registrerades 260 sociala konflikter i Peru. Busstrejker, protester mot gruvbolag, lärarstrejker, lönestrejker...

Jag har aldrig sett så mycket demonstrationer, strejker och protester som under mina åtta månader här i Peru.
179 av konflikterna är aktiva, i hälften av fallen förekommer dialog mellan parterna och i drygt 100 av fallen har någon typ av våld förekommit. Oftast börjar dialogen efter att våldet har skett. Under april månad blev ingen konflikt löst.

Demonstration på första maj på torget plaza de Armas i Arequipa mot dåliga arbetsförhållanden och explotering av människor och framför allt barnarbetare. I Peru uppskattas det finnas mellan 1,5-2 miljoner barnarbetare. Peru har kritiserats av FN för att barn tillåts arbeta från tolv års ålder.

Poliser på plaza de Armas i Arequipa vid demostration mot gruvbolaget Southern Peru som vill öppna koppargruvan Tía María utanför byn Cocachacra i Arequipa. 95 procent av befolkningen runt gruvområdet har röstat emot, men gruvbolaget fortsätter processen.

Montoya Herrera protesterar emot gruvan Tía María i byn Punta de Bon Bon utanför Arequipa. Invånarna, som framför allt lever på jordbruk, är rädda för att koppargruvan kommer att förorena marken och använda alla vattenresurser.

Kommunanställda proteterar mot låga löner i Arequipa. I Peru är minimilönen 550 soles, vilket är cirka 1 400 kronor.

Arbetare på det transnationella läskföretaget Kola Real strejkar på grund av dåliga arbetsförhållanden - tolv timmars arbete, sex dagar i veckan. Två personer som hungerstrejkade fördes till sjukhus efter fem dagar. Strejken pågick i totalt 30 dagar.

Text och foto: Nadia Enedahl

JENNY: Alla mammors dag

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 7

På söndag är det mors dag här i Peru och i många andra länder. I Arequipa lockar affärernas skyltar och tv-kanalernas reklam med fina presenter och bilder av vackra mammor och söta, glada barn. ”Ge mamma vad hon förtjänar”, läser jag på sminkföretagets affisch.


De senaste dagarna, medan reklamkampanjerna trappats upp, har jag suttit och förberett en workshop kring genusfrågor för Svalorna Latinamerika och de tre organisationer vi samarbetar med. Vi behöver jobba med våra egna värderingar innan och under tiden vi arbetar med målgruppen. Något vi ska prata om är snäva roller och stereotyper, vad som är farligt med dem och hur vi kan utmana dem i de kontexter vi arbetar. Det är tänkt att vara en dag utan pekpinnar och med högt i tak att vädra instängda föreställningar och frågor.

Är det någon symbol i samhället som är stereotyp och unken här, och kanske överallt, är det bilden av mamman, la mamá.

Jag sitter i soffan och läser om peruanska kvinnors situation. Tv:n står på och i ögonvrån ser jag en reklamspot där en liten pojke sitter och beundrar sin unga modellsnygga mamma medan hon provar klänningar framför spegeln. ”Feliz día mamá”, önskar ett stort klädvaruhus.



I högarna av statistik snavar jag över mödradödlighetens fula siffror. Peru är ett av de länder med högst mödradödlighet i Sydamerika. Enligt officiella siffror dör 185 kvinnor per 100 000 födda barn i Peru. FN beräknar att siffran är ännu högre: runt 240. Bakom siffrorna döljer sig enorma skillnader mellan rik och fattig, stad och landsbygd. Enligt vissa undersökningar dör så många som 800 av 100 000 mödrar i de fattigaste samhällsgrupperna i landet. Amnesty International
kräver att de peruanska myndigheterna avsätter mer resurser till reproduktiv hälsa för att rädda liv.

Först tänker jag att det vore ju den finaste presenten till de peruanska mammorna och hela samhället. Men nej, jag ändrar mig. Livet är ingen present, livet är en rättighet.

Det skulle vara de sista orden i dagens blogg, men jag måste lägga till nåt mer:

Roberta, feminist och kollega som håller i morgondagens workshop med mig, ringde just och berättade att hon måste springa ifrån en timme på förmiddagen imorgon. Hennes dotter ska dansa i skolans uppvisning för la mamá.
-Jag är hemskt ledsen, säger Roberta, jag vet att jag sviker gruppen. Men om jag inte går dit är jag en dålig mamma.

Jenny Ringarp

GIZELA: Lovsång till en vän

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 2

En svag bris letar sig in genom dörren som är öppen mot trädgården. Ur högtalarna strömmar visor av Emil Jensen. När jag tittar upp från min dator ser jag en älskad vän. Det är Sofie Karlström, min praktikantkollega. Hon sitter på min säng och skriver en artikel. Saker och ting känns ganska meningsfulla. Vi fyller rummet med liv.

Nu är det vacker vår i min hemstad Norrköping. Och jag skulle ge väldigt mycket för att få stå på Parken och applådera mitt fotbollslag IFK Norrköping. De har inlett säsongen strålande. IFK är laget i mitt hjärta.

Men, nu är jag i Nicaragua. Och min uppgift är att skapa mening i tillvaron här. Det finns något som underlättar den saken. Det är min allra närmaste människa här - Sofie. Hon är värd att besjungas.

Sofie. Jag höjer dig till skyarna. Rakt av. Och är oändligt tacksam över att ha dig vid min sida.

Vi delar samma frustrationer i vardagen. Vi pratar om sådant som är viktigt. Vi skriver och målar för att förstå oss på det som händer i våra liv. Och vi lever. Varje dag. Ibland kostar det mer, ibland mindre. Sådan är vår vardag här i Nicaragua.

Sen upphöjer vi ironi och svart humor till lag. Skrattar oss skrynkliga. Och det där som Emil Jensen sjunger stämmer på pricken: "Ni som skrattar er fram till det sjukt seriösa”. För att hos oss ligger glädje och sorg nära varandra. Som två sidor av samma mynt. Vi kan nog nästan skämta om allt. Det blir en sport att kunna använda ironi när det blåser hårt. Men alltid i samförstånd och med all respekt i världen för den andre.

I veckan besöker vi den där boxningsklubben. Det är dags att uppfylla drömmen om att bli boxare nu.

Ett ska du veta, Sofie. Och här avslutar jag med ord från en av våra ledstjärnor, poeten Bruno K Öijer: "Om du försvinner är jag din comeback".

Gizela Stenfeldt