KARIN: Det väntat oväntade i ljudet av sprängd dynamit

Karin Källström i Bolivia, inlägg 4

En hel termins praktik i Bolivia! Jag kommer få chansen att genom två spännande organisationer sätta kunskaperna från utbildningen på prov i ett nytt land på en kontinent jag älskar och brinner för; en eon av tid och möjligheter kändes det som när jag satt på introduktionskursen hos Socionomer utan gränser. Nu, plötsligt med bara en vecka kvar innan det är dags att packa och bege mig hemåt, är det tid att se tillbaka på tiden som har gått och erfarenheterna jag tar med mig hem.

Något jag lärt mig är vikten av att kunna handskas med det oväntade. Det sociala arbetet här i Bolivia fortgår många gånger under premissen ”det oväntade är det väntade”. Detta var också en av de slutsatser jag drog från min praktik på socialtjänsten i Sverige. Förändringar är en av grundförutsättningarna i arbetet med människor över lag. En person du haft kontakt med i månader dyker inte upp på besöken tre gånger i rad och sedan, just som du börjat känna dig tvungen att ge ett avslag på ansökan om försörjningsstöd dyker hon upp och berättar att hon fått ett arbete. En annan gång vänder nya direktiv från ledningen upp och ned på arbetsgruppens planering. Det är en del av socionomvardagen att inte veta vad arbetsdagen ska bjuda på.

Här i Bolivia har jag mötts av ovissheten på andra sätt. Att ta sig till kontoret, till möten eller till samarbetsorganisationerna är ofta ett äventyr i sig. Dagliga protester mot stort och smått ser jag från mitt fönster med utsikt över La Paz centrum. Under min första tid här var stora delar av högplatån lamslagen till följd av protester mot ett namnbyte av Oruros flygplats. Under påskhelgen fick pilgrimer på väg mot Copacabana, vid Lago Titicacas strand, vända på grund av protester mot ett brobygge. Under min sista månad som programassistent har jag kämpat för att lyckas besöka organisationerna i El Alto. Precis som många av landets huvudvägar, har motorleden som vindlar upp från La Paz till El Alto varit en del av de nationella vägblockader som genomförts av lärare och gruvarbetare i protest mot Bolivias pensionssystem. I förra veckan blockerades vägen just som jag var på väg upp till El Alto och jag fick snällt hoppa av minibussen efter halva vägen och gå de sista kilometrarna mellan brinnande bildäck, smällande dynamit och salteñasätande poliser. Andra dagar har jag inte ens kommit fram.

Koordinatören Martha Huauca och några av tjejerna på
Yanapi, som gör restiden under vägblockaderna mödan värd

Hur tålamodsprövande det än är att ständigt vara flexibel och anpassa sig som en kameleont är det också charmen med att arbeta med människor i ett samhälle uppbyggt av och för människor.

Karin Källström

MACARENA: Protest med fest

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 5


Efter en månads semester i Sverige är jag tillbaka på kontoret. Rent politiskt är allting sig likt, det blev ingen statskupp (se mitt förra blogginlägg). Evo Morales är fortfarande president och den sociala kampen fortsätter. Med betoning på kamp – men i Bolivia, kontrasternas land, kan man fråga sig hur allvarligt protesterna tas.

Demonstranterna fyllde La Paz gator. Foto: Macarena Mendoza A.

Redan andra veckan i Bolivia skakades La Paz gator av gruvarbetare med dynamit och spänningen var ett faktum. Cirka 70 000 gruvarbetare protesterade mot de olika arbetsavtalen som gäller beroende på vilka man jobbar för. Trots dynamit och smällare på gatorna gick människor omkring som en vanlig vardag. Det var svårt att förstå allvaret i situationen, med dynamit som smällde, folk som sprang, och så försäljare som stod i sina hörn och ivrigt skrek ut vilka varor som fanns till salu.

Från Boliviakontoret blev vi tillsagda att stanna inne tills vi visste närmare vad som skulle hända. På kvällen fick vi reda på att protesten lett till sammandrabbningar mellan de olika gruvarbetargrupperna, och resulterat i ett dödsfall och åtminstone sju skadade. Regeringen höll möte och bad gruvarbetarna om 48 timmars vapenvila, något som senare visade sig bara ha blivit godkänt av några grupper inom konflikten (och därför drabbas Bolivia av blockader även idag).

Gruvarbetare samlade på San Francisco-torget

.

Dagen därpå var det tveksamt om det var grönt ljus för att gå till kontoret och jag hoppades på svar via tv-nyheterna.  Jag blev inte förvånad när jag såg att gruvarbetarna var kvar på San Francisco-torget. Däremot blev jag förvånad över att flera dansgrupper tog tillfället i akt och hade dansuppvisningar mitt på torget. Nationella tv-kanaler var inbjudna och de filmade för fullt. Först folkdans från Potosi, gruvarbetarna tittade stolta på och applåderade. En stund senare dansades senaste disco-hiten och gruvarbetarna bjöds in för att delta och lära sig – vilket de glatt gjorde. Det absurda i situationen var total, och sett utifrån är det svårt att förstå hur tv och demonstranter tänker. Det ger en känsla av att ingen tar protesten på allvar. Varken media eller demonstranter. Medan ena gruppen sörjer sin förlorade medkämpe, dansar de andra glatt på torget och blir filmade av nationella tv-kanalen.

Det som var skrämmande och samtidigt spännande – till en början, omvandlades till en folkfest på ett öppet torg. Gruvarbetare som bara dagen innan hade smällt dynamit på La Paz gator var nu istället uppbjudna till dans. TV-reportrar som sprungit på La Paz huvudgator med gasmasken i högsta hugg stod nu och visade den glada folkfest som växt fram. Kontrasternas land, ja visst, men ibland är det svårt att veta hur allvarlig situationen verkligen är – trots dödsfall.




Text och foto: Macarena Mendoza Alvarez
infobolivia@svalorna.se

MACARENA: Politiskt kaos och ovisshet i djungeln

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 4

Det är kaos i Bolivia. Polisen utgör huvudpersonen i en av de kraftigaste protesterna sedan 2003 och rykten om statskupp cirkulerar. Vid stadskanten väntar demonstrationståget som har varat i 60 dagar i protest mot den motorväg som planeras byggas genom nationalparken TIPNIS. Demonstrationer och motdemonstrationer laddar inför en politiskt händelserik vecka. Ironiskt att jag befinner mig ute i djungeln omgiven av mygg, krokodiler och apor, utan el, internet eller täckning till mobilen.

Kanske borde jag ha förstått att det skulle vara svårt att hålla mig uppdaterad om situationen när min internetdosa och mobil slutade fungera redan i Rurrenabaque. Vad hade jag kunnat förvänta mig efter 22 timmars bussfärd och sedan ytterligare 3 timmar för att komma till floden och därefter 2 timmars båtfärd?

Så nu sitter jag här, med min lilla dator med 4 timmars batteritid och en mobil som piper om låg batterinivå. Det måste ha varit min svenska optimism som fick mig att tro att jag kunde arbeta härifrån.

Trots denna obekväma och ovana känsla av ovisshet är jag lyckligt ovetande med flera andra. Ingen här pratar om någon konflikt trots att en statskupp skulle påverka oss alla, inte heller om den motorväg som skulle påverka den natur som vi befinner oss i just nu. 

Jag har alltid uppfattat Bolivia som ett politiskt intresserat land. Människor i min omgivning tycks alltid veta vad som sker och vilken konflikt som är mest aktuell. Åsikter och känslor blossar i politiska debatter vid middagsbordet. Det är nog ganska svårt att undgå med tanke på antalet konflikter. Jag läste någonstans att i medel kan La Paz räkna med åtminstone tre protestmarscher per dag, vilket är en ökning då det för 3-5 år sedan ”bara” var en. Här protesterar man om allt, strejker och blockader är vardagsmat, jag har nämnt det flera gånger – Bolivia är ett kampens land, på gott och ont. Ovissheten att aldrig veta vad som väntar när man vaknar, det har sin charm även om det ibland oroar och stör ganska mycket eftersom man inte kan planera i någon större utsträckning.

Samtidigt är det svårt att inte lägga märke till ett påtvingat deltagande i protesterna, det finns de som inte har något val. Det finns nämligen universitet som tvingar sina elever att delta i demonstrationståg och hotar med underkänt om de inte deltar. Grannsamverkansgrupper som hotar med böter för de som inte deltar, och vid förra TIPNIS-tåget tog jag emot flera vittnesmål, framförallt av kvinnor med små barn, som berättade att de inte hade något val. De var tvungna att följa med i demonstrationståget, trots de dåliga förhållandena och risken det innebar för deras små barn (det året dog två barn, och åtminstone en kvinna fick missfall).

Har man tur får man själv uttrycka sig, med otur blir man tvingad av andras intressen och vill man så kan man bara ”hänga på” och nöja sig med andras åsikter istället för att ta reda på fakta. Jag kan nog dra slutsatsen att man är delaktig i politiken vare sig man vill eller inte men trots den politiska oron har det bolivianska folket alltid, för mig, uppfattats som glatt. Envist, men alltid med ett leende och en åsikt i bakfickan.

Att då komma till en plats där jag inte kunde hitta en enda tidning var underligt. Visserligen hade de flesta tv, men ingen tittade på nyheterna. Alla verkade glada och nöjda ändå. Att tänka att risken för statskupp finns känns väldigt avlägsen och det är en skrämmande tanke att kanske när jag är tillbaka så är allt förändrat. Man vet aldrig med Bolivia.

När detta inlägg väl publiceras kommer jag att veta svaret. Om det var statskupp eller inte, vilka byggnader som har förstörts och i vilken grad men framförallt – om någon överenskommelse uppnåtts.

Nåväl, hälsningar från djungeln i efterskott. Här skiner solen, djuren är många, vattnet svalkar och jag, med flera andra, är lyckligt ovetande.



Text: Macarena Mendoza Alvarez
infobolivia@svalorna.se

NADIA: Konflikter i Peru

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 7
Under april månad registrerades 260 sociala konflikter i Peru. Busstrejker, protester mot gruvbolag, lärarstrejker, lönestrejker...

Jag har aldrig sett så mycket demonstrationer, strejker och protester som under mina åtta månader här i Peru.
179 av konflikterna är aktiva, i hälften av fallen förekommer dialog mellan parterna och i drygt 100 av fallen har någon typ av våld förekommit. Oftast börjar dialogen efter att våldet har skett. Under april månad blev ingen konflikt löst.

Demonstration på första maj på torget plaza de Armas i Arequipa mot dåliga arbetsförhållanden och explotering av människor och framför allt barnarbetare. I Peru uppskattas det finnas mellan 1,5-2 miljoner barnarbetare. Peru har kritiserats av FN för att barn tillåts arbeta från tolv års ålder.

Poliser på plaza de Armas i Arequipa vid demostration mot gruvbolaget Southern Peru som vill öppna koppargruvan Tía María utanför byn Cocachacra i Arequipa. 95 procent av befolkningen runt gruvområdet har röstat emot, men gruvbolaget fortsätter processen.

Montoya Herrera protesterar emot gruvan Tía María i byn Punta de Bon Bon utanför Arequipa. Invånarna, som framför allt lever på jordbruk, är rädda för att koppargruvan kommer att förorena marken och använda alla vattenresurser.

Kommunanställda proteterar mot låga löner i Arequipa. I Peru är minimilönen 550 soles, vilket är cirka 1 400 kronor.

Arbetare på det transnationella läskföretaget Kola Real strejkar på grund av dåliga arbetsförhållanden - tolv timmars arbete, sex dagar i veckan. Två personer som hungerstrejkade fördes till sjukhus efter fem dagar. Strejken pågick i totalt 30 dagar.

Text och foto: Nadia Enedahl