Jag går ut därifrån och svänger runt hörnet. Med ens är jag tillbaka i Peru. Utanför banken ringlar en kö, omgiven av försäljare av porträttfoton som visar upp exempel på alla foton de kan ta. Kvinnor och män som sitter vid sina hjulförsedda kiosker och säljer diverse godis, läsk och saldo till mobiltelefoner. Ibland går man förbi någon som säljer skosnören. Mängder av skosnören, i alla färger, tjocklekar och längder. Styckevis. Varje gång jag ser dem undrar jag över deras avkastning. Vad får man in på att sälja enbart skosnören?
Jag funderar på hur försäljarna på gatorna konkurrerar med stora företagskedjor. Vem går och köper skosnören av en man tre kvarter bort om man kan köpa det i samma affär där man köper både gurkor och tvättmaskin, kanske dessutom billigare? Fast någon köper ju uppenbarligen av mannen på gatan, ändå, så kanske har inte alla potentiella konsumenter sugits in i kedjorna ännu. Sen tänker jag på arbetstillfällena de stora kedjorna ändå skapar och funderar över vad som egentligen väger tyngst.
En bit utanför centrum går jag förbi en kiosk. Stenväggen är målad med Coca-Colas snirkliga bokstäver och inifrån kiosken hör jag en välkänd melodi från radion. Det ska skilja drygt 1000 mil mellan Sverige och Peru, men ibland känns det faktiskt inte som jag är särskilt långt borta. Globaliseringen, älskad och hatad, gör världen mindre och ibland märks det tydligare än annars.
Ida Lövestam
8 kommentarer:
Ditt inlägg får mig att tänka på "the Big Mac index" där man jämför priserna på hamburgare runtom i världen. 2010 kostade en Big Mac i Peru $3.54, i USA $3.73 och i Sverige $6.56. Skillnaden i lön var nog dessvärre inte lika liten. Jag funderar på om ett "Big Mac seller index" skulle säga mer om tingens ordning. Tack för ett trevligt inlägg, ska bli kul att följa!
du väcker en intressant frågeställning i problematiken kring globaliseringen. Liberaler och anarkister talar om hur den personliga sfären invarderas av staten, och hur den personliga friheten krymper i takt med skatteökningar, utökad kontroll av mäniskan, inskränkande lagstiftning mm. något jag själv reflekterat över under mina resor är hur min personliga svär överallt inkräktas av stora företag som etablerat sig globalt. Det känns som om ju mer vi stödjer monstret desto likformigare blir vår omgivning. allt ser likadant ut, och det gnager i mig, och något går förlorat varje gång jag utsätts för det. kritikern kanske hävdar att jag inte behöver handla och vara i sådan miljöer, vilket stämmer, men det gör mig ledsen när jag ser att den värld vi alla ska dela på ger upphov till och stödjer strukturer som är själlösa, homogena och som sprutar ut sitt budskap på väggar, i tv, radio, tidningar och landskap (ja alla offentliga miljöer)i reklamens namn samtidigt som det minsta av graffitti, allmäna konstverk, reclaim aktioner och annan gatukonst anses olagligt och ett uttryck för dekadens och förstörelse - när det i själva verket är en motreaktion mot denna våldtäkt av våra sinnen.
Gammal liberal och sedemera individualistisk anarkist som jag är tar det emot att erkänna att den fria marknaden, som jag försvarat i alla år då jag anser den vara den största samhällsomdanande kraften någonsin, börjat bita sig själv i svansen och på så sätt fött en värld som jag inte vet om jag vill ta del av längre.
Lycka till Ida! Hoppas du gör skillnad
Jens:
Big Mac Seller index! Intressant idé :-)
A.W.
Håller med dig, och just det där med reklam/grafitti funderade jag ganska mycket på för några år sen, pengar styr världen (som snart ser likadan ut överallt)... tyvärr!
Trevligt och tankeväckande inlägg Ida!
Apropå skosnörena. Här i La Paz är det precis så. Det finns klart en del stora köpcentra, men de är förhållandevis få. Om man ska köpa en glödlampa så går man till lampgatan. Ska man köpa en kaffekokare går man till hushållsprylgatan. Ska man köpa jeans går man till byxgatan osv. Om man bara ska ha en grej är det lugnt, men om man är ute efter åtta stycken helt olika saker, så krävs det oerhört mycket tid. Och jag tror att det är just det som det handlar om. Tid! Systemet här bygger på att det finns hemmafruar helt enkelt (kanske även män, men vanligast verkar vara kvinnor) , som har tid att gå mellan dessa utspridda gator och handla. I Sverige har ingen den tiden och därför samlar man allt på ett och samma ställe. Kan det ligga något i det?
Hej!
Som gammal svalmedarbetare och Arequipabo kan jag ge lite perspektiv över hur snabbt "utvecklingen" (eller kanske snarare förändringen går).
När jag bodde i Arequipa första gången mellan 2004-2006 så var "Super" den modernaste affären- och så fanns Saga. Det fanns inga stormarknader i stil med Plaza Vea. De flesta Arequipabor handlade på Avelino eller någon av de andra stora marknaderna.
När jag återvände för att arbeta mellan 2009 och 2010 var situationen förändrad. Plaza Vea hade kommit och plötsligt var urvalet av produkter större och man kunde köpa europeisk ost-samtidigt som man inte köpte någon av de lokalproducerade ostarna från småproducenter som säljs på Avelino eller Feria de Altiplano. Maestro homecenter hade vuxit upp där det tidigare varit en åker som jag från min första lägenhet kunde titta ut från. Plötsligt kunde folk handla Bauhausliknande produkter istället för att handla av snickerierna vid Mariscal Castilla.
När jag i juli 2010 (alltså för mindre än ett år sedan) lämnade Svalorna och Arequipa fanns inte det köpcentret du beskriver. Jag har förstått att det öppnat ett till liknande samt att åkerplätten jag mindes bara är ett minne blott eftersom de öppnat ett Wong.
Du har säkert själv sett skillnaden sedan du var och skrev uppsats i Arequipa.
Förändringarna, globaliseringen eller limaiseringen går snabbt i Areuipa. Medelklassen växer och vill leva som i storstan. Fler familjer har mer pengar och mindre tid och föredrar att handla på stormarknader framför traditionella marknader. Både kvinnor och män yrkesarbetar och kanske har man inte hemhjälp så har de ju inte mer tid än vi.
Har du inte varit rekommenderar jag ett besök på marknaden Avelino vid bussterminalen för att se hur många som dock fortfarande handlar tratitionellt.
Lycka till i Arequipa med allt!
Kram Hanna
"Var sjutton har de öppnat det där?" tänker jag - även om jag också hört ryktet.
Kön ringlade sig lång utanför Plaza Vea i december 2008, och ryktet om att Maestro Homecenter skulle byggas nådde mig på ett möte bland biståndssvenskarna i Lima (i en diskussion om Arequipas då fortfarande annorlunda ekonomiska struktur).
Hanna ger intressanta perspektiv och jag funderar på vad som händer med alla de som inte längre säljer lika mycket i sitt marknadsstånd, eller de som inte har råd att handla på Plaza Vea om marknadernas utbud minskar. Tillväxt, men för vem?
Kanske en ingång för framtida latinamerika.nu-reportage...?Intressant, hur som helst!
PS. Björn: Att inreda en lägenhet före Plaza Veas tid i Arequipa tog också sin lilla tid och många besök på snickerigatan, plastgatan, gardingatan och porslinsgatan... :)
Hanna:
Kul att fa lite perspektiv! Och ja, jag kan faktiskt se en liten skillnad redan sen jag var har forra aret... vilket kanns ganska markligt (att det gar sa snabbt)!
Maja
Jag har fatt berattat for mig om Plaza Veas koer fran nar de oppnade! Jag markte inte av nagot sant nar "mercaderes plaza" som det nya stallet heter oppnade men det har blivit valdigt populart ganska snabbt (har forstas perfekt lage ocksa, ligger precis i ingangen till mercaderes).
/Ida
Skicka en kommentar