CAROLINA: Engagemang ett steg till en bättre värld

Carolina Rojas i Sverige, inlägg 1

I Sverige är vi på många sätt skonade från våld, fattigdom och krig som är en verklighet för många personer i andra delar av världen. Jag är tacksam över att jag aldrig någonsin behövt oroa mig över om det finns mat i kylskåpet när magen kurrar eller att det inte ska finnas pengar nog till att köpa det jag behöver. Mina föräldrar har inte behövt bekosta min utbildning för att här i Sverige är utbildningen gratis och tillgänglig för den som vill studera. Min uppväxt har varit lycklig tack vare att min mamma bestämde sig för att flytta till Sverige under 80-talet.

Idag har det som livet erbjudit mig präglat mitt sätt att tänka och agera. Människor är idag mer medvetna om orättvisor runt om i världen. Varje dag kan vi via tidningar, tv, eller Internet se vad som händer på andra sidan jordklotet. Det vi ser och påverkas av mest är tragedier, krig och fattigdom och det är på grund av detta som jag inspirerats att utbilda mig inom ämnen som politik, mänskliga rättigheter och utvecklingsfrågor. Jag vill stödja och vara en del av arbetet som skapar en bättre värld.

Man behöver inte ha en akademisk examen för att engagera sig i internationella frågor. I Stockholm finns det gott om organisationer där man kan utföra frivilligt arbete och Svalorna Latinamerika är en av dem. Medvetenhet och omtanke är viktigt, men inte tillräckligt för att göra skillnad. Engagemang är något allt fler personer borde ta till sig och många gånger handlar det bara om att visa att man bryr sig. Att göra något konkret istället för att endast skänka pengar kan hjärtat glädjas av.

Vad är det då som sätter igång drivkraften hos människor? Att göra saker som är roligt tillsammans med andra, att lära sig och att utvecklas som person, samtidigt som man vet att man gör skillnad för någon annan. Den största utmaningen för er som är engagerade eller vill bli det är att hålla drivkraften vid liv, för att även om du personligen inte kan hjälpa alla som du vill hjälpa så är din insats betydelsefull för någon. Min drivkraft håller sig vid liv genom att jag reflekterar över mitt vardagliga liv, fyllt av resurser och möjligheter som vi i Sverige många gånger tar för givet.

Nu vill jag nå ut till dig som vill vara med och göra världen lite bättre. Vare sig man väljer att engagera sig i miljöfrågor, fattigdomsbekämpning, fredsfrågor eller kvinnors rättigheter gör vi skillnad. Ju fler vi blir desto större skillnad kan vi göra. Vad väcker drivkraften i dig?

IDA: Dripp dropp dripp dropp

Ida Lövestam i Peru, inlägg 2

Taket jag stirrar upp i har mörka märken här och var. Som om te runnit längs med sprickor och torkat där. Något som ser ut som en stor spricka, utbuktande med flagnande färg, går från väggen in mot mitten av rummet. Den ena väggen har blivit fläckig. Så såg det inte ut för två månader sen.

Dagen jag kom till Arequipa var en varm och solig dag. Nyanländ från vintriga Sverige glömde jag smörja in mig och brände mig så klart. Men efter den dagen följde dryga fem veckors regn. Jag har varit i Arequipa tidigare under ungefär samma tid på året och tyckte det var märkligt att jag bara minns de soliga dagarna. Selektivt minne, tänkte jag först. Men efter en veckas regn var eftermiddagsregnen det enda människor talade om. Taxichaufförer, försäljare, bekanta; alla konversationer handlade om regnet som aldrig ville sluta. Media rapporterade om regnet och jag skrockade, tyckte att det här är väl ingenting, i Sverige är en regnig sommar just såhär. Men här är ingenting byggt för ihållande regn och det märks.

Taket jag stirrar upp i är helt och det sitter på ett rejält hus, ett bra hus. Det har inte rasat ner, det har inte läckt. Märkena är fuktskador men huset står stadigt. Arequipa var heller inte värst drabbat, på andra ställen i landet har regnet varit kraftigare och gjort större skada. Broar har fallit ner, skörd har förstörts, jordskred har rasat och hus har blivit obeboeliga. Dödsfall har förekommit.

Samtidigt, i samma land, smälter glaciärerna och vattenförsörjningen till människorna är hotad. En hotande vattenbrist mitt i översvämningarna.
Ironiskt.
Vattenbrist runtom i världen är ju ingen nyhet, men man undrar, kan det aldrig få vara välfördelat, vattnet?

Jag häller upp ett glas kokat kranvatten. Rent vatten. Vatten som är på rätt ställe vid rätt tidpunkt och i rätt mängd. Så har det alltid varit för mig för jag är svensk. Svensk, och vad det gäller vatten; väldigt, väldigt bortskämd.


Ida Lövestam

LINA: Den nakna kvinnokroppen - så förbannat laddad

Lina Karlsson, Nicaragua, inlägg 2.

Jeans och långärmad tröja, glasögon på.
Blicken jag bär är framåtriktad och hård.
Jag är på väg till jobbet och svetten rinner nedför ryggraden, det är varmt ute. Jag hinner gå tio meter innan de första ropen haglar efter mig. Innan de kallar på mig som om jag vore en katt. Innan de säger att jag är deras docka, deras baby. Jag är inte er baby, tänker jag. Inte er docka eller ert husdjur. Men jag säger aldrig vad jag tänker, jag skriker adrig något tillbaka. Jag fortsätter bara att gå, fortsätter ha blicken riktad i fjärran. Ignoransen har blivit mitt skydd och mitt vapen.
Det, och mitt klädpansar.
Det som jag tar på mig de dagar jag känner att jag inte orkar ignorera lika hårt.För detta är vetskapen: det hade varit värre om jag hade klätt mig i shorts, ropen hade varit fler och högre då.


Den nakna kvinnokroppen. Så förbannat jävla laddad. Inte bara i Nicaragua, utan i hela världen. Vi ser den hela tiden och överallt. Men främst i objektifierad, tillskarvad och sexualiserad form, en överexponering som inte lyckats avdramatisera nakenheten. Snarare tvärtom. I Sverige upprörs många av kvinnor som ammar offentligt. Ett bröst som ger föda anses vara något äckligt medan ett bröst i en tidning är något åtråvärt. Men den som visar upp det eggande bröstet ska helst också straffas för det. En sån som hon. En kvinna som visar sin nakenhet ses sällan som en aktiv, intelligent aktör. Hon är främst förpassad till sexualiserad passitivitet – en passitivitet hon tillskrivs vare sig hon känner igen sig i det eller inte.


Den nakna kvinnokroppen. Något som främst får tillåtelse att vara.
Något som ska kontrolleras, skarvas till, presenteras. Något vissa kräver rätten till, tar makt över, reducerar till köpvara, något som ibland bestämmer hur vi benämns. Jag kommer att tänka på en demonstration som kvinnor i Nicaragua gjorde förra året.* Nakna och endast täckta av kroppsfärg proklamerade de sina rättigheter under devisen ”Min kropp är min”. Reaktionerna blev starka, förstås. En aktiv, naken kvinnokropp provocerar.


När jag deltar i en workshop om maskulinitet, tillsammans med Svalorna LA och samarbetsorganisationerna här i Nicaragua, är machismon på tapeten. De gapande männen på gatan kommer på tal. De, och makt och motstånd. Vad kan vi själva göra?
Ryta ifrån, säger någon. Ifrågasätta dem och det de säger. Men med försiktighet. Och inte om de är i stor grupp.
Det får mig att fundera. Varför har jag inte vrålat tillbaka ännu? Varför har jag inte ifrågasatt? För att min strategi har varit en annan: att ignorera, att vägra bekräfta deras ord med uppmärksamhet.
Strategier. Jag kan värja mig mot dem ibland, mot att fokus hamnar på vad kvinnan kan göra för att skydda sig från machismon - såväl här som i Sverige. Att det blir vi som ska lära oss att ryta ifrån på grund av ett beteende som vissa män står för, något som grundar sig i patriarkal samhällsstruktur, attityder och normer. Inte sagt att inte dessa frågor diskuteras också - workshopen i maskulinitet är ett bra exempel på att det händer något.
Under tiden möter vi verkligheten. Och där kan strategier vara ett nödvändigt ont för att försvara rätten till sin egen kropp.


Rätten till min egen kropp, ja. Rätten till att klä mig så att jag slipper svettas, rätten till att kunna se ut hur jag vill, ha hur lite kläder jag vill, utan att för sakens skull bli reducerad till ett stycke kött, en rätt jag oftast vägrar kompromissa med och är beredd att ta strid för.
Men idag är en av de där andra dagarna. En sån dag då jag gömmer min laddade, nakna kvinnokropp inuti ett klädpansar. För när någon annan, med sina kletiga ord, försöker ta sig ta sig rätten orkar jag inte alla gånger parera det med ignorans och framåtriktad blick.
Eller för den delen med ett vrål.

* http://www.elnuevodiario.com.ni/nacionales/88879

Lina Karlsson

SANNA: Om vardagsperspektiv och kontraster

Sanna Leino i Sverige, inlägg 1

Vinden som blåste på Regeringsgatan i Stockholm var inte fullt så varsamt smekande som den soligt blå himlen verkade utlova. Den var en kvarbliven örfil från januari. Så nu satt vi där bredvid varandra, ett gäng frusna Stockholmare på väg till jobbet och kände oss lurade och en aning bortgjorda. Framförallt den modige stackare som i sin iver över att de första gatorna sopats rena hade valt jeansjackan. Svenskar är rörande sårbara såhär i början av mars...

När vi gemensamt suckat ut vårt missnöje över att våren inte kom den första veckan i mars i år heller, blev det så dags att slå upp våra gratistidningar. Vi bläddrade från nyheter om hägrande plusgrader och tussilago inom räckhåll, till flodvågor, hotande härdsmältor och inbördeskrig i länder långt borta. Man kan hoppas att åtminstone några av oss väcktes ur vinterdvalan.

Kontraster och perspektiv. De finns överallt. I Latinamerika bländas man ofta av dem, som av starka strålkastarljus, vilket Ida också konstaterade i sitt blogginlägg från Peru för ett tag sedan. Men de finns här hemma också, bara man öppnar ögonen och tar sig tiden att göra sig mottaglig. Det kanske låter simpelt, men är det inte just det där med tiden som är problemet?

Från Eriksbergsgatan till Slussen har man ungefär 15 minuter på sig att stå eller sitta helt still. Dessa 15 minuter kan sedan användas på många olika sätt. Om några av gratistidningens artiklar hade kunnat förmedla den där fina känslan av perspektiv på vardagen, så försvåras jakten på denna av de andra aktiviteter som konkurrerar om minuterna på bussen. Och det är inte bara nyheter om plusgrader och tussilago som utmanar, nej nej. Facebookande i mobilen, rensande av kvitton och någon slags urbanmeditation (ni vet när man ser någon som lyckas skärma av totalt mitt i trängsel och storstadsstress) är också med i matchen om den värdefulla restiden. Men jag har tur. Som praktikant på Svalorna Latinamerikas kansli i Stockholm får jag nämligen fler chanser. När man arbetar för ett mer nyanserat sätt att se på bistånd och utvecklingssamarbete kryllar dagarna av nya perspektiv och kontraster. Det gillar jag. Det gör världen mer nyanserad. Mer färgglad.

Väl på kontoret trycker jag igång min dator och möts av ett par chokladbruna ögon och ett blygt, men nyfiket leende. Det är Petrona. Vi träffades i Guatemala när jag för första gången var i Latinamerika och hon blev snabbt min bästa kompis, tillika lärare i spanska. På bilden är hon fyra år, har en gul blomma bakom örat och tänder som pärlsocker. Idag har hon nog fyllt åtta och kan räkna ”Sannas vardagscoach” som en av sina färdigheter. Hon påminner mig om vad som är viktigt. Om att hoppa hopprep under avokadoträdet och om morgondopp vid fiskebåtarna. Hon sätter färg på min grådaskiga marsmorgon och ger mig lika mycket inspiration nu som då.

Nu kan ni följa även oss Stockholmspraktikanter här på bloggen och läsa om vad vi hittar på medan Sverige tinar upp!

Sanna Leino

PERNILLA: Vad gör man om man har parasiter i magen?

Pernilla Nordvall i Peru, inlägg 2

Tre dagar efter att jag landat i Peru fick jag problem med magen. Först kände jag en enorm skam över att vara dålig i magen, men det gick över rätt fort när ingen tyckte att det var något konstigt och istället för att bli äcklade välvilligt erbjöd mig diverse huskurer. Min förhoppning var att det skulle gå över efter ett par dagar om jag inte gjorde något väsen av det. Det gick inte över.

Efter en vecka gick jag till en klinik tvärs över gatan från där vi bor. Efter många om och men fick jag lämna mina prover för analys. Hela spektaklet kostade mig cirka 35 kronor och resulterade i att de inte hittade något annat än att allt var normalt och skickade hem mig.

Min diet bestående av enbart kokta saker hjälpte till viss del, men när jag inte blivit bättre efter en månad tröttnade jag och gick till Clínica Arequipa, stadens bästa klink. 450 spänn och tre återbesök senare fick jag utskrivit en antibiotikakur. Tabletterna säljs styckevis för 15 kronor stycket.

I Peru är 30 procent av befolkningen utan rent vatten. Hemma hos oss har vi vatten i kranen. Visserligen måste man koka det i tio minuter innan man kan använda det till mat och dryck, men det finns i alla fall. Dessutom köper vi hem dricksvatten i sjulitersdunkar för 17 kronor dunken.

2009 levde nära 35 procent av den peruanska befolkningen i fattigdom. De har inte råd att köpa flaskvatten. De har inte heller råd att köpa en antibiotikakur för 150 kronor. Så vad gör man då om man får en parasit?

Jag kan själv intyga att parasiter i magen har stora konsekvenser för ens välbefinnande och ens förmåga att leva ett normalt liv. Är man sjuk blir man oerhört begränsad och kan varken arbeta, organisera sig eller fungera socialt. Hur ska man då kunna ta sig ur fattigdom och kräva sina rättigheter, om man har parasiter i magen?


Pernilla Nordvall

BJÖRN: ”Jag städar upp mitt eget skräp minsann!”

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 2

Vem ska städa?

Den frågan dök upp på ett tidigt stadium i den lägenhet som jag delar med en spanjorska och en italienska.

Italienskan ville anställa en städerska som kom en gång i veckan, för att så slippa göra jobbet och samtidigt skapa ett arbetstillfälle för någon som behöver en inkomst. Spanjorskan var av en helt annan åsikt.

- Så vill inte jag ha det. Jag städar upp mitt eget skräp minsann! Jag bidrar hellre med att skapa jobb på annat sätt.

- Björn! Vad tycker du?

Situationen var: En mot en och jag ombeddes ge mitt avgörande.

Anledningen till att jag blev tillfrågad sist, beror på att jag kom sist till lägenheten. Men det kan också vara så att jag ses som mer distanserad till ämnet eftersom jag är man.

Det stämmer att jag hade lite svårt att orientera mig mellan argumenten. Men eftersom frågan drabbade mig direkt så började jag att fundera och diskutera även med utomstående. I Sverige hade frågan aldrig kommit upp, men här i Bolivia är det väldigt vanligt att betala för hjälp med hushållsnära tjänster.

Jag köper båda argumenten. Att skapa ett arbete att bra, särskilt om det är vitt. En inkomst kan betyda mycket. Anledningen till att många kvinnor som utsätts för våld i hemmet stannar kvar hos sina män, är att de inte klarar sig ekonomiskt annars. *

Även spanjorskans argument håller. Det är sant att städning inte är en bransch där man tar del i och påverkar samhället, utan en så kallad kvinnofälla.

Hur är det i Sverige då? Kvinnofällorna undviks och även kvinnor arbetar ute i samhället. Vem är det då som städar? Männen? Nja, ganska sällan. Tyvärr är det nog så att samma kvinna som jobbar i ett företag också tar hand om hushållsarbetet, oavlönat. Hon gör ett dubbelt jobb.

Jag kommer inte fram till en entydig lösning på frågan. Jag lade slutligen min röst för att inte anställa någon. Det beror inte på politisk övertygelse, utan mer på att jag inte har något emot att städa och att jag genom Svalorna Latinamerika hjälper till att skapa jobb på annat sätt.

* http://www.eldeber.com.bo/2011/2011-02-13/vernotasantacruz.php?id=110212225613

Björn Reisnert