Mellan tanke och handling

Intentionen med mitt förra inlägg var att i det korta formatet angripa frågan om vad begreppet ”hållbar utveckling” inom internationellt utvecklingsarbete kan fyllas med, med slutsatsen att det är mer hållbart att stärka människors egna kapaciteter att ta hand om sig, sin familj och sitt lokalsamhälle än att arbetet utförs av utomstående (läs ”Jag arbetar med hållbar utveckling”). Det kan låta resonligt, lätt att argumentera för i text, men svårare i praktiken. Hur når man ut till människor och skapar engagemang för hållbar utveckling?

Fältteamet hjälps åt att flytta sten som blockerar vägen. Foto: Ida-Maja Lindström

Frågeställningen blir levande i det faktiska fältarbetet. När fältteamet från utvecklingsprogrammet möter målgruppen, liksom ansvariga myndigheter och lokala institutioner, verkar det råda en samstämmighet kring vikten av att arbeta organiserat och målmedvetet tillsammans för hållbar utveckling. Att det finns ett behov av att arbeta mer organiserat inom den ekonomiska produktionen för att höja levnadsstandarden, hantera sociala problem som alkoholism och våld i nära relationer, och ta gemensamt ansvar i frågorna kring vattentillgång och miljöförstöring i och med de allt mer kännbara klimatförändringarna. Frågor som rör alla, och behöver engagemanget från innevånarna själva för att lösas. Men att det behövs är lättare att vara överens om än att få det att hända.

- Vi är så vana vid att få, inte att ge. Alla vill ha utbudet, men få är villiga att agera sin roll. Man vill ha projekt men dyker aldrig upp på mötena.

Regidoras, kommunalråd i Machaguay. Foto: Ida-Maja Lindström

Så uttrycker ett kommunalråd från Machaguay (närmast i bild), något uppgivet, speciellt med hänvisning till svårigheterna att engagera ungdomar. Mario Del Carpio (bild nedan), tidigare borgmästare i Machaguay som nu arbetar som fältansvarig för den socio-politiska komponenten av Svalorna Latinamerikas utvecklingsprogram, ser det som ett övergripande problem med inställning och fortsätter:

- Vi tänker att det ska komma någon utifrån och ge oss gåvor, lyfta oss ur fattigdomen. Vi tänker för lite om oss själva. Det handlar om självkänsla.

Mario Del Carpio, fältansvarig socio-politisk komponent. Foto: Ida-Maja Lindström

Som exempelvis Mathildas inlägg om biodlare vi träffat visar så finns möjligheterna till att öka kapaciteter inom programmet, men det kräver att målgruppen organiserar sig, planerar och implementerar de tekniker som fältteamets experter lär ut. Men det händer inte alltid helt självklart, trots kunskapen och engagemanget hos fältteamet och den positiva inställningen till programmet vi möter. Vägen från tanke och vilja till handling så mycket svårare. Vilket leder oss vidare att återigen, så som var tanken redan vid förra inlägget, att gå djupare in på själva det praktiska arbetet, strategier och metoder för att omsätta tanken om hållbar utveckling i praktik. Och, det får dröja till nästa inlägg.


Ida-Maja Lindström, programpraktikant, Peru

Styrkeprov från Castilla Medias organisationer och unga talanger under lördagens marknad

Under lördagen var det dags för ett av årets största event inom landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR. Det var en marknadsdag där stånden fylldes av alla produkter som Castilla Media har att erbjuda - som frukter, grönsaker, honung, hantverk och traktens typiska rätter. Några av höjdpunkterna var de olika tävlingarna som anordnades – det snyggaste marsvinet utsågs, unga och äldre talanger från distriktet uppträdde i talangjakten och till sist korades den smakrikaste marsvinsrätten.

Bröderna Taco från Pampacolca vann talangjakten 

Jag kommer nog aldrig att sluta förundras över det engagemang som jag ser här uppe i det andinska höglandet.  Runt 125 deltagare samlades på torget i Viraco för att tömma de fullastade bussar som anlänt från de olika distrikten i Castilla Media. Mycket förberedelser hade försiggått den tidiga morgonen - de hade lagat mat, broderat kuddar, putsat sina marsvin och förberett sina produkter. Stånden dekorerades och produkterna ställdes ut för försäljning. Vi räknar på att det kom ungefär lika många besökare som utställare till marknaden.

Kvinnoorganisationen Club de Madres de Tipan ställer ut sina makraméverk

Den organisation av kvinnor i Tipan som jag tidigare berättat om hade till dagens tillfälle slutfört sina makraméverk och de fina väskorna såldes för hundralappen. De var tyvärr svårsålda på grund av ett relativt högt pris. Däremot var frukt, grönsaker, honung, marsvin och olika maträtter populära varor som såldes i skuggan av den heta solen till både besökare och vår egen PDR-personal.  Frukterna från de olika byarna är otroligt söta och maträtterna mycket smakrika. Själv provade jag den smarriga efterrätten mazamorra de la cayote- en traditionell rätt gjort på mjölk, kanel, den pumpaliknande cayoten (växt av kurbitssläktet) och dess soltorkade kärnor. Det blev en bra paus i allt vimmel och förberedelser för alla tävlingar som anordnades.

Det segrandet marsvinet med sin ägare

Det var uppriktigt inspirerande att få vara med en dag när så många av ortens organisationer engagerade sig och visade ett genuint intresse för sina egna och andras produkter. Jag såg också mycket stolthet i de ansikten som leende svarade på frågor om hur man gör en viss maträtt eller hur bra lucuma-frukten växer i år. De bryr sig mycket om sina produkter och värnar om sina traditioner och kompetenser. Dessutom var det en bra möjlighet att få sina varor sålda. Marknaden var initierad och planerad av PDR men jag tycker att det höga deltagandet visar på ett engagemang som förhoppningsvis kommer att fortleva även efter programtiden tar slut och PDR-kontoret är tömt på sin arbetsstyrka.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Almedalen: Man köper inte u-båtar på Facebook - varför arbeta med sociala medier?

Sociala medier är ett sätt att mötas! Sociala medier arbetar man tyvärr ofta med bara med lillfingret… men det är på väg att förändras, och många ideella organisationer vill mer!
Det är mediestrategen Brit Stakstons inledande ord när förlaget Idealista, LSU med flera andra diskuterar sociala medier under ett lunchseminarium på Almedalsveckan på Gotland.

Men hur går vi från ett ”gilla” på Facebook till annat engagemang? Brit tipsar om att ge verktyg till de människor som gillar organisationen på Facebook, så att de vet hur de kan bidra på andra sätt.

Helene Sigfridsson, miljöpartist som tidigare arbetade för "Makalösa föräldrar", blev årets lobbyist 2010. Hon berättar hur man där använde Facebook och Twitter för att nå ut till både medlemmar och andra. Hon ger också ett exempel på hur hon använde en diskussion på deras Facebookgrupp för att skriva en debattartikel.

Men är det så att vissa frågor lockar mer än andra? Visst är det så, men det finns en potential även inom de små frågorna – även de som är intresserade av dem finns där.

Hur ska vi hantera okunskap om sociala medier? Hantera den med kunskap – såklart! Se till att det finns intern förankring, ge alla redskap att kunna vara med i diskussionen om vad det innebär för organisationen – varenda en i organisationen som har grundläggande kunskap kan komma med smarta idéer! Var reaktiv, och proaktiv! Reagera på det som händer i din omgivning, lyssna in medlemmar.

- Jämför med det här seminariet här idag – enda sättet vi har gjort reklam är via Almedalskalendariet och på Twitter imorse – ändå är ni här så många.

Det säger Brit till oss i publiken i den fullsatta kyrkan. Det är soppseminarium, kön ringlade lång och soppan tog slut långt innan den sista personen hade tryckt in sig på kyrkbänken längst bak. Andra tips Brit ger är att se till att man känner igen sig i den grafiska profilen, att det händer saker på era Facebooksidor och så vidare. En varnings lyfts också för envägskommunikation – då kan man skjuta sig själv i foten. Vi måste vara på plats i sociala medier och ”snacka”. Använd sociala medier på de sätt det passar bäst. Försvarsmakten säljer inte u-båtar på Facebook, men inte heller på telefon, säger Brit för att åskådliggöra sin poäng.
Sociala medier ger en fantastisk möjlighet att agera på människors engagemang, är en av slutsatserna på seminariet. Det ger möjlighet att skapa nya plattformar, eller ersätta gamla plattformar som inte längre finns. Många organisationer kämpar för att hitta bra sätt att engagera sig enkelt. Sociala medier innebär fler sätt att göra enkla saker, vilket särskilt gynnar ungdomsorganisationer, menar Felix från LSU. Kommunikation handlar ofta om resurser, och sociala medier ger möjligheter att med små medier nå ut brett! Du behöver inte hitta på nytt hela tiden – återanvänd i nya medier, ur nya vinklar, etc.

Som vikarierande informationssamordnare för Svalorna Latinamerika funderar jag mycket på det här med sociala medier. Själv är jag på plats i Almedalen utan en smartphone och jag Twittrar inte. Det känns som att jag missar något.

Så nu vill jag ha era åsikter:
Hur viktigt är det att Svalorna Latinamerika syns på Internet, och var är viktigast för oss att finnas? Vilken dialog vill ni läsare ha med oss som arbetar för , och är engagerade i, föreningen Svalorna Latinamerika? Vad vill ni prata om? Och slutligen: VAR ska vi finnas – på Facebook, hemsidan, bloggen? Ska vi börja Twittra? Eller föredrar ni hederliga (men för oss ganska kostsamma) brev på posten?

Kommentera här, eller på vår gillasida Svalorna Latinamerika – samarbete för rättvisa! på Facebook. Det går också bra att skriva ett mail.

Fortsätt följ oss på Almedalen, och ha en skön sommar!

/Maja Permerup, vikarierande informationssamordnare
maja.permerup (AT) svalorna . se

CAROLINA: Engagemang ett steg till en bättre värld

Carolina Rojas i Sverige, inlägg 1

I Sverige är vi på många sätt skonade från våld, fattigdom och krig som är en verklighet för många personer i andra delar av världen. Jag är tacksam över att jag aldrig någonsin behövt oroa mig över om det finns mat i kylskåpet när magen kurrar eller att det inte ska finnas pengar nog till att köpa det jag behöver. Mina föräldrar har inte behövt bekosta min utbildning för att här i Sverige är utbildningen gratis och tillgänglig för den som vill studera. Min uppväxt har varit lycklig tack vare att min mamma bestämde sig för att flytta till Sverige under 80-talet.

Idag har det som livet erbjudit mig präglat mitt sätt att tänka och agera. Människor är idag mer medvetna om orättvisor runt om i världen. Varje dag kan vi via tidningar, tv, eller Internet se vad som händer på andra sidan jordklotet. Det vi ser och påverkas av mest är tragedier, krig och fattigdom och det är på grund av detta som jag inspirerats att utbilda mig inom ämnen som politik, mänskliga rättigheter och utvecklingsfrågor. Jag vill stödja och vara en del av arbetet som skapar en bättre värld.

Man behöver inte ha en akademisk examen för att engagera sig i internationella frågor. I Stockholm finns det gott om organisationer där man kan utföra frivilligt arbete och Svalorna Latinamerika är en av dem. Medvetenhet och omtanke är viktigt, men inte tillräckligt för att göra skillnad. Engagemang är något allt fler personer borde ta till sig och många gånger handlar det bara om att visa att man bryr sig. Att göra något konkret istället för att endast skänka pengar kan hjärtat glädjas av.

Vad är det då som sätter igång drivkraften hos människor? Att göra saker som är roligt tillsammans med andra, att lära sig och att utvecklas som person, samtidigt som man vet att man gör skillnad för någon annan. Den största utmaningen för er som är engagerade eller vill bli det är att hålla drivkraften vid liv, för att även om du personligen inte kan hjälpa alla som du vill hjälpa så är din insats betydelsefull för någon. Min drivkraft håller sig vid liv genom att jag reflekterar över mitt vardagliga liv, fyllt av resurser och möjligheter som vi i Sverige många gånger tar för givet.

Nu vill jag nå ut till dig som vill vara med och göra världen lite bättre. Vare sig man väljer att engagera sig i miljöfrågor, fattigdomsbekämpning, fredsfrågor eller kvinnors rättigheter gör vi skillnad. Ju fler vi blir desto större skillnad kan vi göra. Vad väcker drivkraften i dig?