VANESSA: Turisterna har anlänt i Arequipa

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 3

Det som är ett allvarligt problem i Peru är gapet mellan rika och fattiga, ett gap som är mycket stort. Minimilönen i Peru ligger kring 550 soles vilket motsvarar ungefär 1257 kr (1 soles= 2,286kr OANDA). Även om man får mer för pengarna här så är det svårt att kunna leva på denna summa, framförallt om man har en familj att försörja. Om man har gått en motsvarande yrkesutbildning blir lönen något högre kring 1000-1200 soles (2286-2744kr) och har man en

utbildning från universitetet får man ännu lite bättre lön.

Igår så tog jag en taxi istället för buss där jag möttes av en nyfiken men vänlig taxichaufför. Han frågade mig om turisternas mentalitet när de är ute och reser, vilket slog mig som en ganska intressant fråga egentligen. Jag försökte förklara att de flesta vill uppleva en ny kultur, ny miljö osv. Ytterligare en följdfråga blev då varför turisterna inte har pengar att spendera när de är ute och reser? Jag försökte förklara att de sällan vill betala överpriser och mer än vad det generella priset är. På något sätt så uppfattas turister/backpackers som snåla när de inte vill betala mer än nödvändigt, en reaktion som jag även mött i Asien. Men han gav mig rätt i att det finns olika priser där man skiljer mellan utlänningar och lokalbefolkningen. Senast i lördags läste jag i tidningen om hur turismen är en stor inkomstkälla och hur konflikterna om gruv- och oljeindustrin i Puno har påverkat researrangörerna och även lett till en del förluster. Framförallt här i Arequipa drabbades man och var tvungna att ställa in vissa resor samt att det finns en oro om att många åker direkt från Lima till Cusco (Machu Pichu) istället för att ta vägen via Arequipa.

Foto: Vanessa Daurer

VANESSA: Glad Midsommar

VANESSA: Rester från valkampanj på hus och murar

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 2

När jag har åkt ut från Arequipa till orterna utanför till olika workshops som till Yarabamba och Mollebaya så är det aldrig tråkigt. Det finns så mycket mer att se än bara höga vulkaner, berg och odlad mark, man kan även passa på att lära sig om Perus politiska historia. Rester från valkampanjer finns överallt, på husmurar och på stenar ute i ingenstans, här är det inte klotter utan här sänds valkampanjare ut för att förespråka en viss kandidat till president.

Även halvfärdiga hus står här och var, människor som har migrerat närmare staden men som egentligen har andra hem någon annanstans. Jag får höra att för två år sedan bara så fanns det ingenting där och nu står det överallt lite varstans halvfärdiga hus utan tak utanför Arequipa.

Efter att ha kommit fram till Yarabamba för att vara med på en föreläsning om eget företagande och mikrolån hittade vi ingen nyckel till lokalen. I den här lilla orten verkar alla känna alla men ingen nyckel fanns det. Efter att ha blivit runt skickade så fick vi låna en kvinnas affär/café för att ha föreläsningen där, otroligt gästvänligt och i Peru så går man efter peruansk tid och lugn, en sak i sänder. Men trots detta så finns det även ett slags fungerande kaos i Peru, när jag åkte buss nu på morgonen så trycks man in som en sardin i en sardinburk in i bussen, desto fler desto större kramkalas.





Vanessa Daurer

VANESSA: Första veckan, första gången Latinamerika, första jordbävningen

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 1

Vi sitter på kontorets måndagsmöte där vi diskuterar veckans arbete när jag helt plötsligt vaggas i min stol: ett litet jordskalv.
Det blev träning på var de säkra områdena finns på kontoret och vad som ska göras när en jordbävning inträffar, här tränar vi på jordbävningsövningar snarare än brandövningar.

Efter en vecka i Arequipa slås jag fortfarande av hur vackert Arequipa är och hur annorlunda Peru är från allt jag känner. Kaktusar stora som träd, vulkaner större än Kebnekaise så man tappar andan, och visst tappar man andan i Arequipa, vi är trots allt på ca 2400m höjd.

Jag ska tillbringa två månader här och åka ut i de olika områdena för Svalorna Latinamerikas utvecklingsprogram (PDR). Det startas även upp ett nytt program (PDR2) i ett nytt område längre bort och högre upp i bergen, i Media de Castilla ett mycket fattigt område. Vi åkte upp förra veckan genom massiva bergsområden på en slingrig väg där minibussen behöver stanna i varje kurva för att backa för att komma runt, detta på över 3000 meters höjd med bergstoppar som täcks av snö i en värme på säkert 40 grader. Vilken mäktig känsla!

I Unon (en liten by i Media de Castilla) hade vi en workshop för att identifiera problemen i samhället inför det nya programmet, det som slog mig var de stora hälsoproblemen som inte är fysiska. Stress och alkoholism är till exempel två utbredda problem, något som kanske oftast tas som fördom att vara ”moderna” problem i ”moderna” samhällen men genom veckan som varit så märker jag att även om det är ett annat land, annan kultur och språk, finns det liknande problem, liknande mål och drömmar-vi är trots allt alla människor.

Foto: Vanessa Daurer

PERNILLA: Att aldrig bli färdig

Pernilla Nordvall i Peru, inlägg 6

Sista kvällen på kontoret i Peru. Och jag är fortfarande inte färdig.

Så småningom har jag börjat inse att det kommer jag heller aldrig att bli. Jag har också kommit att inse att detta är något mycket positivt. Att inte vara färdig betyder att ha mer att ge. Att inte vara klar innebär att ha ett driv. Att inte vara färdig innebär att detta är en fortsättning och inte ett avslut.

När jag klättrar ombord på den jättesvala av plåt som ska ta mig hem till Sverige vet jag alltså att även om jag lämnar kvar en bit av mig själv här så tar jag mitt engagemang med mig hem. Engagemang, självförtroende och arbetslust är kraftiga vapen.

I Majes, som ligger ungefär två timmar från Arequipa, träffade jag en 16-årig kille, Luis, som berättade för mig att han vill vara del av sin förändring. Han förklarade för mig att han och hans vänner redan har tänkt ut vad de ska läsa på universitetet och att han vill axla rollen som den som för sitt land framåt.

Jag kunde knappt tro mina öron. Sällan har jag hört en 16-åring som talar med en sådan självsäkerhet om sin förmåga och om sin framtid. Visserligen är det säkert så att det inte kommer att gå precis som Luis har tänkt sig. Livet tillåter ju som bekant sällan det.

Men jag håller på Luis. Även om vi kanske aldrig blir färdiga så jobbar vi vidare på varsitt håll – Luis och jag.

Pernilla Nordvall

PERNILLA: Om jag bara inte vore vit.

Pernilla Nordvall i Peru, inlägg 5

Häromdagen, när jag var på väg till mataffären slogs jag av en tanke. Tänk om jag inte vore vit utan såg ut som alla andra istället. Jag kan inte direkt påstå att jag blir illa behandlad för att jag är vit, men jag syns liksom. Det syns att jag egentligen inte hör hit och jag känner ett ständigt behov av att markera att jag visst gör det.

Vissa dagar är det oerhört frusterande att tvingas värja mig mot allt ifrån solglasögonsförsäljare till resbyråer som försöker få mig att köpa deras produkter. Det är inte det faktum att de försöker sälja saker i sig som går mig på nerverna, utan att de tar sig friheten att dra slutsatser om vem jag är på grund av hur jag är skapt. För jag kan lova att de inte hade varit lika ettriga om jag inte vore vit. Hur mycket jag än försöker smälta in så kommer jag aldrig ifrån mina gener.

Om bara några veckor är jag tillbaka i Sverige och kommer då inte att vara mer annorlunda än någon annan. En paus från livet som utlandssvensk och en trygghet att veta att oavsett var i världen jag hamnar så kommer alltid gamla, trygga Sverige att finnas kvar. Detta får mig dock att tänka på de som bor i Sverige och i andra länder som inte kan åka någonannanstans för att inte känna sig utpekade och utstirrade.

Pernilla Nordvall