MACARENA: När kan man gråta?

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 2.

Bolivia är Sydamerikas fattigaste land. Det vet kanske alla? Som jag nämnde i mitt förra inlägg så är fattigdomen inget hinder för glädje och färgrika fester. Men vad gör man när man som utlänning träffas av detta som ett slag i ansiktet?

Jag har alltid tyckt att ett besök till Bolivia har känts som en örfil. Efter besöket har jag upp­skattat mer det jag har, det jag har möjlighet att få och uppnå. Att se tiggande barn på gatan med trasiga skor, smutsiga ansikten och slitna kläder har alltid inspirerat mig till att göra något. De lim-sniffande skoputsar pojkarna får det att sticka till i mitt behandlingspedagogiska hjärta.

– Jag KAN göra något, jag kan förändra, åtminstone ETT liv.

Den typen av tankar slog mig efter varje Bolivia-resa (5 stycken hittills), och de bevarades länge inom mig tills jag återigen halkade in i det monotona och rutin-fyllda ”Svensson”-liv jag var van vid. Varje resa innebar en ny erfarenhet och den här är inte ett undantag. Förra veckan intervjuade jag politiska fångar. De kräver att de skyldiga för den tortyr de utsattes för ställs inför rätta och enligt lag 2640 har de även rätt till ekonomisk ersättning. En lag som inte kan sudda ut alla de ärr de bär på, både fysiska och psykiska.

Krav på rättvisa

Under en månads tid har de blockerat huvudgatan i centrala La Paz, men inget händer. Justitieministern ignorerar dem och folk har vant sig vid de tält som står på gatan. Under intervjuerna berättade de fasansfulla historier, mycket är svårt att tro. Tanken att människor kan göra så mot varandra får en att tvivla över mänsklighetens framtid. Kvinnorna grät, visade gamla ärr och några intervjuer fick skjutas upp, de klarade inte av att berätta mer. En man som lyssnade sa tröstande:

– Styrka, kamrat, styrka.

Skakad gick jag därifrån, jag kände gråten i halsen men jag skulle ju vara professionell. Inga tårar, deras historier ska bara vara ren fakta för mig. Senare var alla känslor som bortblåsta och det kändes återigen som fakta, inget annat. Mitt liv gick vidare, gatubarn på min högra sida, sko­putsare på min vänstra och politiska fångar bakom mig. Kanske är det så att man vänjer sig, för alla dessa intryck är inte så starka längre. De lämnar inte så djupa spår, de skapar inte så mycket eftertanke eller känslosvall. Starkt av mig - kanske. Kallt - troligare.

Men hur man än gör så hinner känslorna ikapp en, och de når en på de märkligaste vis.

Vår älskade Ella är död. Hon kämpade mot en sjukdom hon fått som valp och som legat latent, men som kom till­baka och ännu aggressivare efter valpningen. Emelie är bortrest, jag fick själv fatta beslutet att avliva Ella. 

Livet går vidare för alla

När jag satt där och såg hur livet gick ur fina Ella, då kom tårarna. Skoputsare, gatubarn, fångar – inget spelade någon roll. Allt ersattes av sorg och oro för Ellas små valpar, tre veckor gamla. Idag känns livet orättvist, inte för alla orättvisor jag ser dagligen utan för en hund som stal mitt hjärta med sina mörkbruna ögon och lurviga öron. Vi försökte förändra, rädda ett liv, men i slutändan gick det ändå inte. Det är svårt att se hopp för någonting genom tårarna, men bolivianerna ger inte upp, kampen fortsätter och livet går vidare. För alla, oavsett vad.

Text och foto: Macarena Mendoza Alvarez
infobolivia@svalorna.se