MACARENA: Politiskt kaos och ovisshet i djungeln

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 4

Det är kaos i Bolivia. Polisen utgör huvudpersonen i en av de kraftigaste protesterna sedan 2003 och rykten om statskupp cirkulerar. Vid stadskanten väntar demonstrationståget som har varat i 60 dagar i protest mot den motorväg som planeras byggas genom nationalparken TIPNIS. Demonstrationer och motdemonstrationer laddar inför en politiskt händelserik vecka. Ironiskt att jag befinner mig ute i djungeln omgiven av mygg, krokodiler och apor, utan el, internet eller täckning till mobilen.

Kanske borde jag ha förstått att det skulle vara svårt att hålla mig uppdaterad om situationen när min internetdosa och mobil slutade fungera redan i Rurrenabaque. Vad hade jag kunnat förvänta mig efter 22 timmars bussfärd och sedan ytterligare 3 timmar för att komma till floden och därefter 2 timmars båtfärd?

Så nu sitter jag här, med min lilla dator med 4 timmars batteritid och en mobil som piper om låg batterinivå. Det måste ha varit min svenska optimism som fick mig att tro att jag kunde arbeta härifrån.

Trots denna obekväma och ovana känsla av ovisshet är jag lyckligt ovetande med flera andra. Ingen här pratar om någon konflikt trots att en statskupp skulle påverka oss alla, inte heller om den motorväg som skulle påverka den natur som vi befinner oss i just nu. 

Jag har alltid uppfattat Bolivia som ett politiskt intresserat land. Människor i min omgivning tycks alltid veta vad som sker och vilken konflikt som är mest aktuell. Åsikter och känslor blossar i politiska debatter vid middagsbordet. Det är nog ganska svårt att undgå med tanke på antalet konflikter. Jag läste någonstans att i medel kan La Paz räkna med åtminstone tre protestmarscher per dag, vilket är en ökning då det för 3-5 år sedan ”bara” var en. Här protesterar man om allt, strejker och blockader är vardagsmat, jag har nämnt det flera gånger – Bolivia är ett kampens land, på gott och ont. Ovissheten att aldrig veta vad som väntar när man vaknar, det har sin charm även om det ibland oroar och stör ganska mycket eftersom man inte kan planera i någon större utsträckning.

Samtidigt är det svårt att inte lägga märke till ett påtvingat deltagande i protesterna, det finns de som inte har något val. Det finns nämligen universitet som tvingar sina elever att delta i demonstrationståg och hotar med underkänt om de inte deltar. Grannsamverkansgrupper som hotar med böter för de som inte deltar, och vid förra TIPNIS-tåget tog jag emot flera vittnesmål, framförallt av kvinnor med små barn, som berättade att de inte hade något val. De var tvungna att följa med i demonstrationståget, trots de dåliga förhållandena och risken det innebar för deras små barn (det året dog två barn, och åtminstone en kvinna fick missfall).

Har man tur får man själv uttrycka sig, med otur blir man tvingad av andras intressen och vill man så kan man bara ”hänga på” och nöja sig med andras åsikter istället för att ta reda på fakta. Jag kan nog dra slutsatsen att man är delaktig i politiken vare sig man vill eller inte men trots den politiska oron har det bolivianska folket alltid, för mig, uppfattats som glatt. Envist, men alltid med ett leende och en åsikt i bakfickan.

Att då komma till en plats där jag inte kunde hitta en enda tidning var underligt. Visserligen hade de flesta tv, men ingen tittade på nyheterna. Alla verkade glada och nöjda ändå. Att tänka att risken för statskupp finns känns väldigt avlägsen och det är en skrämmande tanke att kanske när jag är tillbaka så är allt förändrat. Man vet aldrig med Bolivia.

När detta inlägg väl publiceras kommer jag att veta svaret. Om det var statskupp eller inte, vilka byggnader som har förstörts och i vilken grad men framförallt – om någon överenskommelse uppnåtts.

Nåväl, hälsningar från djungeln i efterskott. Här skiner solen, djuren är många, vattnet svalkar och jag, med flera andra, är lyckligt ovetande.



Text: Macarena Mendoza Alvarez
infobolivia@svalorna.se