”Erbjudande! Yuca, bananer, tvål till vinnande priser!
Kom till MaxiPali, mataffären som har allt!”
Här i Nicaragua är det vardagsmat med denna typ av påträngande reklam. Genom bilmegafoner och flakhögtalare tar restauranger, gym och cirkusar varje dag chansen att ragga kunder och svåråtkomliga inkomster.
På den tidiga morgonbussen ner till Managua bryts tystnaden istället av försäljare som inte låter oss passagerare sova i ro:
”Tandborstar av högsta kvalitet!”
Följt av en harang om varför just dessa borstar är så speciella. Följt av näste man som informerar oss om hjärnans funktioner och vad som går snett vid depression, och varför det är absolut livsviktigt att köpa hans mirakelpiller. Och både tandborstar och medicin säljer som smör. (De har minsann retorikens gåva i det här landet).
Men det är inte bara privata företag som annonserar hejvilt i Nicaragua. Regeringen med Ortega i spetsen använder propaganda som ett politiskt verktyg, för att förbättra sin image och informera folket om vilken utmärkt service och vilka goda värderingar den sandinistiska regeringen bistår med. Genom väggmålningar, affischering, i tidningar och radio.
Familjen Ortega äger dessutom flera tv-kanaler och radiostationer, som växer under deras rika vingar och gör det svårt för den lilla minoriteten av självständiga och oberoende medier att överleva. Sedan första tv-kanalen dök upp 1956, under Somoza-diktaturen, har tv:n främst varit ett medel för ägarna att tjäna pengar. Utbudet har ofta direkt eller indirekt kontrollerats av regeringen, vare sig den danat åt vänster eller höger.
Trots att det råder tryck- och yttrandefrihet i Nicaragua väcks funderingar. Två av de största dagstidningarna är visserligen regeringskritiska, och den stora tv-kanalen Canal 2 är privatägd och objektiv. Men till vilken grad oberoende, kan man undra, när ett åsiktsprogram plötsligt försvann från agendan. Samma sak hände när Ortega köpte till sig Canal 8 och två av dess program som leddes av oppositionen drogs in. Ingen regering tycker om att bli kritiserad och att dess tillkortakommanden och korruption avslöjas, och i Nicaragua verkar det inte vara en lätt uppgift att granska makthavarna och upprätthålla demokratin – vilket ju är journalismens främsta syfte.
Högtalarbilen drar förbi igen där ute. Jag tänker att Spotify-reklamen jag alltid stör mig på därhemma inte är så farlig trots allt, och kanske att det till och med är värt en hundring i månaden för att slippa den. I vilket fall så uppskattar jag högt att valet ligger hos mig.
Lovisa Dragstedt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar