SANDRA: Bussterminalen i León

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 4

Managua, Managua, Managua skriker en man som försöker få fler passagerare till sin buss. En annan man undrar vart jag är på väg och om jag möjligen inte ska till Somoto, samtidigt som en kvinna försöker övertala mig att köpa ett äpple. En flicka tränger sig förbi och upp på en buss med en plasthink på huvudet, full med påsar med chips. Bussterminalen i León är en plats i ständig rörelse: människor som är på väg någonstans, och de som blir kvar.


Angie och hennes mamma Jessenia

Denna dag ska jag varken till Managua eller Somoto utan är där för att träffa Angie, en 12 årig tjej som spenderar stor del av sin tid på bussterminalen. Hennes mamma, Jessenia, jobbar där och har ett litet marknadsstånd där hon säljer allt möjligt: sandaler, hemmagjorda örhängen, tvättmedel, plastdunkar och pynt. Mormor Carmen, finns på andra sidan gatan där hon har en liten järnvaruhandel. Angie går i skolan på förmiddagarna, men då hon och hennes yngre syskon inte kan vara själva hemma så får de vara med mamma på jobbet efter skolan är slut. Angie tycker att det är tråkigt att behöva vara på bussterminalen och skulle hellre vara hemma, men vet att det kan vara otryggt och att det är därför hennes mamma vill att hon är med henne på jobbet. Angie hjälper till att sälja i deras lilla marknadsstånd och ibland sköter hon det när hennes mamma måste göra något annat, men för det mesta så tar hon hand om sina syskon och försöker fördriva tiden på något sätt.

Därmed är hon ett av de barn på terminalen som har det bättre. Angies mamma, som själv gick i skolan tills hon var 12 år, tycker det är viktigt att Angie fortsätter att studera och hon vill inte heller att hennes dotter säljer saker på bussarna. ”Risken är stor att Angie skulle bli dåligt behandlad” säger Jessenia.

Fatima

Det finns dock många andra barn på terminalen som varken går till skolan eller som har en fast plast att sälja ifrån. Jag pratar med 27-åriga Fatima som har sålt läsk på bussarna sedan hon var 8 år gammal. ”Arbetet är tungt, men man måste stå ut för att få mat.” Hon säger att barnen och ungdomarna som säljer vid bussterminalen ofta blir illa behandlade, slagna eller tafsade på och att de egentligen inte borde vara där. Fatima kom själv hit som liten med sin mamma och slutade att studera i tidig ålder, men hennes två barn som är 8 och 11 år går fortfarande i skolan.  

Barnen och ungdomarna som rör sig kring bussterminalen och maknaden lever i en utsatt situation och löper många risker, bland annat för sexuell komersiell exploatering. De personer jag träffade under mina två dagar på terminalen deltar alla i de aktiviteter som Svalornas nya samarbetsorganisation Mary Barreda arrangerar. Mary Barreda har lång erfarenhet av att jobba på denna plats och när jag följer en av organisationens arbetare genom myllret av människor så stannar vi hela tiden och pratar med dem som jobbar där: barn, ungdomar och vuxna. Organisationen jobbar både direkt med barnen och ungdomarna, samt de vuxna som finns runt omkring för att medvetandegöra dem om de risker som finns, jobba attitydförändrande och skapa en tryggare miljö för alla som vistas på terminalen.

För Angie har Mary Barredas arbete inneburit att hon har mer kunskap om sina rättigheter och hon vill fortsätta studera. När hon blir stor vill hon arbeta som rättsläkare, inte på bussterminalen.