Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 4
Jag har så länge jag kan minnas velat resa och lära känna andra kulturer, helst så långt bort som möjligt. ”Sverige är ju inget speciellt, det kan jag se senare”, har jag tänkt. Trots att Latinamerika för tillfället fortfarande kommer före bland mina prioriteringar, har jag börjat bli nyfiken på att lära känna mitt eget land, insett hur vackert det är och hur mycket spännande det finns att ta reda på.
Jag har inte varit längre norrut än Idre Fjäll – vad finns egentligen att uppleva där ovanför? Det känns lite pinsamt när bolivianer eller människor från andra länder ställer frågor om Sverige och jag inte kan svara på allt.
- Har ni något ursprungsfolk i Sverige?
- Självklart, de kallas samer och arbetar främst med renskötsel.
Fast hur självklart är det egentligen? På internet hittar jag sidan samer.se, där jag får veta att endast var tionde same arbetar med renskötsel. Faktum är att jag kan långt mycket mer om aymarafolket i Bolivia och om deras kultur än om mitt eget lands ursprungsfolk. På samiska kan jag inte säga ett enda ord, på aymara kan jag åtminstone räkna till tre. Jag minns inte att jag lärt mig något alls om samerna i skolan, däremot var det ett projekt i mellanstadiet om mayaindianerna som fick mig intresserad av den latinamerikanska kulturen.
Sverige har inte ratificerat FN:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk som Bolivia ratificerade redan då den trädde i kraft 1991. Konventionen betonar bland annat markrättigheter och det är framförallt dessa krav som Sverige inte uppfyller, men ”håller på att utreda”. En utredning som enligt ett program i Sveriges Radio förra året redan finns. Trots detta är det bara Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet som är för en omedelbar ratificering. Sverigedemokraterna ställer sig helt emot – något som kan tyckas mycket märkligt då de vill bidra till ”ett stärkande av den svenska kulturen”.
 |
| Aymarakvinna säljer coca |
*Samiska är ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk
**Av totalt 80 000 samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland bor 20 000 i Sverige
Sofie Olsson
programassbolivia@svalorna.se
2 kommentarer:
Funderar pa all den diskussion som rader i Sverige just nu om krankning och pepparkakor m.m. Varför tittar inte svenskarna pa sig själva, istället för att fundera över invandrarnas/nysvenskarnas/flyktingarnas (m.m.) situation och hur de kan uppfatta saker och ting?
Är det ingen som tänker att samerna känner sig kränkta när de inte har rätt till mark? I skolan fick iaf jag lära mig nagra ord pa danska och norska, men samiska var det ingen som pratade om. Kan nan förklara varför man tystar ner detta folk i vart land??
Verkligen intressant både Sofies inlägg och Macarenas kommentar. Jag funderar också mycket kring varför samekulturen i Sverige blir så nedtystad eller ouppmärksammad, särskilt när Sverige som Sofie beskriver vill arbeta aktivt för att stärka ursprungsbefolkningar i andra länder. Jag tror dels det beror mycket på hur Sverige som nation skapades, främst under slutet av 1800-talet, och om hur Sverige som ett enat land skulle bli en nation utifrån principer och traditioner som i mångt och mycket "tvingades" samman. Samer och samekulturen blev något som fick representera "det andra" och "dom andra" när "svenskhet" skulle identifieras. Jag tror också det finns ett arv av skam kring de historier som berättas och att det beteendet helt enkelt heller inte passar i den bilden är välfärd och rättigheter för alla som Sverige sen byggde politiken kring. Sedan tror jag också att den centraliseringen av av makt som finns till de mer sydliga delarna av Sverige också spelar roll. Såsom Sofie skrev har hon, och många andra, inte varit längre norrut än Idre och att det finns mycket okunskap som skapar detta förhållningssätt. Jag hoppas också att samerörelsen kommer att få mer och mer plats i den svenska politiska debatten och det känns som att det håller på att vända!
Skicka en kommentar