ZARAH: En ny påve… vem är han?

Zarah Östman Pittaluga i Sverige, inlägg 3

Foto: Roxana Ortiz

I onsdags kom den vita röken som visade att den nya påven var vald, Franciskus I heter han. Jag är inte katolik men blev rörd av att höra att han var en argentinsk ärkebiskop. Franciskus I är den första påven på tusen år som inte är europeisk och den allra första som är Latinamerikansk. Min första tanke var att Katolska kyrkan kanske hade tänkt till, kanske hade de vidgat sina vyer lite.

Många har höga förväntningar på den nya påven och den katolska världen skriker efter reformer. En stark röst är Latinamerika, där majoriteten av invånarna är katoliker. De senaste åren har Katolska kyrkan har fått mycket kritik, då Vatikanstaten är mycket korrumperad och anklagelserna om sexuellt utnyttjande inom kyrkan är många. Det har framförts kritik mot att den Katolska kyrkan har tappat gemenskapen med den fattiga befolkningen. Detta är något som den nya påven med sin jesuitiska bakgrund förhoppningsvis ska motverka; det ryktas nämligen att han har en nära koppling till människor som lever i fattigdom, och att han själv är en man som gillar att leva under enkla förhållanden. Men det sägs också att han är en väldigt konservativ ärkebiskop. Till exempel har han uttalat sig som motståndare till samkönat äktenskap, abort, preventivmedel, skilsmässa och kvinnor i ledande positioner.

Det var där allt föll för mig; jag blev inte förvånad över de moraliska åsikterna angående sexuella och reproduktiva rättigheter – de är desamma som den katolska kyrkans officiella uttalanden. Men hans kvinnosyn däremot: att kvinnor är naturligt underordnade mannen och att det är mannen som är ”tänkaren” och den som kan få saker gjorda medan kvinnor finns till för att tillfredställa honom. Förbannad och besviken är det minsta man kan säga om hur jag kände mig när jag läste dessa ord – jag som precis hade fått en millimeter mer hopp för den Katolska kyrkan.

Mural i Montevideo, Uruguay. Foto Zarah Östman Pittaluga

Nu hoppas jag att min älskade kontinent Latinamerika sätter ordentlig press på denna påve. Latinamerikas katoliker är trötta på att den Katolska kyrkan inte följer samhällets utveckling, en av orsakerna till att de förlorar anhängare i stadig takt. Kyrkan vill inte förlora sina sympatisörer i Latinamerika och jag misstänker att det var en av orsakerna till att denna påve blev vald. Även det faktum att han är konservativ i sina åsikter känns som ett självklart val av den Katolska kyrkan för att på så sätt motverka de många positiva förändringarna som sker på kontinenten; legaliseringen av abort i Uruguay, transpersoners rätt till könsidentitet i Argentina, samkönat äktenskap i flera länder, avkriminalisering av sexuella handlingar mellan ungdomar i Peru – bara för att nämna några stora händelser.

Men nu är dessa framsteg hotade, liksom kvinnors stärkta ställning i samhället, men jag tror att Latinamerika kommer att kämpa för att behålla denna utveckling. Kanske tror den Katolska kyrkan att effekten av att ha en Latinamerikansk påve kommer att bli densamma som när en polsk påve blev vald och Polen förvandlades till en väldigt konservativ stat? Jag tror att det kommer att ha motsatt effekt. Påven måste leva upp till höga förväntningar som ställs från Latinamerika, annars kommer folket att tappa ännu mer förtroende för den Katolska kyrkan.

Latinamerika är fullt av hopp och förväntan, men även med en skara som är redo att gå i kamp för sina rättigheter!

Zarah Östman Pittaluga

Läs också min och Pernilla Springfeldts debattartikel om nya påvens syn på SRHR-frågor som publicerades i Dagens ETC 22 mars 2013