KARIN: Erfarenheter från andra sidan ekvatorn-nya perspektiv

Karin Källström i Bolivia, inlägg 1

En stor förmån med att leva i ett nytt land är att du gång på gång ertappar dig själv med att få dina perspektiv omkullkastade. Självklarheter i vardagslivet ställs på ända och oavsett om du håller med om det nya tvingas du fundera över dina perspektiv.

Under några veckor har jag som socionomstudent genom Svalorna och Socionomer utan Gränser haft en unik möjlighet att lära känna den sociala verklighet människor i Bolivia lever i och få inblick i allt från internationella biståndsinsatser till lokala lösningar på många av de problem jag valt min utbildning för att få vara med och bekämpa.

Ett växande problem är miljöfrågan, som allt tydligare påverkar människors livsvillkor och möjligheter till ett värdigt liv. I La Paz är ett tecken glaciären Chacaltaya, som smält med vattenbrist till följd. I Sverige diskuteras ofta den rika världens eventuella ansvar att hjälpa fattigare länder att utvecklas miljövänligt. Visst nämns USA som skräckexempel men tyngdpunkten läggs ofta på vad som händer när fattiga folkrika länder kommer ikapp ekonomiskt, allt medan Sverige bygger ut återvinningssystem och fortsätter att öka konsumtionsnivån.

Häromdagen besökte jag utrikesministeriet. Representanter från det civila samhället inbjöds att lyssna till utrikesministeriets offentliga årsredovisning för 2012. Publiken representerade främst ursprungsfolk och småbrukarorganisationer. Det skulle antagligen sett annorlunda ut för tio år sedan då den offentliga makten i praktiken var reserverad för landets spanskättade befolkning. Nu fick alla en påse kokablad att tugga på och aymara blandades in i talen. Mycket riktade sig till högplatåns landsbygdsbefolkning; det internationella quinoaåret (andinsk proteinrik gröda) 2013 och de möjligheter detta innebär både för Bolivias bönder och för matbristen i världen, framgångar på internationell nivå för kokabladet, eller introduktionen av begreppet "moder jord" och hennes rättigheter under FN:s internationella klimatkonferens. På ett självklart sätt förklarades hur Bolivia drivit på för att de som bär skulden för miljöproblemen, de rika länderna i norr, ska börja ta sitt ansvar och minska sina utsläpp. 

För mig som just landat i en stad där avgaserna gör att jag får ont i lungorna och bristen på papperskorgar förundrar mig, var det nödvändigt att sätta talet i lite perspektiv. För vilket påverkar glaciärerna mest: Min flygresa hit, mina alltför långa duschar och mitt liv i ett överkonsumerande samhälle eller några plastförpackningar på gatan i La Paz och en avgasstinn gammal buss som rymmer bra många fler än en personbil per familj skulle göra? Att den rika världen är boven i dramat är ingen nyhet men självklarheten med vilken tesen uttrycktes och det totala fokuset på "oss" i norr gav mig nya insikter. För det är väl genom båda sidornas brist på perspektiv och förmåga att se sin egen utvecklingspotential som debatten står och stampar. Två små länder, Sverige och Bolivia, med obetydlig effekt på klimatet i det stora sammanhanget men med gemensamma önskningar om en hållbar framtid för kommande generationer. Nya perspektiv behövs både på individuell- och global nivå!

Karin Källström