MARIA: En fråga om alkohol?

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 7
För ett tag sedan deltog jag på en workshop där en organisation som heter Humanidad Libre samlat ett gäng auktoriteter för att prata genus. Poliser, domare, borgmästare och kommunala ledare fick alla svara på fråga som löd ungefär: ”Vad möter kvinnorna i din by för problem, just för att de är kvinnor?”

När ledarna, sexton av sjutton var män, läste upp sina svar formulerade sig nästan alla likadant: ”Mäns våld mot kvinnor är det största problemet. Det är en följd av utbredd alkoholism”.
 ”En följd av...” – jag hajade till där jag satt längst bak i salen med en kopp te och tjuvlyssnade. Person efter person upprepade resonemanget: för att komma åt problemet med mäns våld mot kvinnor måste man först göra någonting åt alkoholismen i Viraco.

Roberta Marmanillo pratar genus med auktoriteter från Perus bergsbyar.

Är det verkligen så enkelt? Nyktra män då, de slår aldrig? Och de berusade slår bara på grund av alkoholen? Det blev dags för paus, och jag bytte några ord med Roberta Marmanillo – en av kvinnorna som organiserat workshopen. Hon var tydligt frustrerad. Hur skulle de här ledarna kunna ta beslut utifrån kvinnors behov och rättigheter om de inte kunde se ”den stora bilden”?.

Hon hade önskat mer resonemang om machokultur och maktstrukturer, men insåg att hon behövde använda sitt tålamod: ”Jag har tänkt aktivt på de här frågorna under sex års studier. Hur kunde jag vänta mig att de här ledarna skulle ändra sin livssyn på en enda workshop?”

Jag antar att man inte bara kan pressa in sina egna åsikter, värderingar och sätt att se på saker i andras medvetanden, även om det skulle vara så himla skönt. Mer lönsamt är det att väcka frågor, sätta frön, och låta insikter genuint mogna hos andra. Det är en utmaning helt klart.

Helst skulle jag vilja att auktoriterna redan NU tog beslut som förebygger kvinnovåldet, underlättade för fler flickor att få gå i skolan och försäkrade lika lön för lika arbete. Men för att komma dit krävs genuin förståelse. Och tålamod.

MIA: Vad man väljer att se

Mia Moberg, informationspraktikant i Bolivia, blogginlägg 6

Sjuk och rädd för att det mesta läskiga skulle kunna hända, parallet nyfiket på exakt allt – jag var en harig Mowgli i storstan. Ambitös och naiv ville jag förstå vad detta land och denna stad var – ”det kan väl inte vara så svårt?”.

Första månaden i Bolivia såg jag endast kontoret, lägenheten och gatorna mellan hem och jobb. Fem månader senare är idén och jakten på att finna en definiering av vad La Paz och Bolivia är upp-och nervänd och letandet har lagts ner. Jag finner inte svart eller vitt – här bär extremerna inte de färgerna.

Trots att jag aldrig förr varit så långt bort från moderlandet, varken fysiskt eller kulturellt, är det mesta ofattbart likt livet hemma. Såsom i Sverige är människor fyllda av integritet och upptagna av sina egna liv, ingen pratar på bussen, kyla får folk att huka sig och titta ner i marken, tonåringar stojar om samma saker och de nationella musikhitsen nynnas med variarande kvalitet. Men upplevelserna målas i andra färger och uttryck, i andra dimensioner, från och mellan andra avgrunder och med andra förutsättningar.

Fattigdomens trasiga kläder, de övergivna sjuka och kampen för fysisk överlevnad är ständigt närvarande. Likväl som de rika områdenas garage är fyllda av de senaste glänsande sportbilarna och av självklarheten i att medelklass-femtonåringen får ett bal-likt, vräkigt kalas för tiotusentals kronor. Barn busar och bråkar och skrattar, som barn gör över hela världen. Men i El Alto jobbar ungarna på gatan i trasiga sandaler för att tjäna ihop motsvarande 20-30 kronor per dag medan man i södra La Paz många exklusiva skolor bär outfits som vardera är värd en genomsnittlig bolivians månadslön.

Djungelns fuktiga frodighet och den avslappnade, lättsamma attityden som råder där, bryter med högplatåns torra vidöppna landskap, brännande sol och isande skugga där det verkligt hårda livet ger ihopbitenhet efter ständig köld, dåliga skördar och avsaknad på sjukvård. Många barn från landet drömmer sig bort till staden, jordbruket och från det traditionella ursprunget, mot en karriär som kan ge materiell rikedom och ekonomisk säkerhet. Precis som den svenska landsorten erfor under förra seklets mitt. Överallt letas precis samma saker såsom kärlek, hälsa, lyckliga relationer och en hoppgivande framtid.

Svart eller vitt hittas inte här, alla de andra färgerna lyser oftast så starkt att verkligheten inte kan bestämmas vara varken ditten eller datten. I de fattigaste delar i El Alto strålar kulturell rikedom och dynamik medan rika områden i staden förblir skugglösa i brist på identitet och medborgerlig solidaritet. Gränslandet mellan arkitektonisk och landskapsmässig skönhet och fulhet, trygg vardag och fara, fattigdom och överflöd, är inte en gråzon utan en palett av olika färger där allt blandas till unika situationer där tur i livet och i stunden bestämmer det mesta. Den familj eller den folkgrupp du föds i ger dig lotten. Samma saker styr livet här som i Sverige, dock målat på en bredare duk där kontrasterna är mer iögonfallande.

Text: Mia Moberg

JULIA: Kunskap som förändrar

Julia Andén i Nicaragua, inlägg 6

Jag ser inte hur många fall av barnsexhandel som vi förhindrar, men jag ser dagligen siffror på våld mot kvinnor och barn. Kan det vara nedslående? Javisst – men så kommer fallen fram som gör att varenda minut av arbete blir guld värd.

Karla Laguna vill att barnen ska bli självständiga och starka

En av de som deltar i workshops med samarbetsorganisationen Mary Barreda i León, är en elvaårig pojke. Han har tillsammans med de andra barnen, som deltar i programmet på Mary Barreda, lärt sig om och diskuterat kön och genus, barnens rättigheter, barnsexhandel och sist var det sexuellt våld. Vanligtvis identifieras förövarna som män. Det är pappor, far- och morbröder, kompisar, eller för offret mindre kända personer. Men den här pojken svarar ”mammor”. Karla Laguna är van att leda gruppen och diskutera svåra, och ibland oväntade, ämnen som kommer upp. Hon hanterar situationen med lugn och tar upp frågan med resten av gruppen - om de också tror att mammor förgriper sig sexuellt på barn? Det råder en viss förvirring, men de andra barnen enas om att de inte tror det.

Barnen ska bestämma över sin egen kropp

Efteråt berättar Karla att det inte är första gången den här pojken tagit upp ämnet, och att de arbetar med honom och hans familj. Första gången det dök upp var efter ett antal träffar med organisationen, men han anförtrodde sig inte direkt – istället la han fram det som en allmän fråga: Är det konstigt att en mamma badar sin son som är tio år? Och är det normalt att hon tar kort på honom naken? Han pratade såklart om sig själv, och efter samtal med personalen på Mary Barreda anförtrodde han att han inte tycker om hur hans mamma tar på honom.

Att pojken deltar i programmet mot barnsexhandel har antagligen förändrat hans liv. Att prata om barnens rättigheter, sexuellt våld och andra relaterade teman, har hjälpt honom att analysera sin situation på ett nytt sätt tillsammans med människor han känner förtroende för. Det har gett honom mod och kraft. Idag vet han vilka rättigheter han har - ett första steg för att också kräva att de uppfylls. Utan att delta hade han kanske aldrig reflekterat över sin situation, och än mindre vågat tala om den.

Mary Barreda arbetar med ett skyddsnät av personer från bussterminalen

Vi kan göra skillnad! Men i slutändan är det viktigast att ge barnen självkänslan att själva skapa förändring.

Text och foto: Julia Andén

MARIA: Stolthet med förbehåll

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 6 

Arequipabornas stolthet. Välkänd för varje turist som läst en guidebok innan de kommit hit. De vita byggnaderna, folkets generositet och – kanske framför allt, alla de lokala maträtterna.
Häromkvällen kom en peruansk vän förbi när jag höll på att laga ”Seco de pollo”. Det är en peruansk kycklingrätt där köttet kokar ihop i en fantastisk puré av bland annat öl och koriander. Men – jag lagade den efter ett ecuadorianskt recept. Det kändes ungefär som att säga till en munk att helvetet skulle väl vara en spännande plats att åka till, och köket fylldes av kommentarer som: ”Men så där gör man inte” och ”Så där ska det inte vara”. I Peru.

Mitt kladdiga försök att tillaga den peruanska potatisrätten "Causa". Mums!

Jag gillar Arequipabornas stolthet. Den gör dem till väldigt bra guider för mig som är ny. Alla jag träffar vill rekommendera mig en sevärdhet, en peruansk läckerhet eller berätta om en traditionell dans eller sedvänja. Men när de pratar om sig själva som ”folk” förändras tongången.
Misstänksamma, lata, oärliga, tjuvaktiga, obildade. Det är beskrivningen av ”peruaner” som många jag träffat här har gett mig. Jag påminns om svenskar som klagar över att människor i Sverige är stela, slutna eller kyliga. Det är bara det att det tycks mig som om alla nämner de här egenskaperna – men ingen vill identifiera sig med dem själv. Kan det vara så då att det handlar om en snedvriden självbild som vi cementerar genom en så kallad självuppfyllande profetia?

Jag vet inte jag. Men det här med peruanernas varierande stolthet intresserar mig - speciellt i förhållande till hur man ser på USA. Jag har fått uppfattningen att det är de som har varit i USA som har lyckats. Och även peruanerna som stannar i Arequipa dricker kaffe på Starbucks, anordnar baby showers för de snart födda, och anstränger sig för att lära sig engelska. Det är som att USA helt enkelt är "bättre" än Peru. Men inte ens i staterna lyckas de med allt. Några peruanska vänner har till exempel beklagat sig över gästfriheten. Inte är det som i Arequipa; där tar man minsann hand om alla som kommer förbi.