Telicas vattenpark - en plats för workshops

Då och då blir Telicas centralt belägna vattenpark plats för de workshops som APEADECO håller utanför skolorna. Nyligen hölls en workshop med lärare och psykologer om ämnet risk- och skyddsfaktorer rörande barnsexhandel.

Gemensamt för de workshops som jag har deltagit i på APEADECO är att de använder sig väldigt lite av formella presentationer och väldigt mycket av dynamiska övningar. Dagens pass började följaktligen med ett massagepass som leddes av en av ledarna för workshopen. Till avslappnande musik parade deltagarna ihop sig två och två och skulle en i taget massera bort negativ energi från den andra personen efter att ha frågat om denne var okej med det.

Därefter övergick workshopen i en övning som var inriktad på det specifika temat för dagen. I en låda fanns ett flertal riskfaktorer för att ett barn eller ungdom ska råka ut för barnsexhandel skrivna på kort, såsom våld i hemmet, trångboddhet, att hoppa av skolan i förtid och olämpliga utbildare. Den person som plockade upp en riskfaktor skulle sedan läsa upp den framför resten av gruppen och förklara hur denna skulle kunna vändas till en skyddsfaktor, alternativt vilken typ av skyddsfaktor som skyddar mot den aktuella riskfaktorn. För att göra denna aktivitet mer dynamisk och rolig fick deltagarna först stå i en ring varpå musik spelades och en boll skickades runt från person till person. När musiken stannade fick den personen som höll i bollen gå upp till lådan och plocka upp en riskfaktor.

Melania Toval plockar upp en riskfaktor ur lådan. Foto: Jennifer Linder.

Psykologen Melania Toval plockar upp kortet som lyder ”trångboddhet” och tänker en liten stund innan hon svarar. Hon tolkar riskfaktorn som de fall där barn växer upp i hus där det bor många andra och de inte får något privatliv. De kan då från mycket ung ålder utsättas för att höra eller bevittna andra i hemmet ha sex och kan följaktligen få svårt med att förstå sexuella gränser. (LÄNK till klipp när Melania pratar) https://www.youtube.com/watch?v=HB4JPFJpYq0

Workshopledaren José-Luis berättar i samband med detta om ett fall där ett barn bodde i samma hus som många vuxna släktingar och blev sexuellt utnyttjad av sin farbror. När hon berättade detta trodde inte de vuxna på henne utan försökte hitta på ursäkter såsom att hon (trots värmen) inte borde sova med så lite kläder.

Att försöka göra så att varje enskild person i ett hushåll känner att de har möjlighet till ett privatliv är svårt att hantera inom sfären för denna typ av workshop. Däremot gick diskussionen kring att inte skuldbelägga barn och ungdomar om de berättar att de har blivit utsatta för något som inte kändes okej inom hemmet, må det så ha varit av en annan släkting. Att ta deras berättelser på allvar och anmäla fall av barnsexhandel är av stor vikt.

Yvette Betancourt håller i diskussionen om riskfaktorer och motsvarande skyddsfaktorer. Foto: Jennifer Linder.

Sista momentet av workshopen var att parvis klappa i takt till en ramsa om på vilka platser en bör vara aktsam mot sexuella förövare. Dessa platser innefattar bland annat hemmet (som i exemplet ovan), skolan, jobbet, kyrkan och i bostadsområdet. Detta är en ramsa som har använts tidigare i workshops med ungdomarna och den skapade minst lika mycket skratt hos de vuxna.

Att diskutera och försöka hitta lösningar till ett problem som är väldigt allvarlig och högst verkligt i den Nicaraguanska vardagen kan göras på många sätt. Powerpoints med information och statistik tjänar ett syfte. Men att hantera ett sådant tungt ämne på ett dynamiskt sätt kanske kan låsa upp lite kreativitet som balanserar allvaret på ett sätt som gör det känslomässigt tillgängligt att gå igenom de faktorer som påverkar ett sådant tragiskt brott som barnsexhandel.

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua 

Hård bestraffning eller ömsesidig kommunikation?

- Vad har ni gjort när ni har fått reda på att er son eller dotter har skolkat eller haft någonting annat opassande för sig?

Utbildaren Leslie Torres ser ut över det gröna och vita klassrummet i en av Ruben Darios många skolbyggnader. Fönsterna är halvöppna och på skolgården utanför är det dags för rast, så det är inte lätt att överrösta skratten, fotbollsspelandet och de högljudda samtalen. Föräldrarna sitter bredvid varandra i en stor halvmåne och lyssnar uppmärksamt. Men få av dem möter Leslies blick. Det verkar som att frågan hon precis ställde är jobbig att svara på. Efter en stunds tystnad tar en av mammorna mod till sig.

- Jag blir förbannad och skäller ut dem. Sedan blir det stryk, såklart!
Någon skrattar till och ett dovt fnissande fyller rummet, precis som om deltagarna försöker vifta bort allvaret i det som just sades.  Vi befinner oss på Leslies och Cristinas workshop. Här ska vi diskutera hur vi på ett bättre sätt kan kommunicera med våra barn. Ja, denna gång är det inte barnen och ungdomarna som är huvudpersonerna, utan deras föräldrar.

Barn och ungdomar går igenom massor av olika situationer i livet, förklarar Leslie. Därav beter de sig inte alltid som föräldrarna tycker att ”de borde”. Det är viktigt att ta upp detta till diskussion, så att föräldrarna blir mjukare med sina barn och pratar med dem istället för att använda våld. Foto: Linda Fagrell.

Varje år gör alla organisationer som ingår i programmet DEDENAN II en resultatmätning för att bedöma i vilken utsträckning de uppsatta målen har uppfyllts. Mätningen består av undersökningar som görs med barn, ungdomar, deras föräldrar och andra vuxna.

- Det vi har sett det senaste året är att föräldrar fortfarande ser den hårda bestraffningen som någonting positivt, berättar samordnaren Diana. Enligt många vuxna i Nicaragua ses barnen som ofullständiga personer. Föräldrarna tror att de gör barnen en tjänst när de slår dem. Detta vill vi förhindra. Med olika aktiviteter vill vi visa föräldrarna att det finns olika alternativ till våld och ge dem konkreta exempel på vad de kan göra istället.

Under workshopens gång hålls olika dynamiska övningar. Här ombeds föräldrarna, till tonerna av klassisk musik, att blunda och återuppleva något vackert minne. - ”Musiken tog mig tillbaka till ögonblicket då jag för första gången såg min dotter”, säger en av mammorna med tårar i ögonen när musiken stängs av. Foto: Linda Fagrell.

I klassrummet fortsätter diskussionen.

- Jag blir besviken och ger dem utegångsförbud, påpekar en mörkhårig kvinna bestämt.

- Jag skäller ut dem efter noter, säger en annan,  samtidigt som en tredje utbrister att hon minsann inte använder sig av sådana metoder.  Hon försöker alltid ge dem råd och föra en dialog.

Leslie håller upp ett plakat. Alla tittar nyfiket. På plakatet syns tre olika kommunikationstyper förklarade med bilder och text.

- Oftast använder vi oss av någon av dessa typer i vår kommunikation med barnen, säger hon. Antingen den aggressiva, den passiva, eller den ömsesidiga.

Vi kommer hit för att lära oss hur vi på bästa sätt kan hjälpa våra barn, säger Miriam, mamma till två söner.  Här reflekterar hon tillsammans med tre andra mammor över de olika kommunikationstyperna som Leslie redogör för. Foto: Linda Fagrell.

- Så vilken kommunikationstyp tror ni då är den bästa?, frågar Leslie.

Rummet tystnar igen.

- Den ömsesidiga, säger någon blygt efter en stund. De flesta nickar instämmande.

Plötsligt ställer en kvinna från den bakre raden en fråga. Det är första gången vi hör henne säga någonting.

- Är detta den enda reflektionsstund vi kommer att ha eller blir det flera?

Ja, ingen kan nog säga sig vara expert på varken kommunikation eller på att vara förälder. Men att ha viljan att lära sig mer innebär också modet att våga förändras. Av de 41 föräldrar som kom idag sågs bara en man. Vi lämnar klassrummet med en enad slutsats:

Det finns många starka kvinnor i Nicaragua.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Intressegruppen – En bild säger mer än tusen ord

Ett av huvudmålen för Svalorna Latinamerikas program i Nicaragua (DEDENAN fas II) är att barn och ungdomar ska känna till sina medfödda rättigheter. Bland annat de rättigheter de har som medborgare i samhället, rättigheter som rör deras egen kropp och sexualitet, samt rättigheter till att ha och uttrycka en egen vilja. Utöver att de själva ska känna till detta står det också formulerat att dessa rättigheter ska erkännas av andra, vuxna närmare bestämt. Det kan nämligen vara väldigt svårt att rent praktiskt hävda sina rättigheter om andra inte erkänner dem. Att försöka ta vara på sina rättigheter när inte vuxna i samhället håller med kan därtill leda till konflikter som främst drabbar barnen och ungdomarna själva negativt.

Många av aktiviteterna som APEADECO gör riktar sig just till detta, att öka kännedomen kring barns rättigheter. Inom dessa aktiviteter finns intressegruppen, som förra året hade temat dans, och detta år handlar om serietecknande och ritande.

Ungdomarna har på bara två kurstillfällen börjat lära sig att rita landskapsperspektiv. Foto: Jennifer Linder.

Två gånger i veckan (om 2 timmar varje session) under sex månaders tid kommer ungdomarna att ta sig till APEADECOs kontor för att lära sig att teckna. APEADECOs vision är inte bara att ungdomarna ska utveckla kunskaper i teckning för att kunna stärka sitt eget självförtroende och få utlopp för sin kreativitet. De vill också att dessa talanger ska kunna sättas i användning för att skapa bilder med meddelanden för att synliggöra och motverka barnsexhandel. Kanske kan dessa bilder skapas för specifika kampanjer eller på annat sätt nå ut till allmänheten.
  
Eftersom att barnen och ungdomarna går i skolan olika tider så har APEADECO en grupp som kommer till rit-kursen på morgonen och en grupp på eftermiddagen. Eftermiddagsgruppen består framförallt av de ungdomar som kommer ifrån områden längre bort från staden och alltså har längre restid till Telica.

Miguel, Mihurez y Carmen visar upp sina teckningar. Foto: Jennifer Linder.

När jag frågar Carmen, Mihurez och Miguel om vad det bästa med att vara med i intressegruppen är svarar de ”att lära sig rita”, som om det vore det mest självklara i världen. Finns det något mer som är bra, undrar jag och Carmen svarar fnissande ”att utveckla sin kreativitet”. Mer än så lyckas jag inte få ur ungdomarna förrän de åter är uppe i högljudda samtal och skrattar med sina vänner. Men ordspråket säger ju att en bild säger mer än tusen ord och att bevittna hur ungdomarna går från att lära sig att rita enkla former till att sätta dessa i komplexa landskapsperspektiv på bara några tillfällen får kanske tala för sig själv.

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua

Diana från Club Infantil, Nicaragua besöker Sverige

Under förra veckan besöktes Svalorna av Diana Osmara González Picado från Club Infantil i Jinotega, Nicaragua. Efter några inledande dagar i Malmö tillsammans med Skåne lokalgrupp så anlände Diana till Stockholm på torsdagen den 16 april. Samma kväll anordnade Stockholms lokalgrupp en kväll med Nicaragua i fokus där Diana skulle få tillfälle att berätta om Club Infantils verksamhet. Kvällen inleddes med mingel och nicaraguansk mat. Under kvällen berättade även Carlos Herrera om sin undersökning om jämställdhet i Nicaragua, förhoppningsvis kommer jag att få möjlighet att presentera ett sammandrag om undersökningen här på bloggen lite senare i vår!

Diana berättade för oss om Club Infantils verksamhet och att en viktig del av arbetet går ut på att utbilda unga kommunikatörer. Vad det innebär att vara ung kommunikatör kan ni läsa om i Elins inlägg. Diana berättade för oss att ett viktigt arbete som ungdomarna utför är att förmedla kunskap till andra ungdomar. Det kan till exempel göras med hjälp av föreläsningar på sina egna skolor, eller via radio. Ett annat sätt är genom att dramatisera händelser som är allt för vanliga i ungdomarnas vardag. Med hjälp av filmer kan de hjälpa andra ungdomar att känna igen situationer där vuxna kan ha baktankar med sin kontakt med ungdomarna. Med hjälp av filmerna kan de också visa att sådana situationer är vanliga, att det inte är ungdomarnas fel och ge tips på hur de ska gå tillväga om de råkar ut för någon vuxen som de tycker beter sig obehagligt. 

Diana visade oss det första avsnittet ur serien ”Yo tengo el poder”. Avsnittet handlar om en ung tjej som träffar på en vuxen man som visar ett väldigt intresse i hennes privatliv.  Han lämnar henne inte i fred och hon tycker det hela är obehagligt. Till slut berättar hon för sin mamma, som hjälper henne lösa situationen.

Club Infantil har också tagit fram en lättförstålig bilderbok över situationer där vuxna inte beter sig korrekt. Även de böckerna är till för att lära barn och unga att känna igen situationer och reagera när de känner att något inte är rätt. Samtidigt vill böckerna, och Club Infantil, stärka barn och ungdomars självkänsla och lära dem vilka rättigheter de har. Att förstå innebörden och våga agera utifrån tron att en själv har värden och rättigheter kräver att andra barn, ungdomar och vuxna runt omkring en faktiskt påtalar och respekterar dessa rättigheter. På så sätt ska barnen och ungdomarnas förståelse för sina egna och också andras rättigheter stärkas.

 Ett uppslag ur boken "YO tengo el PODER para prevenir la Explotación Sexual Comercial" - jag har makten att motverka sexuell och kommersiell exploatering. 

På det sättet leder Club Infantils arbete till en positiv kedjereaktion där barn och unga som lärt sig om sina rättigheter kan och vågar stärka andra barn och ungdomar i sin förståelse av sina rättigheter. En metod som är mycket framgångsrik och som Club Infantil kallar ”paso atrás”. Metoden går ut på att de ungdomar som själva har ingått i Club Infantil deltar i arbetet med att utforma och hålla i aktiviteter för nya deltagare.

Det har varit väldigt kul att lära känna Diana under dessa dagar! Vi är tacksamma över att få ha tagit del av och fått ökad kunskap om det viktiga arbete hon och Club Infantil utför, ett arbete som Svalorna Latinamerika är mycket stolta över!

Caroline Ullman, organisationspraktikant, Stockholm

Prostitutionen härjar fritt! Nicaragua, Costa Rica

”Där inne jobbar prostituerade kvinnor. De säljer sex till männen som går dit för att spela” säger han och pekar på biljardcaféet som vi går förbi. Jag observerar att det är fullt med karlar där inne.

I Nicaragua är det lagligt att både köpa och sälja sex. Det är ofta unga tjejer som säljer sig och problemet i landet är stort. Oftast sker handeln på gator, i barer eller på massagecenter. 

I helgen åkte jag till grannlandet Costa Rica för att besöka huvudstaden, San Jose. Vi började prata om ämnet och min taxichaufför berättade för mig att prostitution är ett vanligt fenomen även där. Han pekade ut parker, dit både flickor och pojkar befinner sig om helgerna, för att sälja sex till förbipasserande. Många av säljarna kommer, enligt chauffören, från Dominikanska Republiken. Anledningen att de tar sig till just San Jose är för att de tjänar bra med pengar genom att prostituera sig där. Chauffören pekade även ut ett casinohotell och sa ”där inne, bakom dessa väggar, sker en väldig handel. Nordamerikaner kommer hit, sitter bakom maskinerna, spelar och köper sex. Hit in är det dock endast de över 18 år som kan prostituera sig. Du förstår, som taxichaufför får man veta precis allt. Jag vet precis hur hela handeln fungerar och vilka som är inblandade. Men jag, jag är ju bara chaufför och allt jag gör är mitt jobb, nämligen att köra runt mina kunder dit de ber mig skjutsa dem.” Ett ögonblick senare fortsätter han ”tjejerna och killarna som prostituerar sig kan hinna med 4 olika kunder på en kväll om de har tur. Här i San Jose, finns det vanliga jobb som de skulle kunna arbeta med istället. Saken är bara den att de knappt tjänar några pengar på dessa jobb. Därför väljer de att prostituera sig istället”.

En annan taxichaufför, som jobbar i Managua, berättade för mig att han blivit tillfrågad att köpa sex av unga kvinnor vid ett flertal tillfällen. Då har han bara viftat bort tjejerna och sagt att han inte varit intresserad.

Många som säljer sig, tror jag, har blivit sexuellt utnyttjade på ett eller annat sätt förut. De har nog redan känt på hur det är att ha blivit förtryckta på detta vis. Tänk dig att vara till salu. Fy, hemska tanke. Att ändra lagen och förbjuda prostitution skulle vara ett tydligt tecken på att det inte är okej att skada sig själv genom att tillåta sig vara till salu.

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

De utsatta närmre än jag trott

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 9

När jag först kom hit, för snart fem månader sedan, hade jag viss kunskap om situationen när det gäller mänskliga rättigheter i Nicaragua. Det var mitt andra besök i landet och jag visste att jag skulle få se fattigdom på nära håll. Men det som till en början höll sig på avstånd, har med tiden krypit sig närmare.

När jag träffat barnen och ungdomarna på de olika aktiviteter som samarbetsorganisationerna anordnar, kommer de alltid välkammade, i sina bästa kläder. De är positiva och glada eftersom de får tid att umgås med varandra, leka och ibland besöka platser där de aldrig varit förut. Det tog tid för mig att förstå att de här barnen inte bara är där för att lära sig om sådant som kan hända andra barn, utan att många av dem själva lever i svåra situationer.

Vid ett tillfälle satt jag och Svalorna Latinamerikas informationsansvarige och samtalade med några barn som är engagerade i en kommunikationsgrupp hos en av samarbetsorganisationerna. Vi pratade om barnarbete och frågade naivt om de ”kände några barn som arbetar?” Mitt i frågan inser jag att det är ju de här barnen vi sitter och pratar med som själva arbetar.

Kanske var det vårt svenska perspektiv som låg bakom vårt antagande, kanske var det för att vi inte vill tro att barnarbete existerar, men till stor del berodde nog vår förutfattade mening på att de barnen vi satt och pratade med var vältaliga, engagerade personer i hela och rena kläder.

På liknande sätt har våldet kommit närmre och närmre. Till en början var det för mig något som man pratade om under de olika aktiviteterna. Något som de olika samarbetsorganisationerna arbetar med för att förebygga.

Fotmassage i grupp tillsammans med personal från Svalorna Latinamerikas fyra samarbetsorganisationer.

I samband med en programutvärdering var vi tillsammans med personal från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer på en gård där vi skulle sova över. Innan vi somnar hör jag några av de yngre kvinnorna prata engagerat med varandra. De samtalar om våldsamma makar och alkoholiserade bröder. De här kvinnorna, som alltså dagligen arbetar med andra kvinnor i våldssituationer, har många av dem själva blivit utsatta.

Likaså när det gäller tonårsgraviditeter. Det var något jag hade läst om och som jag kände till var stort i Nicaragua. Jag visste att det var ett ämne som man talade om hos de olika organisationerna. Men genom att ha lärt känna de vi arbetar med lite bättre, får jag veta att flera av kvinnorna i personalen själva fick barn när de var i tonåren. Dessutom finns det bland ungdomarna de arbetar med flera gravida tonåringar.

Efter hand har jag insett att det är självklart att det är så. Att Svalorna Latinamerikas stöd går till de mest utsatta. Att det är de drabbade som får möjlighet att engagera sig för att förändra sin vardag och göra sina röster hörda. En hel del av personalen i de olika organisationerna började själva att engagera sig som en del av målgruppen. Därigenom har de både kunskap och förståelse inför de människor de möter.

Under min tid här har jag blivit imponerad av otaliga människor. Det handlar om personer i personalen med hälsoproblem som lyckas entusiasmera barnen med sitt engagerande sätt, om flickor som lever med våld i hemmet och trots det fungerar som ambassadörer för alla barns rättigheter, om pojkar som arbetar som vuxna och ändå har en stark känsla för vad som är rätt och fel. Listan skulle kunna göras mycket, mycket längre.

Ludopedagogisk övning där det dansades med färgglada band.

Att jag först inte förstod att många av människorna jag möter inom organisationerna bär på tunga historier och sorgliga minnen, beror på att de ger så mycket. Under alla aktiviteter jag har varit med på har det varit en positiv kärleksfull stämning. Det har skrattats, skojats, dansats och kramats. Det är starka personer. Människor som valt att ägna sina liv åt att förändra.

Efter allt jag sett och upplevt under de här månaderna fastnar en tanke i bakhuvudet; vart skulle de här människorna varit om organisationerna inte fanns?

Text och bild: Sigrid Petersson

LOVA: Små stolta individer med stora budskap om kärlek och fredlig samvaro

Lova Gustafson i Bolivia, inlägg 1

Den tidiga torsdagsmorgonen den 26 september är klar men isande kall. Det är vackert att se när den starkt skinande solen stiger och sakta sprider sina strålar över bergen som omger oss. Husen i stadens gryta och de längst med bergens väggar glittrar och sprakar. Små rökmoln lämnar våra munnar när vi börjar att gå längs med Avenida 6 de Agosto, upp mot El Prado, den huvudgata som skär genom stadens centrum. Det är vår i La Paz, men nätterna är kalla och mornarna kyliga. Väl framme vid Plaza Estudiante möter vi några av de andra från Svalorna Latinamerikas kontor. Vi hoppar in i en av alla minibussar och börjar färden upp mot El Alto. Det är en stad belägen högt ovanför La Paz, mitt uppe på Bolivias högplatå.

Vi är på väg till El Alto för att delta i manifestationen “La caravana del dia de la afectividad” (”Manifestationsdag för visad omtanke”). Med denna vill man uppmärksamma våld mot barn och unga i Bolivia; i hemmet, i skolan och på arbetsplatsen (enligt lag är det tillåtet för ungdomar över 14 år att arbeta). Meningen är att belysa vikten av att man som barn och ungdom har rätt att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda och därmed leva ett liv fritt från våld. Det är Svalorna Latinamerikas fyra samarbets­organisationer (Yanapi, Chasqui, CASSA och CDC) som anordnar eventet. Tillsammans ansvarar de för programmet “Suma Thakhi 1”, vilket är aymará och på svenska betyder “på god väg”. Programmet, som finansieras av Svalorna Latin­amerika, riktar sig till barn och ungdomar mellan 8-22 år. Syftet är att bygga självkänsla och självförtroende hos målgruppen samt att stärka deras aktörskap. Tanken är att på så sätt öka barns och ungdomars möjligheter att påverka och förändra sin egen levnadssituation.

Manifestation i El Alto mot våld mot barn och ungdomar

Det är ett färgglatt demonstrationståg som vi plötsligt har hamnat i. Ballonger i alla möjliga färger fladdrar i vinden, röda och blå kepsar klär de flesta barns och ungdomars huvuden, egengjorda hjärtedräkter spatserar förbi och några barn iklädda hoppfulla nyonfärger balanserar proffsigt på höga styltor. Stolta individer med små händer håller ett stadigt tag om stora skyltar och banderoller med viktiga budskap om kärlek, respekt och fredlig samvaro. På vissa av skyltarna står det med tydliga bokstäver: ”Abrazar da vida al corazón” (”Att kramas ger hjärtat liv”), ”Lo que se aprende en la familia permanece para siempre” (”Det man lär sig i familjen varar för evigt”) samt ”Con tu amor y respeto me dan seguridad” (“Din kärlek och respekt gör mig trygg”). Även om det är förbjudet att slå barn i Bolivia får jag berättat för mig att det, trots lagen, inte alls är ovanligt förekommande.

Tonerna och ljudet från en skolorkester ekar mellan husen. En av de ansvariga ledarna ropar ut olika budskap i en megafon: ”Que queremos?” (“Vad vill vi?”) och barnen svarar för full hals: ”Buen trato. Ya no queremos mas violencia!” (“Behandlas väl. Vi vill inte veta av mer våld”). Luften är fortfarande kall uppe på över 4000 meters höjd men himlen är isande blå och solen värmer och kastar sitt starka ljus över oss där vi marscherar fram på El Altos gator. I förgrunden kan man tydligt se Illimanis snötäckta topp. Vi syns och vi hörs. Nyfikna människor i bilar och på gatan sträcker ut sina händer för att ta emot informationsblad om dagens tema. Ibland stannar tåget upp och barnen samlas ihop av de lite äldre barnen och ledarna för att inte hamna allt för nära den mötande trafiken. Sedan vinkas vi framåt igen.

"Vi är inte fiender utan vänner"

Efter en dryg timme närmar vi oss ett litet torg där en ”Feria del buen trato” (ungefär ”Informationskampanj mot våld”) har förberetts med olika informationsstånd, lekar och pyssel för barnen och en liten scen. På scenen får barnen och ungdomarna från de olika organisationerna framträda med tidigare inövade teaterstycken. Livliga berättelser som, på ett ifrågasättande vis, behandlar olika stere­otyper och fördomar om hur tjejer och killar är och bör vara spelas upp. Publiken ler och applåderar uppmuntrande.

Idag har det varit en bra dag i staden El Alto, uppe på Bolivias högplatå. Kanske har manifestationen lyckats bidra till en tankeställare hos en och annan. Jag har inte en aning om vilka av dessa barn och ungdomar som har blivit utsatta för våld, i hemmet, i skolan eller på arbetsplatsen. Något som emellertid står klart är att de vid tidig ålder får möjlighet att lära sig hur man i demokratisk anda kan höja sin röst, uttrycka sin åsikt och kräva sin rätt! Jag hoppas innerligt att detta får fortsätta att vara en bra dag, även när barnen och ungdomarna anländer hem för att berätta om vad de har varit med om.

Text och foto: Lova Gustafson

JULIA: Kunskap som förändrar

Julia Andén i Nicaragua, inlägg 6

Jag ser inte hur många fall av barnsexhandel som vi förhindrar, men jag ser dagligen siffror på våld mot kvinnor och barn. Kan det vara nedslående? Javisst – men så kommer fallen fram som gör att varenda minut av arbete blir guld värd.

Karla Laguna vill att barnen ska bli självständiga och starka

En av de som deltar i workshops med samarbetsorganisationen Mary Barreda i León, är en elvaårig pojke. Han har tillsammans med de andra barnen, som deltar i programmet på Mary Barreda, lärt sig om och diskuterat kön och genus, barnens rättigheter, barnsexhandel och sist var det sexuellt våld. Vanligtvis identifieras förövarna som män. Det är pappor, far- och morbröder, kompisar, eller för offret mindre kända personer. Men den här pojken svarar ”mammor”. Karla Laguna är van att leda gruppen och diskutera svåra, och ibland oväntade, ämnen som kommer upp. Hon hanterar situationen med lugn och tar upp frågan med resten av gruppen - om de också tror att mammor förgriper sig sexuellt på barn? Det råder en viss förvirring, men de andra barnen enas om att de inte tror det.

Barnen ska bestämma över sin egen kropp

Efteråt berättar Karla att det inte är första gången den här pojken tagit upp ämnet, och att de arbetar med honom och hans familj. Första gången det dök upp var efter ett antal träffar med organisationen, men han anförtrodde sig inte direkt – istället la han fram det som en allmän fråga: Är det konstigt att en mamma badar sin son som är tio år? Och är det normalt att hon tar kort på honom naken? Han pratade såklart om sig själv, och efter samtal med personalen på Mary Barreda anförtrodde han att han inte tycker om hur hans mamma tar på honom.

Att pojken deltar i programmet mot barnsexhandel har antagligen förändrat hans liv. Att prata om barnens rättigheter, sexuellt våld och andra relaterade teman, har hjälpt honom att analysera sin situation på ett nytt sätt tillsammans med människor han känner förtroende för. Det har gett honom mod och kraft. Idag vet han vilka rättigheter han har - ett första steg för att också kräva att de uppfylls. Utan att delta hade han kanske aldrig reflekterat över sin situation, och än mindre vågat tala om den.

Mary Barreda arbetar med ett skyddsnät av personer från bussterminalen

Vi kan göra skillnad! Men i slutändan är det viktigast att ge barnen självkänslan att själva skapa förändring.

Text och foto: Julia Andén

JOHANNA: Do not dream your life, live your dream

Johanna Ekman i Peru, inlägg 1

Klockan är strax efter sex på morgonen. Solen ligger och lurar bakom de snötäckta bergstopparna. Luften är kall men frisk. Jag har slagit mig ner på min innergård, med en kopp kokhett te. Jag brukar inte vara någon morgonmänniska - sova är ju bland det bästa som finns - men här är det annorlunda, här vill jag krama ur varenda minut av dagen.

I slutet på november började dagarna som praktikant på Svalorna Latinamerikas kontor i Stockholm sakta lida mot sitt slut. Jag försökte stanna kvar så länge jag kunde varje dagsslut och det var ovilligt jag tackade för mig efter fem fantastiska praktikantveckor hos Svalorna Latinamerika, där jag fått chansen att arbeta med mina hjärtefrågor Latinamerika och barns rättigheter. De fem veckorna blev en snabbvisit eftersom det i min utbildning* ingår fem veckors praktik i Sverige och tio veckors praktik utomlands.  

När jag lämnade kontoret i Stockholm kändes det som om jag inte riktigt var klar. Jag hade hittat en organisation som levde upp till vad jag ansåg var viktigt som biståndsorganisation och som jag delade vision och mål med. Valet var självklart, jag såg till att förlänga min praktik och 15 veckor efter att jag lämnat Stockholmskontoret klev jag på planet som skulle ta mig till min slutdestination Peru och tio veckor på utlandspraktik.

Nu har jag varit här i en månad. Svisch sa det. Peru är viktigt för mig, jag var här 2011 och redan då jag fastnade för kulturen, människorna, det lugna tempot och att ta varje dag som den kommer. Och jag fastnade för öppenheten och vänligheten. Jag togs med storm varje gång jag passerade vackra landskap och bergskedjor som avlöste varandra i fjärran. Jag fascineras fortfarande, men det är på ett nytt sätt jag ser Peru. Det är snarare som att komma hem.

Arequipa är fint och staden sover aldrig men det är i fältarbetet på landet jag trivs bäst. 

I Castilla Media, regionen där jag och Maria (svalpraktikant) arbetar syns inte en enda bil till, naturen har sin egen gång och djurens läten är det enda som ekar mellan bergen. Luften är frisk och trots kyliga nätter får det mig att längta tillbaka varje gång jag lämnar Castilla för Arequipas pulserande storstad. Nu på söndag åker vi dit igen och min kropp fylls av en lycklig känsla av den tanken.

I Castilla Media har naturen sin egen gång

Jag har åkt hit för att skriva min b-uppsats. Min styrka och hjärtefråga är barns rättigheter. Barnen i Castilla Media fyller mina lungor med styrka och jag inspireras av varenda en av dem. De har även inspirerat min uppsats. Syftet med min studie är att undersöka hur ungdomsgruppen Jóvenes Lideres (Unga ledare) i distriktet Viraco ser på sina möjligheter till inflytande i frågor som rör dem och stadens utveckling, i enighet med Barnkonventionens tolfte artikel (rätt till inflytande). Jag har skrivit mina första rader på uppsatsen och ni känner säkert igen känslan när det pirrar i fingrarna av eufori och orden bara flyger iväg. Den känslan känner jag nu. Jag ser fram emot att skriva resten. Ämnet är uppslagsrikt. Att använda unga som metod för att nå utveckling i samhället är genialiskt. Barn och ungdomar är inte framtiden, de är nuet och de skapar framtiden.

Text och foto: Johanna Ekman

* Internationellt arbete inriktning Globala studier (Högskolan i Jönköping)