LOVA: Den sista dansen

Lova Gustafson i Bolivia, inlägg 4

Jag gör som alltid när jag lär mig en ny dans; iakttar stegen, härmar och försöker att känna musiken och rytmen i kroppen. Adela Cruz dansar emot mig och avlägsnar sig igen, gång på gång. Ett steg fram, ett annat bak: ”Och så sväng!” ropar hon, så att jag ska höra henne trots den höga musiken och tjo; jag svänger så det ryker!

Det är avslutningsceremoni för Svalorna Latinamerikas program Suma Thakhi 1 och nästan all personal som arbetar på programmets samarbetsorganisationer Yanapi, Chasqui och CASSA, är närvarande. Den stämning som till en början orsakade känslan av att det svävade ett tungt mörkt moln över bakgården på Svalornas kontor, är som bortblåst. Istället har platsen förvandlats till en glädjesprudlande fest! Upp emot 30 vuxna människor kastar sig runt på de terrakottafärgade stenplattorna, till typisk boliviansk folkmusik. Det är bandet Rijcha´riv som med all sin energi och scenglädje spelar klassiker efter klassiker och som får hela dansgolvet att gunga!

Jag och Adela dansar

Adela, som är chef på Chasqui, skyndar på tempot. Hon snurrar mig fram och tillbaka så att den traditionella aymarakjolen fladdrar i vinden som farten orsakar. Under ett flertal gånger rättar hon till den bruna höga hatten som har hamnat på sned över de svarta långa flätorna. Jag skrattar och gör mitt allra bästa för att hinna med i alla skutt. En stark känsla av lycka infinner sig i min dansande kropp! Och plötsligt, någonstans bakom alla andra dansande par, ropar Gioconda, vår ekonomiansvarige: ”Och vinnarna är … Lova och Adela!” och vi har vunnit en danstävling som vi inte ens visste att vi deltog i. Ett jubel utbrister och sedan ökar tempot ytterligare. Vi puttas in i en ring av skrikande, påhejande människor och jag försöker att andas emellan stegen! Det är inte helt utan ansträngning som man överhuvudtaget rör sig snabbare än normaltempo på nästan 4000 meters höjd! Sedan blir det ringdans och armkroksdans och jag hinner undra hur många fler danser vi ska dansa innan jag slutligen faller till marken. Med ben och armar utsträckta åt alla håll, kippande efter andan, blir jag till en svettig liten pöl på stengolvet. Applåderna ekar mellan väggarna och jag blinkar åt Adelas håll och böjer lätt på huvudet: ”Tack för dansen!”

Prisutdelning

På borden runt omkring oss står Apthapi uppdukat med olika sorters sötpotatis som traditions­enligt ligger i en aguayo-sjal (den typiska med massor av vackra färger och mönster). Där finns också skålar fyllda med sallad, oliver, tomater, ägg och i mitten av allt en stor gryta med jordnötssmör som ska hällas över alltsammans. Apthapi är aymara och betyder ungefär knytkalas. I enlighet med aymaratraditionen innebär det att var och en, efter förmåga, tar med sig lite av varje av det som finns hemma. Sedan lägger man fram maten i en aguayo-sjal och äter tillsammans. Den fest som vi nu befinner oss på bjuder med andra ord inte bara på vild dans, utan även på god mat att plocka av, vartefter som man blir hungrig under kvällens gång.

Efter ett tag avtar dansen något och Rijcha´riv börjar istället att spela lugnare musik ifrån andra latinamerikanska länder såsom Argentina, Venezuela, Cuba och Chile. Även då kvällens fest har överträffat allas förväntningar, gör dess verkliga syfte sig påmint då bandet spelar Violeta Parras låt ”Cambia, todo cambia” (”det förändras, allt förändras”). Efter fem års tid har alltså programmet Suma Thakhi 1 nått sitt slut, och det är inte utan att en tår nu skymtas i var och varannans ögon. Även då detta känns både tråkigt och sorgligt, är det otroligt glädjande att få se tillbaka på denna sista aktivitet tillsammans, med ett leende. För hej vad bakgårdens damm virvlade och for när upp emot 30 vuxna människor i armkrok dansade sig in i en annan tid, men med nya lärdomar, och insikter i sitt bagage.

Personal ifrån Yanapi, Chasqui och CASSA i livlig dans!

Text: Lova Gustafson
Foto: Frida Brännlund