 |
| Öknen utanför Arequipa. |
Martin Karlsson i Peru, inlägg 6
Bilden föreställer ett stycke öken utanför Arequipa. Vi passerar alltid förbi där när vi åker buss till Castilla Media som ligger nordväst om Arequipa. Från bussfönstret ser allting bara dött ut. De enda spåren av liv är tomma PET-flaskor, påsar och annat skräp som folk har slängt ut när de har åkt igenom där.
Människor här har alltid bara korsat denna plats på väg till någon av de floddalar som gör det möjligt att överleva i detta annars öde landskap.
Ibland brukar jag föreställa mig hur det vore att kliva av bussen och gå runt i den grova sanden. Att se horisonten vart jag än vänder mig och bara röra mig planlöst mot någon otydlig punkt långt borta. Öknen har något meditativt över sig på det sättet.
Landskapet omkring Arequipa står dock inför en avgörande förändring av nästan bibliska proportioner. Konstitutionsdomstolen i Lima har gett sitt godkännande till genomförandet av den andra fasen i ett bevattningsprojekt som kallas Majes II. Det innebär att vatten kommer ledas hela vägen från floddalen Apurímac utanför Cuzco för att bevattna öknen utanför Arequipa.
Tusentals hektar kommer att förvandlas till odlingsbar mark. I förstudien till projektet räknar man med att omkring 90 000 arbetstillfällen kommer skapas i direkt anslutning till vattenprojektet och att ytterligare 200 000 tillfällen tillkommer i form av stöd och service för jordbrukssektorn. En helt ny stad en och halv timme utanför Arequipa kommer att se dagens ljus inom loppet av några år.
Perus och Arequipas långa historia av migration kommer att få ett nytt kapitel och kanske kommer flera människor att få det lite bättre. Det finns dock skäl att vara eftertänksam inför Majes II och dess verkningar i det sociala landskapet.
2003 utkom den slutgiltiga rapporten från den sanningskommission (Comisión de la Verdad y Reconciliación) som tillsattes för att utreda anledningarna till och konsekvenserna av den väpnade konflikt som plågade Peru från 1980 fram till 2000.
Upprinnelsen till konflikten beskrivs bland annat ha sina rötter i de storskaliga men samtidig ofullständiga moderniseringsprojekt som Peru genomlevde från 1950-talet och framåt.
Genom utbyggnaden av bevattningssystem och nya vägnät kom allt fler människor att lämna, i synnerhet det fattiga andinska höglandet för det bördiga slättlandet längs med den peruanska kusten. Jordreformen från 1969 bidrog dessutom till att avskaffa storgodskulturen – latifundismen – i Peru och omfördelade jordbruksmarkerna mer rättvist bland landets alla bönder.
Problemen uppstod dock när det stod klart att flera av områdena dit folk valde att flytta saknade de institutioner som är nödvändiga för ett samhälle att fungera. På flera håll fanns det exempelvis inte skola, vård eller omsorg att tillgå för de nya invånarna, än mindre polis eller politisk representation. Det uppstod nya sociala konflikter mellan nyinflyttade och urinvånare och jordreformen förde med sig oförutsedda landtvister mellan nybildade landägarorganisationer.
Sanningskommissionen beskriver detta händelseförlopp som att det ”… påverkade människors liv genom att lösgöra dem från deras traditionella miljö utan att helt och hållet integrera dem i en ny miljö, bestående av utveckling och välstånd”. I de sprickor som uppstod i det peruanska samhället till följd av dessa inte helt genomtänkta moderniseringsprojekt, fann sedan gerillarörelsen SenderoLuminoso en grogrund för sin väpnade kamp som inleddes i början av1980-talet. En konflikt som i sin tur gjorde ännu större skada på det peruanska samhället med sår som än idag inte har läkt.
Att bygga ett paradis mitt i öknen måste vara frestande. Den bibliska liknelsen känns fortfarande inte fel i beskrivningen av Majes II. För att använda ytterligare en aktuell liknelse så kan syner i öknen dock ofta visa sig vara hägringar.
Missförstå mig inte. Stora satsningar behövs om ett land ska kunna utvecklas, i synnerhet för Peru där 25 procent av befolkningen fortfarande lever i fattigdom. Som historien visar måste det dock göras på ett hållbart och eftertänksamt sätt. Att hänvisa hundra tusentals människor en plats i öknen kanske kan vara en del av den utvecklingen. En annan del måste samtidigt vara att ge folk möjlighet att kunna utveckla sitt eget välstånd där de redan befinner sig.
Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer driver ett femårigt utvecklingsprogram i ett område som heter Castilla Media utanför Arequipa. Syftet är just att de mänskliga rättigheterna till försörjning, utbildning och politiskt deltagande ska kunna efterlevas och användas av invånarna för en hållbar utveckling där de redan befinner sig. Således blir utveklingen mer jämnt fördelad i hela landet och riskerna för ett återfall i sociala konflikter mindre.
Text och bild: Martin Karlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar