SIGRID: Att resa på egen hand

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 7

Vissa intryck blir mäktigare när man är ensam.

”Är du här med din man eller din mamma?” undrar den äldre damen vars dotter just gjort i ordning min ostfyllda tortilla. ”Kommer dina vänner senare?” frågar rastakillen när vi går på de smala stigarna mot hotellet. ”Varför reser du ensam?” undrar taxichauffören medan han kör mig runt på ön med sina två små döttrar och sin fru i bilen.

Svaret på den sista frågan handlar i första hand om att jag ofta har en tydlig bild av vad jag vill göra. I mitt huvud är resmålet redan klart och då är jag inte alltid villig att ändra idé efter vad andra ska göra, eller tålmodig nog för att vänta på att de ska vilja följa med mig. Helt individualistiskt blir det lättare gjort om man gör det själv. Men i mångas ögon är jag en lite lustig filur och i stort sett alla jag börjar prata med har ett behov av att ställa frågan: ”Är du här ensam?”. Ibland skulle jag önska att orsaken till mitt svar varit lite mer spännande. Ärligt talat så har jag tackat nej till en yogaresa till Guatemala, en hemresa till Sverige och därutöver inte haft några tillgängliga reskamrater att välja mellan. Men det hade varit mycket mer intressant om det här, a la Hollywood, egentligen hade varit min smekmånad och min man precis hade dumpat mig. Då hade folk kunnat tycka synd om mig och jag hade med rätta fått känna mig stundtals melankolisk i min ensamhet.

Det finns såklart både fördelar och nackdelar med att resa ensam. Å ena sidan blir du tvingad att prata med människor, du sticker ut och folk minns dig. Å andra sidan kan det ibland underlätta att ha sällskap för att våga gå fram till en tredje person. På egen hand så krävs det mycket mer av dig. Samtidigt blir alla nya intryck dina egna och blir därmed mäktiga, men ibland så finns det upplevelser som blir så stora att du skulle behöva dela dem med någon.

I vissa sammanhang gäller det att kunna se det komiska i situationen. Som när jag på mitt vandrarhem fick möjlighet att skriva upp mig på att vara med och äta resmålets traditionella rätt och jag tänkte ”Åh vad kul! En social aktivitet!”. När jag kom ner till restaurangen visade det sig att det bara var jag och två par som skrivit upp oss. De satt vid vars ett bord.

Att vara ensam kvinna med västerländskt utseende kan öppna många dörrar. Behöver du hjälp är människor alltid villiga att hjälpa dig, folk är trevliga och går du ut på kvällen behöver du inte sitta ensam någon längre stund. Precis som vilken annan turist som helst så blir du ibland lurad på pengar, men har du språket så löser sig de flesta problemen på vägen. Sedan finns det självklart stunder när jag förbannat mitt utseende. Som när jag planerat att besöka ett fort som låg på gångavstånd från mitt hotell, men upptäckte efter att ha börjat gå att jag fick kommentarer från i princip varenda man jag gick förbi. Efter visslingar och rop från bilarna längs motorvägen kände jag mig till slut tvingad att gå tillbaka. Det gäller att kunna känna av när du kan ignorera uppmärksamheten och när du ska vara försiktig.

Att resa ensam innebär en hel del självreflektion och ibland ett stort intag av choklad. Men egentligen så finns det ingenting du inte kan göra ensam. Jag har flera gånger gått ut ensam på kvällen i sammanhang där jag känt mig trygg, med väldigt goda resultat. Män som går ut på krogen ensamma är en vanlig syn och hakar inte jag upp mig på att jag är kvinna så kommer ingen annan att göra det.

En stor del av att resa ensam handlar om att förändra sitt sätt att tänka. En vän sade till mig en gång att han försökte hindra sig själv från att ta beslut utifrån rädsla. Låter du bli att göra något för att du är rädd eller skäms? Funderar du på att resa ensam? Gör det!

Text och foto: Sigrid Petersson