SIGRID: Skoputsarens födelsedag

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 6

– Hej! säger pojken och slår sig ner bredvid mig på bänken.

I ena handen har han en stor papperspåse med en kyckling i kockmössa tryckt på sidan. Han häver sig upp och sätter sig till rätta. Fötterna dinglar i luften. Det är en het söndag och vi sitter framför katedralen på stortorget i León. Jag har en skrivbok i knät och försöker trots min sömnbrist skriva ner mina tankar för dagen. Det har varit en lång natt och nu vill jag bara hem och sova. Nyligen var jag på bussterminalen för att köpa biljetten tillbaka till Estelí. Bussen skulle inte gå förrän om en timme.

Jag tittar nyfiket på pojken bredvid mig. Papperspåsen tar upp hela hans knä och ur den plockar han upp paket med kycklingklubbor, pommes och läsk. Jag ser runt omkring mig. Väntar hans föräldrar någonstans?

En ung kille i shorts och t-shirt kommer fram till honom.

– Köpte du det där för egna pengar eller var det någon som gav det till dig? frågar han pojken.

– Spara det som blir över om du blir hungrig sen, säger han.

Killen sätter sig på andra sidan mig. I ena handen håller han en skoputsarpall. Själv går han barfota.

– Hur är det? frågar han mig.

– Det är bra, svarar jag.

– Och med dig?

– Jo, det är bra. Det är dåligt med jobb idag bara,  säger han.

– Hur gammal är du? 

– 26, svarar jag. Och du?

– Jag fyller 25 år idag.

– Är det din födelsedag idag?

– Ja.

– Oj. Grattis på födelsedagen!

Skoputsarpallen står på asfalten. Mellan de bara fötterna. Han köpte den för ett bra pris i andra hand. Vanligtvis är de dyra.

–  Är den inte väldigt tung att bära omkring på? undrar jag.

– Nej, det är värre när man säljer läsk. Det kan bli tungt.

De läskförsäljande barn jag sett bär på påsar stora som sopsäckar fyllda med halvliterflaskor över ena axeln. Nedkylda flaskor. Killen lyfter pallen i ena handen.

–  Man vänjer sig.

Pojken har lämnat kycklingen och trampar nu på en alldeles för stor cykel framför oss.

– Är ni syskon, undrar jag? Eller kompisar?

– Vi är kompisar, eller hur? säger pojken och tittar på killen bredvid mig på bänken.

Killen nickar och förklarar att pojken är hans kusin. Eller egentligen hans kusinbarn. Han berättar för mig att han själv är föräldralös och har tre olika jobb. Förutom att putsa skor jobbar han som försäljare. Men han pluggar också på universitetet. Genom ett stipendium för högpresterande ungdomar har han fått möjlighet att studera naturmedicin. Att lära sig läsa och skriva gjorde han på en organisation här i León förklarar han. I år ska han ta sin universitetsexamen. Men kläderna och skorna är dyra. Utan dem är det inte möjligt. Kan jag kanske hjälpa honom med pengar? Jag räcker över 100 córdobas. Motsvarande ungefär 26 kronor. Här kan det räcka till två enklare luncher eller en femtedel av ett par skor. Vi fortsätter att prata. Nästa helg är det stor fest här i León till Jungfru Marias ära. Hela torget kommer att fyllas med folk och alla barer och klubbar kommer att vara öppna.

– Ska du inte fira någonting idag då eftersom det är din födelsedag? undrar jag.

– Nej, jag måste jobba.

Det börjar närma sig avgång för min buss och min samtalskamrat säger att han måste vidare. Vi skakar hand.

– Trevligt att träffas, säger den nyblivna 25-åringen och lyfter upp sin pall.

– Trevligt att träffas, säger jag och slänger min Everest-ryggsäck över axeln.


Text: Sigrid Petersson