De utsatta närmre än jag trott

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 9

När jag först kom hit, för snart fem månader sedan, hade jag viss kunskap om situationen när det gäller mänskliga rättigheter i Nicaragua. Det var mitt andra besök i landet och jag visste att jag skulle få se fattigdom på nära håll. Men det som till en början höll sig på avstånd, har med tiden krypit sig närmare.

När jag träffat barnen och ungdomarna på de olika aktiviteter som samarbetsorganisationerna anordnar, kommer de alltid välkammade, i sina bästa kläder. De är positiva och glada eftersom de får tid att umgås med varandra, leka och ibland besöka platser där de aldrig varit förut. Det tog tid för mig att förstå att de här barnen inte bara är där för att lära sig om sådant som kan hända andra barn, utan att många av dem själva lever i svåra situationer.

Vid ett tillfälle satt jag och Svalorna Latinamerikas informationsansvarige och samtalade med några barn som är engagerade i en kommunikationsgrupp hos en av samarbetsorganisationerna. Vi pratade om barnarbete och frågade naivt om de ”kände några barn som arbetar?” Mitt i frågan inser jag att det är ju de här barnen vi sitter och pratar med som själva arbetar.

Kanske var det vårt svenska perspektiv som låg bakom vårt antagande, kanske var det för att vi inte vill tro att barnarbete existerar, men till stor del berodde nog vår förutfattade mening på att de barnen vi satt och pratade med var vältaliga, engagerade personer i hela och rena kläder.

På liknande sätt har våldet kommit närmre och närmre. Till en början var det för mig något som man pratade om under de olika aktiviteterna. Något som de olika samarbetsorganisationerna arbetar med för att förebygga.

Fotmassage i grupp tillsammans med personal från Svalorna Latinamerikas fyra samarbetsorganisationer.

I samband med en programutvärdering var vi tillsammans med personal från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer på en gård där vi skulle sova över. Innan vi somnar hör jag några av de yngre kvinnorna prata engagerat med varandra. De samtalar om våldsamma makar och alkoholiserade bröder. De här kvinnorna, som alltså dagligen arbetar med andra kvinnor i våldssituationer, har många av dem själva blivit utsatta.

Likaså när det gäller tonårsgraviditeter. Det var något jag hade läst om och som jag kände till var stort i Nicaragua. Jag visste att det var ett ämne som man talade om hos de olika organisationerna. Men genom att ha lärt känna de vi arbetar med lite bättre, får jag veta att flera av kvinnorna i personalen själva fick barn när de var i tonåren. Dessutom finns det bland ungdomarna de arbetar med flera gravida tonåringar.

Efter hand har jag insett att det är självklart att det är så. Att Svalorna Latinamerikas stöd går till de mest utsatta. Att det är de drabbade som får möjlighet att engagera sig för att förändra sin vardag och göra sina röster hörda. En hel del av personalen i de olika organisationerna började själva att engagera sig som en del av målgruppen. Därigenom har de både kunskap och förståelse inför de människor de möter.

Under min tid här har jag blivit imponerad av otaliga människor. Det handlar om personer i personalen med hälsoproblem som lyckas entusiasmera barnen med sitt engagerande sätt, om flickor som lever med våld i hemmet och trots det fungerar som ambassadörer för alla barns rättigheter, om pojkar som arbetar som vuxna och ändå har en stark känsla för vad som är rätt och fel. Listan skulle kunna göras mycket, mycket längre.

Ludopedagogisk övning där det dansades med färgglada band.

Att jag först inte förstod att många av människorna jag möter inom organisationerna bär på tunga historier och sorgliga minnen, beror på att de ger så mycket. Under alla aktiviteter jag har varit med på har det varit en positiv kärleksfull stämning. Det har skrattats, skojats, dansats och kramats. Det är starka personer. Människor som valt att ägna sina liv åt att förändra.

Efter allt jag sett och upplevt under de här månaderna fastnar en tanke i bakhuvudet; vart skulle de här människorna varit om organisationerna inte fanns?

Text och bild: Sigrid Petersson