Var börjar el machismo?

Inom ramen för programmet DEDENAN II som Svalorna LA finansierar här i Nicaragua genomförde en av de fyra samarbetsorganisationerna, la Asociación Proyecto MIRIAM, en stor aktivitet här i Esteli i fredags.
100 barn och ungdomar i åldrarna 11 – 18 år från hela Estelí, samt kommunen Santa Cruz var inbjudna att delta i en workshop med temat att synliggöra, ifrågasätta och motarbeta el machismo.
Machismo är bara ett av alla ord på spanska som jag tycker är svårt att direktöversätta till svenska, men om jag ska göra det enkelt för mig kan jag förklara det som “den patriarkala samhällsstrukturen som upphöjer män och nedvärderar kvinnor”, ungefär. Och detta skulle vi alltså reflektera kring.
Ungdomarna delades in i tre grupper baserat på ålder. Jag tillförordnades som ledare för  de yngsta, där deltagarna var mellan 11 och 13 år. Vad skönt, tänkte jag.
De är ju så små. De här säkert inte hunnit bli så påverkade av den rådande könsmaktsordningen ännu.
Ganska snabbt visade det sig att det inte riktigt var så enkelt. 
Barnen I gruppen verkade glada och nyfikna på temat, och gillade att diskutera. De pratade i munnen på varandra, skrek och busvisslade. Lite jobbiga, men framförallt härliga. Sådär som 11,12 och 13- åringar ofta är. Det var jag förberedd på.
Det jag inte riktigt var förberedd på var de åsikter barnen faktiskt uttryckte.

Vi pratade om kärleks och familjerelationer, om hur kvinnors kroppar utnyttjas i komersiella syften, om vems ansvar det är att ta hand om barnen, om kvinnor borde vara försiktiga, eller om det kanske snarare är mannen som borde sluta antasta kvinnor.
Det var jättefint att f å höra dem dela med sig av sina egna erfarenheter men det gjorde mig också lite bekymrad. Jag hade alltså naivt nog trott att eftersom de har barnen var s å “små” så skulle de ännu inte ha påverkats av samhället runt omkring dem.

Alla tyckte naturligtvis inte likadant, men många uttryckte värderingar som går rakt emot mina egna, och de som Proyecto MIRIAM står för, men helt i linje med det samhället, som ju struktureras av el machismo, lärt dem.De sade saker som att kvinnor är svagare än män på alla sätt, att kvinnor (mammor) måste ta hand om barnen och borde hålla sina döttrar inomhus så att de inte ska bli antastade av män på gatan, att tjejer är rädda för att ha sex medan män är så virila att de inte kan kontrollera sig och därför ger sig på tjejer mot deras vilja. Att kvinnor är sämre bilförare, att män inte kan laga mat och så vidare.
Jag tappade hakan, men försökte hålla god min och f å samtalen att flyta på.
När och var börjar el machismo sätta klorna i en? Hur gammal måste en vara för att p åverkas av den?
Går det ens att existera utan att påverkas av det som strukturerar samhället?
De här frågorna snurrar runt i mitt huvud och gör mig sjukt frustrerad.
Strukturerna är så starka. Mötet med de här barnen har gjort att jag mer än någonsin vill att vi bryter dessa globala patriarkala strukturer, en gång för alla.

Sara Abiri

Resan till Castilla Media

Det har snart gått en månad sen jag började min praktik hos Svalorna Latinamerika i Peru och tiden har verkligen sprungit förbi. Förra veckan fick jag göra mitt första efterlängtade besök i Castilla Media som är området där PDR (programmet för landsbygdsutveckling som Svalorna finansierar) arbetar. Resan till Castilla Media från Arequipa tar ungefär sex timmar och går delvis på oasfalterade vägar som slingrar sig längs bergväggar med gröna dalar skymtandes hundratals meter nedanför. Irma, Svalornas fältkoordinator, och Susan, representant för en av våra lokala samarbetsorganisationer, sov lugnt på var sin sida om mig. Själv hade jag svårt att slappna av och ta ögonen från vägen som till stor del är för smal för att två fordon ska kunna mötas. Vårt mest frekventa möte längs vägen var dock åsnor, inte andra bilar.
Under tre intensiva dagar besökte vi borgmästare i fyra av fem distrikt samt flera skolor, familjer och enskilda individer som deltar i programmet. Jag hade inte väntat mig att få möta en sådan tacksamhet och vilja att lära som alla vi besökte gav uttryck åt och det berörde mig verkligen. Den tredje och sista dagen besökte vi fruktfestivalen (Festival de la Fruta Ecologica) som hålls varje år i byn Tipan där bönderna från byn säljer frukter som de själva odlat. Allt är såklart ekologiskt. Eftersom Tipan ligger i en dal med ett förhållandevis milt klimat så var utbudet av olika sorters frukter stort nog för att en nordbo som jag skulle tappa räkningen på antalet frukter som jag inte kände igen. Till festivalen hörde dessutom musik, dans och olika tävlingar och vi hjälpte till att göra en fruktsallad som hela byn skulle bjudas på.
Trots att den här första resan var kort så fick jag en viktig inblick i vad Svalornas arbete handlar om i praktiken och jag känner nu ännu mer motivation inför det arbete jag ska göra här under de kommande fyra månaderna. Jag är övertygad om att det kommer att bli en fantastiskt lärorik tid.