Viva la fruta – årets fruktfestival i Tipan, Castilla Media, genomfördes med stor entusiasm

Den som har följt bloggen under en tid kanske redan har förstått att jordbruk i olika former är den huvudsakliga sysselsättningen för målgruppen inom PDR II (Programa de Desarrollo Rural) i Peru. De olika distrikten i Castilla Media som ingår i programmet har i mångt och mycket liknande odlingsmöjligheter och förutsättningar, men distriktet Tipan är särskilt fördelaktigt för fruktodlingar, och variationen i fruktbeståndet är stort. Detta är också något som befolkningen i Tipan gärna firar, och onsdagen den 23:e mars var det dags för den årliga fruktfestivalen i distriktet.

Den 23 mars var det dags för den årliga fruktfestivalen i Tipan där producenter samlas för att visa upp sina produkter. Foto: Veronica Haegeland 

Under dagen samlades fruktodlare av diverse slag på det lokala torget för att ställa fram och visa upp sina produkter. Som relativt obildad inom fruktkonst var det fantastiskt att få bevittna (och smaka) på en mängd variationer av fruktkakor och marmelader, och i vissa fall även en drink eller två. Både vuxna och ungdomar deltog i utställningen och Edith Garzon, landsrepresentant för Svalorna Latinamerika i Peru, deltog som domare i en tävling för att avgöra vem som har lyckats bäst med att omvandla frukt till en spännande matupplevelse.

Edith Garzon provsmakar frukt i alla dess former för att utse en vinnare i årets tävling. Foto: Veronica Haegeland 

Efter tävlingen genomförts så såldes det även frukt för fulla muggar i stånden och stämningen var god. När det till sist dukades upp en massiv fruktsallad som alla i Tipan skulle smaka på kunde dagen inte bli bättre.

I slutet av dagen dukades det upp en enorm fruktsallad som alla de som befann sig på plats fick lov att avnjuta. Foto: Veronica Haegeland

Fruktfestivalen i Tipan är ett exempel på ett lokalt initiativ som är fristående ifrån PDR II. Dock är det ett arrangemang som förespråkas av programmet som är gynnsamt för samtliga deltagare. Dels är festivaler och marknader av detta slag ett bra tillfälle för de föreningar som bildats under PDRs ramverk att gemensamt marknadsföra sig, och dels är det ett ypperligt tillfälle för unga att engagera sig i lärandeprocessen om distriktets tillgångar och möjligheter. Dessutom påpekar PDRs fältteam att det är ett effektivt forum för att tillgodose en mötesplats för målgruppen i programmet där de kan träffas och inspireras av varandra. För min räkning var det även mötet med producenterna som var mest givande under dagen. Det märks nämligen tydligt hur stolta de är över sina produkter, vilket är förståeligt då de inte bara är av hög kvalite – de är dessutom organiska!

Veronica Haegeland, programpraktikant, Peru

Ungdomarnas förening i Castilla Media

Generación de Nuevos Lideres y Lideresas, GNL, (generation av nya ledare) är föreningen i Tipan för ungdomar som vill lära sig mer om och utveckla samhället de bor i. En fredag i slutet av maj träffade de Irma Timaná, fältkoordinator för Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR, för att planera föreningens mål, syfte och aktiviteter.

Innan mötet startade fick några nyfikna ungdomar tittar på bilder från Sverige. Foto: Mathilda Bäcklin

Flera av ungdomarna har tidigare samarbetat med PDR och känner därför till programmet, men Irma passade ändå på att berätta för dem både vad PDR är för något och hur Svalorna LA och samarbetsorganisationerna arbetar ihop för att pigga upp ungdomarnas minnen. Under hennes beskrivning av programmet hjälpte de till att fylla i det hon berättade. De visste till exempel redan vad flera av samarbetsorganisationerna heter och hur länge de ska samarbeta med de boende i Castilla Media. Det märktes att PDR är ett program som många har koll på i Castilla Media.

Irma förklarar för ungdomarna var PDR är för något. Foto: Mathilda Bäcklin

Precis som föreningarna deras föräldrar är medlemmar i behöver ungdomarnas förening en arbetsplan för året. Irma frågade de elva ungdomarna som satt runt mötesbordet i PDR:s kontor vad föreningen ska arbeta med.
– Vi måste arbeta mot machismo och med feminism, föreslog en av tjejerna. Några andra höll med.
Att arbeta med människors mentalitet, alkoholism, dåliga vanor, att arbeta för att bevara kulturen och att arbeta med en Castilla Media-identitet var frågor de också bestämde är viktiga för föreningen. Irma lyssnade på deras förslag och skrev upp allt på ett papper på väggen under rubriken ”vision”.

De pratade också om de olika aktiviteterna föreningen ska hålla i. Dans var många av dem sugna på och det vill gärna visa upp något under årets Encuentro de Saberes som är ett tillfälle för de boende i Castilla Media att visa vad de kan. All från mat, hantverk, dans och sång brukar visas upp under eventet.  Andra förslag på aktiviteter kom också upp under mötet. De pratade om att de borde göra något för miljön i området och kom med förslaget att ha en kampanj för att minska föroreningarna i Castilla Media. Irma fortsatte skriva upp allt på pappret och till slut hade de en lite tydligare bild av vad föreningen vill göra och uppnå i Castilla Media.

Yeraldin, Anabel och Liz berättade att GNL tidigare haft temadagar om bland annat alkoholism. Foto: Mathilda Bäcklin.

Eftersom GNL handlar om ledarskap förklarade Irma för ungdomarna hur en bra ledare kan vara.
– En ledare ska vara er representant och en person med bra egenskaper, sa hon.
Hon berättade också att en ledare bör väljas genom en demokratisk process och att resultatet efter en demokratisk omröstning måste respekteras.  Och i slutet av mötet röstade ungdomarna fram en ordförande för GNL. De gav först förslag på tre olika personer i föreningen och sedan röstade de med handuppräckning. Norca Roca Aguilar blev den vinnande kandidaten när alla hade fått räcka upp handen en gång.
– Det handlar inte bara om mig utan om hela gruppen och jag ska försöka guida er på bästa sätt, sa hon som föreningens nya ordförande.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

En biodlarförening under utveckling

De tar vant på sig de vita tyghjälmarna med nät för ansiktet, vita overaller som täcker dem från topp till tå och de tjocka handskarna som når upp till armbågarna. När de är färdigklädda går de lugnt ut till svärmen av surrande insekter. I Paracolca, Castilla Media, gör vi hembesök hos kvinnorna som jobbar med biodling.

– Ja, jag är lite rädd ibland. De har stuckit mig flera gånger, säger en av biodlarna obesvärat innan hon går bort till bikuporna som står vid sidan av huset.
Biodlarna berättar att de har blivit stuckna både runt ögonen, i benen och i händerna under tiden de arbetat med de aggressiva små djuren, men lika modigt går de ändå fram till bikuporna och plockar i de olika delarna som är täckta av bin.

Föreningen för biodlare som vi besöker har funnits i två år och de jobbar även med många andra jordbruksområden, därför kallar de sig för Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca (Föreningen för jordbruksproducenter Tipan Paracolca). I början bestod biodlardelen av fyra medlemmar och fyra bikupor, idag är de elva medlemmar och tillsammans äger de sex bikupor.
– Vi har lärt oss jättemycket av att arbeta med bina. Till exempel har vi lärt oss mer om tålamod. Att se stora bisamhällen arbeta så lugn och organiserat får en verkligen att tänka efter, säger ordförande Erica Soto Silvano.

Svalornas samarbetsorganisation CEDER och biodlarna kollar hur bina har det i sina bikupor.

Idag har Svalornas samarbetsorganisation CEDER hjälpt biodlarna att kolla så att bina inte har några sjukdomar som skulle kunna äventyra hela bisamhället. De har lyft varje liten del av bikupan för att inspektera bina, larverna och honungen. På grund av regnet har bina inte kunnat producera så mycket honung den senaste tiden, men när 80 procent av plattorna i bikupan är fyllda med honung är det dags att ta fram en maskin för att få ut honungen. Sedan säljs den.

Att arbeta med biodling tar inte så mycket tid men det är ändå lättare att arbeta i en förening än att göra det ensam. Som förening är det bland annat lättare att samarbeta med restauranger och affärer som ber dem om fakturor. Det är också lättare när arbetet ska startas upp då det behövs pengar för att köpa all utrustning. Om de då är flera som jobbar tillsammans behöver inte varje person betala lika mycket som om de skulle köpa allting var och en för sig. Föreningen med biodlare och jordbrukare kan dessutom samarbeta med Svalornas samarbetsorganisationer för att få utbildning och assistans som underlättar utvecklingen av deras arbete.

På väggen hos Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca hänger arbetsplanen för året.

I slutet av maj har biodlarna och Svalornas samarbetsorganisationer planerat in ett studiebesök där föreningens medlemmar ska få besöka en annan förening som kommit längre i arbetet med både biodling och jordbruk. Där ska Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca få lära sig av den andra föreningen hur de kan utvecklas i framtiden.
– Vi vill lära oss mer om hur vi kan arbeta med bin och lantbruk och fortsätta utveckla vår förening, säger Erica Soto Silvano.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Ain’t no mountain high enough....eller?

Det tar oss närmare sex timmar att ta oss ut till programområdet för vår första fältvistelse. Husen blir glesare när vi lämnar stadskärnar och stiger uppåt tills vi ett tag reser genom en öken med långa perioder utan tecken på mänsklig aktivitet annat än vägen vi färdas på. Vad som först reser sig som stora böljande sandhögar växer sig allt brantare till massiva berg. Men fortfarande porösa, vackert marmorerade och utsirade av vind och vatten. Vägarna slingrar sig upp och ner längs berg och dalar, och trots svindeln man får av att blicka ner över kanten är det omöjligt att sluta titta. Men det är inte bara vackert, vi förstår nu också varför det varit för farligt att resa här när det regnat ordentligt.

Foto: Ida-Maja Lindström

Landskapet blir än mer hänförande när vi börjar närma oss programområdet, där regnet inte bara varit till skada utan också klätt bergen i en djup grön växtlighet. Både längs floderna i dalarna och upp på höjderna formas landskapet av jordbrukarnas terrasser, en nödvändighet för att kunna odla i de branta sluttningarna. Trots känslan att vi rest mestadels uppåt är vi på ungefär samma höjd som Arequipa när vi når fältkontoret i Tipán (ca 2300 m ö.h). Det är det näst minsta distriktet befolkningsmässigt utav de fem som programmet är verksamt i, men det utgör det bästa platsen för att minimera resandet mellan dem, skilda åt av berg och slingriga vägar i vissa fall närmare tusen meter högre upp. Jag blir mållös av att blicka ut över landskapet, men också fundersam. Som besökare är det lätt att beundra, men hur är det att leva och arbeta i ett sådant landskap?

Tipan, foto: Ida-Maja Lindström

Utifrån den senast tillgängliga statistiken från 2007 hade drygt hälften (55%) av bostäderna rinnande vatten medan ungefär en fjärdedel saknade tillgång till elektricitet (25%) eller toalett (22%), men situationen har förbättrats i och med både statens och internationella organisationers satsningar de senaste åren. De trådlösa kommunikationerna upplever vi som goda då vi på de flesta platser under vår vistelse har täckning för både samtal och viss internetuppkoppling via 2G. Kanske för att de inte är lika beroende av det fysiska landskapet? För den mänskliga aktivitet och interaktion som förutsätter att människor (och ting) möts, finns bokstavligen berg att överstiga. Men vid mötet för att förankra programmet och den nya personalen hos lokala myndigheter och organisationer i Viraco, ett av de större distrikten, inser jag att det inte bara handlar om fysiska barriärer. På ett möte som vanligtvis samlar ett tiotal personer kom snarare 30, knappt så att alla fick plats. Men, runt 85% män, trots att den primära målgruppen är kvinnor och ungdomar. Något verkar hålla tillbaka dem från denna publika arena, vare sig som representanter för organisationer eller i eget intresse. Strukturer svårare att se, och kanske överstiga, än bergsmassorna omkring oss. Men också mer föränderliga får vi hoppas, formade av och med människor, inte sten."

Möte Viraco, foto: Mathilda Bäcklin

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru

Resan till Castilla Media

Det har snart gått en månad sen jag började min praktik hos Svalorna Latinamerika i Peru och tiden har verkligen sprungit förbi. Förra veckan fick jag göra mitt första efterlängtade besök i Castilla Media som är området där PDR (programmet för landsbygdsutveckling som Svalorna finansierar) arbetar. Resan till Castilla Media från Arequipa tar ungefär sex timmar och går delvis på oasfalterade vägar som slingrar sig längs bergväggar med gröna dalar skymtandes hundratals meter nedanför. Irma, Svalornas fältkoordinator, och Susan, representant för en av våra lokala samarbetsorganisationer, sov lugnt på var sin sida om mig. Själv hade jag svårt att slappna av och ta ögonen från vägen som till stor del är för smal för att två fordon ska kunna mötas. Vårt mest frekventa möte längs vägen var dock åsnor, inte andra bilar.
Under tre intensiva dagar besökte vi borgmästare i fyra av fem distrikt samt flera skolor, familjer och enskilda individer som deltar i programmet. Jag hade inte väntat mig att få möta en sådan tacksamhet och vilja att lära som alla vi besökte gav uttryck åt och det berörde mig verkligen. Den tredje och sista dagen besökte vi fruktfestivalen (Festival de la Fruta Ecologica) som hålls varje år i byn Tipan där bönderna från byn säljer frukter som de själva odlat. Allt är såklart ekologiskt. Eftersom Tipan ligger i en dal med ett förhållandevis milt klimat så var utbudet av olika sorters frukter stort nog för att en nordbo som jag skulle tappa räkningen på antalet frukter som jag inte kände igen. Till festivalen hörde dessutom musik, dans och olika tävlingar och vi hjälpte till att göra en fruktsallad som hela byn skulle bjudas på.
Trots att den här första resan var kort så fick jag en viktig inblick i vad Svalornas arbete handlar om i praktiken och jag känner nu ännu mer motivation inför det arbete jag ska göra här under de kommande fyra månaderna. Jag är övertygad om att det kommer att bli en fantastiskt lärorik tid.

MARIA: Kvinnor kan – men måste inte

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 5

Janet Arias arbetsdag börjar klockan tre på morgonen, och pågår ungefär fram till tio-tiden på kvällen – ett pass på nitton timmar. Hon är borgmästare i den peruanska byn Tipan, och för några veckor sedan intervjuade jag henne för att jag vill skriva en artikel om kvinnliga ledare som samarbetar med Svalorna Latinamerika. Mötet lämnade mig med många funderingar.

När jag skumpade fram i minivanen på hemresan efteråt kände jag mig inspirerad. Janet är en person som har lyckats komma dit hon vill, trots att hennes man motarbetade henne till en början, och trots att hon lever i ett samhälle där befolkningen inte är vana vid kvinnliga ledare. ”Jag kan!”, säger hon till sig själv. ”Och du kan också!”, är hennes budskap till Tipans kvinnor.

Janet Arias.

Och visst kan hon, Janet. Arbetet som byns viktigaste ledare är bara ett av alla hennes yrken. Hon har en affär i huset, och driver också en rörelse för mjölkutkörning tillsammans med sin man. På helgerna jobbar hon på åkern där de odlar advocado, lök och frukt. Vid sidan av allt detta har hon ytterligare ett heltidsjobb: att hand om hem och barn.

Det verkar som att kvinnor i hela världen hamnar i samma fälla. De frigörs från hemmet och tillåts göra karriär – men ansvaret för ”kvinnogörat” kvarstår. Det är därför som Janets arbetsdag börjar många timmar innan det är dags att gå till kommunhuset. Innan arbetet som borgmästare börjar städar hon huset och hjälper sin man med mjölken. På lunchen går hon hem för att laga mat till sin familj, och på kvällen när hon kommer hem finns det alltid kläder att tvätta. ”Livet innebär många uppoffringar, inte sant?”, sade Janet.

Ja, visst kan hon, Janet. Men måste hon? Måste man vara kapabel att göra karriär vid sidan av ansvaret för hem och barn, och dessutom nå framgång även inom andra områden? Det var inte enbart inspiration som kom till mig där i minivanen på hemresan, Janets framgångssaga hade många frågetecken. Jag kände starkt för henne som gett upp sin dröm om att bo i stan och arbeta som sjuksköterska för att följa med sin man till landsbygden – som hon inte gillar. Men hon är stark, och hennes inställning har belönat henne. Det jag frågar mig är varför man måste vara så stark. Kvinnor kan – men det betyder inte att de måste göra allt själva.