Förhoppningar och Regnbågar från ett skiftande Bolivia

Dagarna innan min resa till La Paz var jag på middag hos en kär släkting för att säga hej på ett tag. Efter att vi hade pratat om lite av varje över lite mat som hon hade lagat, slog vi oss ner i vardagsrummet med en kopp kaffe och några bakelser som hon köpt på ett konditori i närheten. Där bad hon mig berätta om Bolivia och vad jag egentligen skulle dit och göra. Och jag berättade så gott jag kunde.

Bolivia var det första landet jag besökte i Latinamerika. Det var här jag först lärde mig spanska, först kom i kontakt med ursprungsfolk och som internationell socionom först prövade mina vingar i fält. Det är ett otroligt vackert land med multidimensionell, växlande och unik karaktär. Det finns ingen statlig religion och inget officiellt språk, men dock två huvudstäder; Sucre och La Paz. Den något kontroversiella presidenten Evo Morales har i kampen för Bolivias ursprungsfolk och målet att skydda kokabusken till varje pris blivit känd för stora delar av världen.

Där finns också en svensk biståndsorganisation, Svalorna Latinamerika, där ett projekt mot det våld som baserar sig på könsrelaterad eller sexuell diskriminering är samordnat av fyra lokala organisationer. Problematiken dom jobbar mot är inget unikt för just Bolivia, tyvärr är snarare den utsatthet för övergrepp och våld som står i relation till vilket kroppsligt kön någon har väl utspridd över hela världen. På samma sätt som en heteronormativ syn på sexualitet ofta är lika avgörande ifall någon blir föremål för trakasserier och hot eller inte. I detta internationella samarbete, genom det lokala projektet, förespråkar organisationerna för ett fritt och totalt utövande av sexuella rättigheter för ungdomar och anti-våld baserat på kön. Det är arbetet jag kommer att få vara del av ett tag.



Nu är jag här. Jag sitter på det lilla kontoret i Sopochachi mitt i La Paz stadskärna. Förutom lite allehanda serpentiner, konfetti och ballonger som inte städats undan sen fredagens årliga ’Challa’ (en ceremoni där man ber Moder Jord om välsignelse på jobbet och i hemmet), ligger bredvid mig årsrapporter, utvärderingsmaterial, säkerhetshantering och faktamanualer. Jag försöker sätta mig in i flera års arbete och planering på bara några dagar. Så, vad kan jag säga?

Jo, att det är hur inspirerande som helst. I dagar har jag läst om några av de olika sätt som har utarbetats för att lyfta den sortens frågor som jag tycker är viktigast på jorden. Jag har fått beskrivet för mig varför just dessa metoder och aktiviteter har blivit bedömda som effektiva och hållbara i det här sammanhanget och varför valet av målgrupp anses mest väsentlig att jobba mot. I mitt eget huvud har jag fått reflektera kring vad som skulle kunna vara relevant kunskap i arbetet med liknande frågor i Sverige eller på andra platser i världen.

Under min tid här hoppas jag kunna förmedla åtminstone en bråkdel av det komplexa klimat som råder i Bolivia och hur Svalornas utvecklingssamarbete verkar inom det. Dit ska jag till Bolivia och göra.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia