Albor om machismo

Förra veckan hade Svalorna Bolivia besök från Svalorna Peru. Veckan var fullspäckad med aktiviteter för att Ida-Maja och Mathilda på bästa möjliga sätt skulle få inblick i hur vi här till öster om dem jobbar. Det blev ett intressant utbyte.

Med undantag från CISTAC (som just för veckan inte hade några inplanerade aktiviteter), besökte vi och deltog i aktiviteter hos alla samarbetsorganisationer. En dag blev tjejerna inbjudna att berätta om arbetet i Peru för Red Adas livesända radioshow. Vi deltog i en föreläsning som hölls för ungdomsgruppen Brigadisterna hos CDC. Vi tittade på Solo Para Machos när vi lite tid över på kontoret. Och utöver det blev tjejerna grundligt insatta i hur projektet Suma Thakhi II är tänkt att fungera här i La Paz och El Alto.

Ungdomsgruppen Albor på studiecirkel

En av dagarna var vi även på Albor, där det stod på agendan att spela teater kring föreställningarna om könsroller. En tjej och en kille ställde sig inför resten av gruppen, sen delades två lappar ut till var och en av ungdomarna som satt på golvet framför. På lapparna fick var och en sedan skriva typiska påståenden för kvinnor respektive män. Efter det fick var och en av ungdomarna spela personen som uttryckte åsikten, medan den tejpade fast lappen någonstans på personens kropp.
På killen tejpades många påståenden om att han skulle vara stark, att han skulle tjäna familjens levebröd, att han skulle ha många tjejer och älska att ligga, men också att han skulle ta vara på sina privilegier. På tjejens kropp tejpades lappar upp om att hon borde vara vacker, att hon skulle vara oskuld innan hon gifter sig, och att hon skulle ta hand om barnen.

Uppläsning av påståendena. Foto: Sara Byrskog

Efter varje ”session” (först gick ungdomarna igenom påståendena för killen, sen för tjejen) reflekterade gruppen gemensamt över vad som hade sagts, hur det hade sagts och varför.  Något det reflekterades mycket över var varför påståendena om kvinnor ofta var negativt laddade uppmaningar eller förtäckta hot genom skådespelet. ”Ingen kommer vilja ha dig om du inte tänker på ditt utseende/har legat med för många/inte kan laga mat, etc.”. Efter varje ”session” (först gick ungdomarna igenom påståendena för killen, sen för tjejen) reflekterade gruppen gemensamt över vad som hade sagts, hur det hade sagts och varför.  Något det reflekterades mycket över var varför påståendena om kvinnor ofta var negativt laddade uppmaningar eller förtäckta hot genom skådespelet. ”Ingen kommer vilja ha dig om du inte tänker på ditt utseende/har legat med för många/inte kan laga mat, etc.”. Även om killen givetvis också fick sin beskärda del av fördomar och sociala krav, så var han inte i samma utsträckning bemött med arga reaktioner och ilska som tjejen var.

Så vad blev utgången av detta? Att ungdomarna reflekterade över hur machismo kulturens normer återspeglas i samhället som i stort, samtidigt som dom reflekterade över sitt eget förhållningsätt i återskapandet av machistiska normer genom den här övningen. Och det är precis där som Albor vill vara.

Sara Byrskog, infopraktikant, Bolivia

Dans och manliga kroppar i kvinnokläder

Tiotusentals folkdansare bar av till festivalen Gran Poder i La Paz i lördags. Festivalen är tillägnad den katolska bilden av "Señor del gran poder” och har funnits sen 1940. Den har sitt ursprung i ett folktätt område med samma namn i närheten av Ch'ijini på landsbygden. På senare år har den blivit nominerad som världsarv på UNESCOS lista. President Evo Morales deltog både som åskadare och gick med några varv själv i dansen.
Det är en parad av alla möjliga sorters danser, diablada, morenada, kullawada, carporales, tinku... Listan kan göras lång. Förutom danserna som sådana, är även de handgjorda kostymerna och de stilfulla utsmyckningarna föremål för publikens beundran. I grupper med särskilt dyrbara tillbehör leder livvakter truppen framåt.

Koncentrerade miner i Carporales. Foto: Sara Byrskog

Den gemensamma nämnaren är dansen. Utöver det finns alla åldrar, alla samhällskikt och alla möjliga brokiga färger och former. Den tydliga uppdelningen i utstyrsel och dans mellan kvinnor och män, hindrade inte heller alla från att ha på sig och dansa precis hur dom ville. När det var gruppen Morenada Juventud de Rosas tur att passera våra rangliga plaststolar längst fram i publiken, ökade jublet och applåderna. Till min stora glädje visade det sig att ett gäng dansare födda i manliga kroppar som vände sig mot könsnormerna och dansade i kjol och klänning.

Dom tog emot folkets jubel. Foto: Sonia Ampuero

Min positiva förvåning la sig något när jag väl gjorde min research. Att personer födda i manliga kroppar dansar i kvinnokläder är tydligen inget nytt, utan är däremot en kvarleva från när kvinnor fortfarande inte ansågs värdiga nog att göra roliga saker, typ som att dansa. Så män fick låtsas vara kvinnor istället. Det kanske också förklarar den allmänna acceptansen, om inte hyllningen, från den bolivianska publiken till dessa individer i paraden (läs mer om hur transpersoner ofta upplever sin situation i landet här eller här.

Jag vill dock inte ställa mig helt cynisk till att konceptet existerar. Om det finns en arena (låt vara under något kamoflerande former) där toleransen för normbrytande respekteras i åtminstone ett avseende (det som berör dansen), så kanske det så småningom kan leda till ett lite större svängrum för liknande frågor? Det är nog åtminstone en ljusglimt och en förhoppning för många transpersoner och oss som jobbar med denna sortens frågor i Boliva.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

CISTAC sprider sitt budskap genom nationell TV

En av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, CISTAC, har inlett en massiv kommunikations- och utbildningsstrategi för spridning av sexuella rättigheter, som kallas Campaña Antimachismo Bolivia 2015 (Kampanj mot machismo i Bolivia 2015). Uppslaget har sitt ursprung i ett nicaraguanskt projekt, där bl.a. TV-serien Contracorrientes kom till för att belysa teman som ekonomiska rättigheter för kvinnor, sexuell mångfald, könsrelaterat våld och rätten till självbestämmande. Även CISTAC har som del av sin kampanj skapat en TV-serie, Solo Para Machos, som sänds på nationell TV varje söndag klockan 19.30 (annat om serien kan du läsa här och här).

Fyra av skådespelarna i Solo Para Machos på premiärvisningen.

CISTAC menar att det är dags att genomföra massiva informationsåtgärder för att artikel 66 i den bolivianska konstitutionen, som garanterar sexuella och reproduktiva rättigheter för män och kvinnor, faktiskt ska sättas i praktiken. TV-serien ämnar visa på rättigheter som har att göra med vår kropp, och särskilt de förändringar som händer i ungdomar och deras relationer när de växer upp. Genom att belysa dessa teman via en TV-serie har organisationen tänkt att vissa människor ska kunna identifiera sig med någon av karaktärerna, skratta, gråta och njuta av den igenkänningsprocessen, och därigenom förhoppningsvis få det lättare att sätta ord på vissa aspekter av viktiga sociala frågor som berör dem själva, såsom; sexuell läggning, preventionsmedel, rätten att säga nej till sex, sexuell njutning, att inte acceptera utpressning som ett bevis på kärlek, könslig identitet, information om stödnätverk, utövandet av maktpositioner som ett sätt för att tvinga sig till sex och/eller annat. Förväntningen är att serien ska vara utformad på ett sätt som människor i alla åldrar kan uppskatta; dess innehåll kan och är uppmuntrat att analyseras inom familjer. Solo Para Machos ämnar till att lyfta frågor och teman som kanske annars lätt undanhålls eller glöms bort, och som i värsta fall kan leda till att ungdomar och andra fattar beslut som har med rätten till deras kropp och liv på oklara grunder.

Se första trailern för serien här.
Seriens andra trailer.

Två medlemmar ur samarbetsorganisationen ALBOR under ett av CISTAC’s event.
Foto: Minda Holm

I samband med att TV-serien har släppts har CISTAC även varit aktiva i sin informationskampanj på andra sätt. Bland annat har organisationen arrangerat ett antal sessioner tillsammans med sina samarbetsorganisationer, den senaste så sent som i fredags, där diskussioner kring hur frågor om sexualitet och rättigheter ska handskas offentligt. Förutom det vänder sig nu CISTAC mot en bredare publik, och anordnar event i såväl Cochabamba, Tarija som Santa Cruz. I vissa av dessa är endast män välkomna. Det är inte för att utesluta kvinnor utan ses som del av en socialiseringsprocess för specifikt män, i arbetet mot machismo. Andra målgrupper är föräldrar, intresseorganisationer och inte minst - ungdomar själva.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Kampen för HBTI-rättigheter i Bolivia

Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC) vill skapa förutsättningar för rättvisa, jämlikhet, öppenhet, erkännande och acceptans av HBTI*-rörelsen i Bolivia. Vad finns det för utrymme att röra sig inom? Svalorna Latinamerika har kollat med koordinatorn av programmet, Martin Vidaurre.

I veckan var Svalorna Latinamerika Bolivia på prisutdelning. Det var samarbetsorganisationen Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC)** som höll i arrangemanget. Under eventets gång uppmärksammades de organisationer och personer som varit särskilt framträdande i kampen för homo-, bi- och intersexuella, samt transpersoners (HBTI) rättigheter i Bolivia. Svalorna Latinamerika gick stolt därifrån med en plakett i händerna.

Situationen för HBTI-personer i Bolivia kan sägas vara lite olika beroendes på vart en befinner sig. I de större städerna finns möjligheten att möta personer i samma situation. Där förekommer gaycommunities, pridefestivaler och rättighetskamper. Gayrörelsens framfart i en storstad som La Paz kan till och med få miljön för HBTI-personer att framstå som tolerant i Bolivia. Detta står i stark kontrast till uppfattningen om den bolivianska landsbygden, där t.ex. homosexualitet generellt anses vara mer tabubelagd och där traditionella värderingar om manligt och kvinnligt ofta hävdas vara starkt befästa.

Enligt Martín Vidaurre Vaca, advokat och koordinator för CDC, återfinns dock rapporter om diskriminering, våld och övergrepp både i städer och på landsbygden. Storstäder innefattar i allmänhet en större risk att bli utsatt för brott, understryker han, och vidare ter sig nog livet som HBTI-person i städer olika beroende på vem du är. En lesbisk kvinna i samhällets toppenskikt har det antagligen lättare än en transperson och sexarbetare med urfolksbakgrund. Variationerna av etnicitet, könsidentitet, klass och ålder, kan följaktligen framhållas som en viktig omständighet för välbefinnandet hos HBTI-personer som grupp.
       
Såväl på landsbygden som i större bolivianska städer är dessutom machismokulturen djupt rotad. Machismon har gjort sig känd för att fokusera på kvinnor och mäns kroppsliga sammansättningar och att skapa sociala normer som är baserade på dessa, s.k. könsnormer. Till de vanligaste förväntningarna som råder i en könsnormativ miljö hör heteronormen. Föreställningen om att alla människor attraheras av personer av motsatt kön och att det kön som du ser ut att tillhöra är också är det som du förutsätts känna dig som, kan beskrivas  som heteronormens grundpelare.

Laura Libertad Alvarez Mollinedo är aktivist för HBTI-rättigheter i Bolivia i organisationen Organización de Travestis, Transgéneros y Transexuales Femeninas de Bolivia (OTRAF). Hon är även transperson och en av pristagarna på CDC’s nämnda tillställning. I ett tal för att öka medvetenheten om situationen för transpersoner beskriver hon sina egna upplevelser. Hon berättar om hur hon blivit bortstött från familjen och att hon sällan tas på allvar när hon söker jobb. Hon berättar om människor som vevar ner rutan och skriker glåpord när dom passerar henne i bilar. I offentliga sammanhang använder sig sällan myndighetspersonerna av hennes tagna namn, Laura, utan hänvisar till det manliga tilltalsnamnet som tilldelades henne som nyfödd.

Enligt Vidaurre, rör den vanligaste legala rådgivningen som CDC ger till transpersoner om hur det går till att ändra namn rent juridiskt. Laura
är bara ett av många namn som ignorerats av andra. Att hjälpa till att ändra namn, menar Vidaurre, är det mest grundläggande som kan göras för att förändra transpersoners situation i Bolivia.

Även om det i Bolivia inte förekommer en allvarlig hotsituation mot HBTI-personer på pappret, dvs. att HBTI-rörelsen kan skapa opinion i stort sett helt fritt och på laglig väg, så är det sociala hotet mot HBTI-personer fortfarande stort. Utöver juridisk hjälp med namnbyte, så finns CDC där för att bistå med gratis juridisk hjälp vid hatbrott, diskriminering och trakasserier.

Enligt Vidaurre behövs det striktare regler för att se till att personer som utsatts för diskriminering på grund av sin identitet eller sexualitet får den juridiska hjälp de behöver. Genom att tillämpa principerna om demokrati, legalitet, styrning och institutioner för att befästa rättsstatsprincipen, hoppas CDC på att kunna främja utvecklingen av kompetens och ansvar för att hantera konflikter. Detta är tänkt att leda till ett samhälle som utgår ifrån fred och respekterar mänskliga rättigheter. ”Utvecklingen och stödet av detta är en hörnsten för förändringar i det bolivianska samhället,” avslutar Vidaurre.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Foto: Arkivbild Svalorna Latinamerika

*HBTI= homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexuella personer
**Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC) är en icke-vinstdrivande institution som sedan 1993 arbetar för att främja kunskap och respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter. Detta ämnar dom göra  genom pedagogisk verksamhet, vård och juridisk hjälp vid de rättsfall som utövats mot svårt utsatta delar av befolkningen.
Läs mer på: http://www.cdcbolivia.com

Ungdomarna representerar sig själva i media

Häromveckan blev jag intervjuad om Suma Thakhi II i boliviansk radio. Det var reportrarna ur projektet Punto 0 som inbjöd mig att delta. Punto 0 är samordnat av Suma Thakhi II:s samarbetsorganisation RED ADA.

Eftersom jag är här i La Paz som infopraktikant för Svalorna Latinamerika har det fallit sig naturligt att en av de samarbetsorganisationer som jag spenderat mest tid hos har varit just RED ADA, då organisationen jobbar inom just journalistik och information (läs mer om RED ADA här). Därför har jag även haft förmånen att delta i planeringen och utformandet av hur projekt som Punto 0 är tänkt att fungera och faktiskt går till.

Samtliga reporters i Punto 0, som är mellan 16 och 28 år, är del av en inlärningsprocess i hur media fungerar som ges av de professionella journalister och kommunikatörer som är anställda i RED ADA. Samtidigt underlättar organisationen även utrymmen för gemensamma forum där den valda tematiken för Suma Thakhi ii berörs, och där dessa ämnen ges möjlighet att diskuteras för ungdomarna. Det kan vara till exempel genom workshops och kampanjer, eller samordnandet av olika ungdomsgrupper som jobbar med liknande teman. Exempel på samtal som kommit upp i några av de sammankomster som jag fått förmånen att vara del av har varit; förhållanden och sexuell diversitet, fördomar, onani, vikten av att njuta av sex som kvinna, våld, etc.

Flera av ungdomarna har spontant delat med sig om att, även om det stundtals har varit lite skämmigt att prata om vissa grejer, har deltagandet i projektet hjälpt dem att uttrycka sig bättre och att dom har blivit mindre och mindre blyga att prata om saker som sex, machismo eller våld. Vid ett tillfälle berättar en av tjejerna, Maria Gonzales, också om hur hon till en början tyckte att det var konstigt att prata högt om dessa ämnen, eftersom det alltid varit tabu i de sammanhang som hon befunnit sig i hittills.Hon påpekar även hur mycket gruppen har utvecklats sen dess och skrattar vid minnet av när ungdomarna vid första gången dom fick frågan om vad som skilde kvinnor och män åt hade svarat:
”Det långa håret...”

Utgångspunkten för arbetet som RED ADA ämnar att främja, och som är del av Suma Thakhi ii’s arbete i stort, är att den del i det bolivianska samhället som berör sexuell kultur behöver förändras och bli mer jämlikt. Värderingar som är baserade på biologiskt kön,sexuell läggning, social bakgrund eller kultur är genom RED ADAs arbete tänkt att bekämpas genom informationspridning och kommunikationsarbete. För att åstadkomma detta på ett effektivt och hållbart sätt och för att ingen ska föra någon annans talan, har den delen som kommit att beröra ungdomars rättigheter därför kommit att centrera kring att denna informationspridning ska föras av ungdomarna själva. De ämnen som berör ungas rättigheter ska alltså därför behandlas utifrån undomarnas egna synsätt och perpektiv i kommunikation och media.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Teater mot våld

Häromveckan var Svalorna Latinamerika inbjudna till ett event som svenska ambassaden här i Bolivia höll i. Ett antal organisationer som alla hade anknytning till kvinnofrågor och jämställdhet deltog, och dessa gavs möjligheten att nätverka och presentera sina respektiva arbeten för varandra.

Svalornas samarbetspartner Albor var också på plats. I ett avslutande nummer efter en dag fullspäckad med teoretisk information och föredrag, höll scenkonst-organisationen en show för att höja medvetandet kring temat LGBTI (HBTI*). Den handlade om en ung killes kamp med att vara öppen om att han attraheras av killar.

Foto: Denise Berg

Det är den unge killens älskare som sviker honom. Vid något tillfälle i deras relation flippar älskaren ut av rädsla för vad samhället ska säga om deras relation. Efter en extra kärleksfull stund med huvudpersonen i showen, sliter älskaren sig ur den varma omfamningen och skriker i panik att han inte är gay.

Kort därefter ansluter sig älskaren till en grupp killar med typiskt makt-törstande beteenden. Hos dem sällar han sig till kören om att allt utanför machonormen är abnormalt och skamfyllt. Homosexualitet finns inte. Det råkar också vara samma gäng som slutligen misshandlar den unge killen, hans före detta kärlek, så grovt att han aldrig vaknar upp igen.

Foto: Denise Berg

I efterföljande scener får publiken se människor ur samhället som ser den döda kroppen, men som låtsas som att mordet aldrig hänt. Som att inget hatbrott har begåtts. Som att ingen diskriminering har skett. Vi får se representanter från kyrkan som, mord eller inte, helt enkelt anser sig stå utanför hela gay-communityn. Vi får också se dem som hyllar att ännu en bög är död.

Vidare visar sig de som hyllar och ärar den unge killen. De som står ödmjuka inför hans öde och de som beundrar honom. De som dedikerar sin tid, sin energi , sina pengar och sina liv för att ingen person någonsin ska behöva bli utsatt för den obeskrivligt brutala och grova kränkningen av rättigheten att få älska vem som helst.

De täcker honom med rosenblad och tänder ljus. De försöker inte dölja vem han var. Dom placerar prideflaggorna intill hans kropp. Dom sörjer. Och slutligen för dom hans kamp vidare.

Albor har funnits i 17 år och jobbar i El Alto. Maria Elena Cárdenas jobbar som koordinator i organisationen och har varit med sen Albor grundades, då som tio-åring. Några vänner och hon  började reflektera över deras kulturella och urfolkliga identitet, som de upplevde hade hamnat i skuggan av andra samhällsgrupper i Bolivia. I kampen för att bevara sitt ursprung, bestämde de sig för att börja uppträda med social, historisk och upprorisk, men framför allt egenskriven poesi. Varierade former av konstnärliga uttryck växte så småningom fram, såväl som mer nyanserade teman; bristen på demokrati och olika former av diskriminering och våld. Idag har Albor ca. 100 ungdomar som deltar i deras aktiviteter. Aktiviterna är gratis och fokus ligger på lärande och medvetandegörande, både för de som deltar i projekten och de som kommer och ser showerna.

Sara Byrskog, infopraktikant, Bolivia

Suma Thakhi II ska utmana heteronormen

Förra veckan var jag del av en workshop som en av Suma Thakhi II’s samarbetsorganisationer, CISTAC, har hållit i. Som jag nämnde i förra inlägget har denna organisation nyligen kommit ut med en TV-serie som ifrågasätter ämnet machismo. Det är i samband med releasen som organisationerna i Suma Thakhi II har beslutat sammanstråla. Genom att diskutera innehållet i serierna och diskutera ämnena som organisationen avser att beröra i serien, så vill Suma Thakhi II försäkra sig om att de hittar en gemensam diskurs att röra sig inom för det fortsatta arbetet mot machismo.

På agendan stod det att vi skulle se kortfilmer med samma skådespelare och roller som dom i huvudserien. En av kortfilmerna hette ”Yo soy Julieta (Jag är Julieta)” och handlade om Julieta i 15-16-årsåldern. I dom inledande scenerna får publiken se henne prova hennes storebror Claudios kläder. Vid något tillfälle tar hon på sig en låtsasmustach och plattar till brösten. När pappan plötsligt knackar på, lyser paniken i hennes ögon och hon gömmer undan skjortorna och tar av sig kepsen.

Senare i serien får både tittarna och Julietas familj i serien veta att Julieta är förvirrad kring vad hon har för känslor och för vem. I en stödgrupp för LGBTI (HBTI*) personer så pratar hon ut om sin attraktion till både tjejer och killar. Så småningom kommer Julieta fram till att hon kanske inte behöver definera vilken ”kategori” människor hon blir attraherad av och där nånstans landar kortfilmen.

Efter visningen av filmen delade alla deltagare upp sig i smågrupper. Där redogjorde var och en för de huvudteman som dom tyckt sig återfinna i filmen de just sett. Dessa presenterades och diskuterades sen tillsammans hela gruppen. I ”Yo soy Julieta” var konfrontationen av heteronormativitet presenterat som ett tydligt inslag av alla smågrupper, och definitionen av detta i arbetet mot machismo diskuterades därför ingående.

Foto: Minda Holm

De inblandade kom överens om att heteronormativitet är förutsättningen för att gemene person känner attraktion till personer av motsatt kön, och att det kön som du ser ut att tillhöra också är det som du förutsätts känna dig som. Denna norm var något som de flesta ansåg återfinnas i vardagen och att de förstärks genom omedvetna och medvetna handlingar som dom flesta gör utan att tänka på det. Normaliseringen av kärnfamiljen presenterades som ett typexempel på den typen av handlingar, där alternativa familjekonstallationer ofta blir ombestridda och analyserade av samhället som stort. Förväntningarna på kvinnor respektive mäns ansvarsområden hemma och i det sociala livet var ytterligare ett exempel på hur olika personer uppfattas på ett normativt sätt utan att riktigt reflektera över det så mycket.

Ett avståndstagande från allt som inte är heteronorm och okunskapen om varierade levnadsformer markerades som ett tydligt problem i arbetet mot machismo, då det inte motstrider (och kanske till och med befäster) existerande normer om kvinnligt och manligt.

Genom att göra avsteg från heteronormen genom att ifrågasätta den, till exempel genom TV-serien Solo para MACHOS, ansåg dock de deltagande i workshopen att nya möjligheter kan öppnas för de många individer som inte anser sig vara del av normen. Detta kan förhoppningsvis leda till ett positivt accepterande och respekterande av olika personer i samhället på sikt, och detta blev slutligen den gemensamma sammanfattningen till ett av förhållningsätten som projektet Suma Thakhi II använder sig av i arbetet mot machismo framöver.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

*HBTI= homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexuella personer

Val i Bolivia

I oktober förra året utsågs partiet Movimiento al Socialismo (MAS) till ledande regering i Bolivia. Den 29 Mars är det nu även distriktsval och ledande partier för nio regioner ska utses. Alla partier som inte är MAS representerar opposition. Även om allianser och block emellanåt uppstår, så innefattas de inte av landets politiska system i stort. Partierna vilar således ensamma på sina rykten och sin popularitet, vilket stundtals gör de politiska samtalen mellan partierna hätsk och debattklimatet hårt.

Än så länge finns det inga kvinnor i partiledarkretsen, åtminstone i de mer etablerade partierna. Det kan i sig betraktas som ett problem för jämställdheten och som ett tecken på att det finns osynliga barriärer för kvinnor som söker makt. Men vilka satsningar har gjorts för att inkludera kvinnor i politik i Bolivia?

När det kommer till politisk representation, så har en omfattande laglig process som bygger på kriterier för rättvisa och jämlikhet successivt utvecklas sedan år 1997. Då antog man ett kvoteringssystem, där 48 % av parlamentarikerplatserna tilldelades kvinnor. Ytterligare en lagändring antogs 2004, där det bestämdes att var tredje nominering av politiska kandidater skulle utgöras av kvinnor. Dock saknades påföljder i de fall lagen bröts, trots upprepade försök att få domstolar att utöva verkan. Denna klyfta gjorde det möjligt för politiska partier att undergräva lagen. Efter en långdragen process utfärdades 2010 ett beslut om positiv särbehandling av kvinnor. Detta fattades för att stödja politiskt deltagande av kvinnor och för att tillämpa principerna om rättvisa och jämlikhet, men också för att blidka utrikeskonstitutionen gällande vallagar.

Bolivia har idag registrerat betydande framsteg i kvinnors deltagande i kvantitativa termer. Dock har erfarenheterna från 2004 tydliggjort behovet av att kontrollera det verkliga deltagande av kvinnor och män i valprocesser, liksom påvisat nödvändigheten i att upprätta tydliga sanktioner för överträdelser. Dessutom har problem relaterade till diskriminering, trakasserier och politiskt våld mot ett växande antal kvinnor i den offentliga sektorn varit återkommande.

Hälften av alla kvinnor i den offentliga sektorn har erfarenheter av våld, diskriminering eller trakasserier som vid något tillfälle har hindrat dem i utövandet av deras arbete. Konkreta åtgärder för att öka kvinnors politiska deltagande, bland annat genom frihet från våld, har därför varit en av dom viktigaste punkterna på agendan. För att trots det främja politisk delaktighet och beslutsfattande för kvinnor i landet har sedan 2012 alltså ytterligare en lagstiftning kommit till för att främja kvinnornas politiska delaktighet i landet. Lag 243 Contra el Acoso y la Violencia Política hacia las Mujeres (mot politiskt våld och trakasserier mot kvinnor) gör våld och politiska trakasserier mot kvinnor olagligt, och förövaren riskerar hamna i fängelse.

Lag 243 är unik för Bolivia och har kommit att bli en modell i diskurser som berör skyddet för och förstärkandet av kvinnliga rättigheter. Få fall i jämförelse med anmälningar har ännu registrerats, och mörkertalet är okänt. Vilken potenial lagen än så länge har för att förändra den politiska situationen för många kvinnor är därför oklart. Som del av en process mot ökad kunskap om hur kvinnlig representation i samhället ska utökas, kan den dock inte vara bortkastad. Och som allra bäst ser vi en kvinnlig partiledare inom kort också.

Sara Byrskog, infopraktikant i Bolivia

Männen dominerar kvinnofrågor

Inför kvinnodagen den åttonde mars har jag fått i uppdrag att skriva ett fördjupande reportage om kvinnor och kvinnorörelser i Bolivia för latinamerika.nu. För att få en någorlunda aktuell bild av läget i landet har jag försökt gå igenom den senaste tidens nyheter där kvinnofrågor på ett eller annat sätt berörs.  Jag läser om hur kapitalismen förbiser det obetalda arbete kvinnor utför. Det debatteras vilt om abortfrågan. En text om plastikkirurgi och dess baksidor är flitigt efterforskad. Men intressant nog har också varenda artikel som jag hittills klickat in på råkat vara skriven av författare som heter Cesar, Carlos, Viktor, Raul eller Waldo. Det kan vara en beklagansvärd slump. Eller så domineras utrymmet för kvinnoröster i några av Bolivias mest besökta webtidningar av manliga skribenter.

Det är inte det att jag tycker att vem som helst som står upp för kvinnofrågor inte för en viktig dialog framåt. Att kvinnofrågor uppmärksammas, oavsett hur eller vem som tar upp dem, kan väl inte vara sämre än att de skjuts åt sidan, glöms bort eller inte tas på allvar?

Eller?

Att låta män dominera utrymmet för kvinnofrågor ändrar inte nödvändigtvis grunderna för kvinnlig representation i samhället. Det säger sig självt att det inte utmanar patriarkala ideologiska antaganden särskilt mycket, eller modifierar sexistisk praxis i kvinnors vardag. Jag menar, vad hindrar kvinnor från att disponera det utrymmet själva? Om nu en kamp för kvinnofrågor i samhället är intressant nog?

Foto: Minda Holm

I Bolivia, som dom flesta ställen i världen, består ungefär hälften av befolkningen av kvinnoröster. I en av de organisationer som Svalorna för samarbete med, och där jag har mitt kontor två-tre dagar i veckan, har några av dessa röster vuxit sig allt starkare. Organisationen heter RED ADA och kom till 1994 som ett initiativ av professionella kvinnor inom social kommunikation, journalistik och information. I radioprogram, tidningar och andra informationskampanjer tas frågeställningar som berör kvinnor upp. Organisationen syftar dessutom till att utveckla och stärka pedagogiska processer ur mänskliga rättigheter genom att hänvisa till ekonomiska, sociala, interkulturella, politiska och generationella perspektiv i sin kommunikation. Arbetet utförs på detta sätt som ett politiskt instrument för att påverka definitionen av ett rättvist och jämlikt samhälle mellan kvinnor och män, och tar samtidigt hänsyn till social och kulturell mångfald. Iden med det är att bidra till ett samhälle byggt på deltagande, interkulturalitet och demokrati.

Foto: Denise Berg

Än idag består RED ADAs anställda uteslutande av kvinnor. Att de som jobbar där kan representera alla kvinnor i Bolivia, av det blotta faktum att dom själva är just kvinnor från Bolivia, är lika orimligt som att män skulle göra det. Alla kvinnor har sin egen röst, sina egna åsikter, sina egna upplevelser och sin egen bakgrund. Men skapandet av en inkluderande och effektiv miljö för kvinnor att förmedla sina tankar i ett samhälle där kvinnor som grupp generellt är underordnad, kan dock hjälpa att förtydliga strategier som krävs för att stärka denna grupp. På det sättet kan inte bara utrymmet för kvinnofrågor i media faktiskt vara representerade av kvinnor, men också utgöra ett exempel på en samhällsutveckling där kvinnor får mer plats i samhället som i stort.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Förhoppningar och Regnbågar från ett skiftande Bolivia

Dagarna innan min resa till La Paz var jag på middag hos en kär släkting för att säga hej på ett tag. Efter att vi hade pratat om lite av varje över lite mat som hon hade lagat, slog vi oss ner i vardagsrummet med en kopp kaffe och några bakelser som hon köpt på ett konditori i närheten. Där bad hon mig berätta om Bolivia och vad jag egentligen skulle dit och göra. Och jag berättade så gott jag kunde.

Bolivia var det första landet jag besökte i Latinamerika. Det var här jag först lärde mig spanska, först kom i kontakt med ursprungsfolk och som internationell socionom först prövade mina vingar i fält. Det är ett otroligt vackert land med multidimensionell, växlande och unik karaktär. Det finns ingen statlig religion och inget officiellt språk, men dock två huvudstäder; Sucre och La Paz. Den något kontroversiella presidenten Evo Morales har i kampen för Bolivias ursprungsfolk och målet att skydda kokabusken till varje pris blivit känd för stora delar av världen.

Där finns också en svensk biståndsorganisation, Svalorna Latinamerika, där ett projekt mot det våld som baserar sig på könsrelaterad eller sexuell diskriminering är samordnat av fyra lokala organisationer. Problematiken dom jobbar mot är inget unikt för just Bolivia, tyvärr är snarare den utsatthet för övergrepp och våld som står i relation till vilket kroppsligt kön någon har väl utspridd över hela världen. På samma sätt som en heteronormativ syn på sexualitet ofta är lika avgörande ifall någon blir föremål för trakasserier och hot eller inte. I detta internationella samarbete, genom det lokala projektet, förespråkar organisationerna för ett fritt och totalt utövande av sexuella rättigheter för ungdomar och anti-våld baserat på kön. Det är arbetet jag kommer att få vara del av ett tag.



Nu är jag här. Jag sitter på det lilla kontoret i Sopochachi mitt i La Paz stadskärna. Förutom lite allehanda serpentiner, konfetti och ballonger som inte städats undan sen fredagens årliga ’Challa’ (en ceremoni där man ber Moder Jord om välsignelse på jobbet och i hemmet), ligger bredvid mig årsrapporter, utvärderingsmaterial, säkerhetshantering och faktamanualer. Jag försöker sätta mig in i flera års arbete och planering på bara några dagar. Så, vad kan jag säga?

Jo, att det är hur inspirerande som helst. I dagar har jag läst om några av de olika sätt som har utarbetats för att lyfta den sortens frågor som jag tycker är viktigast på jorden. Jag har fått beskrivet för mig varför just dessa metoder och aktiviteter har blivit bedömda som effektiva och hållbara i det här sammanhanget och varför valet av målgrupp anses mest väsentlig att jobba mot. I mitt eget huvud har jag fått reflektera kring vad som skulle kunna vara relevant kunskap i arbetet med liknande frågor i Sverige eller på andra platser i världen.

Under min tid här hoppas jag kunna förmedla åtminstone en bråkdel av det komplexa klimat som råder i Bolivia och hur Svalornas utvecklingssamarbete verkar inom det. Dit ska jag till Bolivia och göra.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia