”Om du har en avokadoträdssort som naturligt växer på platsen, vilket här brukar vara ”Topa Topa”, och gör en ympning med ett skott av avokadosorten Fuerte tar det endast 3 år innan du kan börja skörda avokados. Istället för upp emot tio år som det skulle ta utan ympningen. För god pollinering ska du dock inte endast utföra ympningar med sorten Fuerte. För åtta skott av Fuerte bör du använda en av sorten Haz. Det är nämligen så att båda är hermafroditer, tvåkönade, Fuerte är hane på morgonen och hona på eftermiddagen, medan Haz är precis tvärt om”.
Detta hörde jag mig själv sitta och förklara för en taxichaufför i lördags efter att han frågat vad jag gjorde i Peru, jag svarat med att ge en kort sammanfattning av vad landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR arbetar med, varpå han i sin tur intresserat frågat vad programmet lär ut om avokadoodling.
Han satt tyst en stund och såg ut att fundera på vad jag hade sagt. Jag blev lite orolig att det skulle komma följdfrågor och passade på att förklara att jag inte var någon biolog, eller liknande, utan att jag hade lärt mig vad jag just berättat på en aktivitet några dagar tidigare. Då brast han ut i skratt och sa att han verkligen hade trott att det var mitt expertisområde.
En stam av avokadosorten ”Topa Topa” ympad med ett skott av avokadosorten Fuerte. Foto: Alexandra Garcia Nilsson.
Det här är ett exempel på ny kunskap som jag nu har fått och som jag, innan jag sökte den här praktiken, aldrig trodde att jag skulle besitta. Efter att ha gjort praktik i fyra månader här i Peru, med bara två veckor och ett blogginlägg kvar, känner jag att jag har fått mycket ny kunskap och dessutom breddade perspektiv. Förutom att ha fått lära mig saker som jag inte ens tänkt på att jag inte visste, har jag fått lära mig sådant som jag hoppats på att få lära mig. Jag har bland annat fått större förståelse för hur det i praktiken funkar att jobba med utvecklingsprojekt med planering realisering och uppföljning. Fått inblick i vilka utmaningar som finns i att jobba med utvecklingsprojekt, så som balansen mellan ideologen, som lägger ner både hjärta och själ för att bistå målgruppen, och den rationella, som måste se till att aktiviteterna som utförs även går att mäta. Jag har dessutom fått vara del i teamet som skulle utföra årets resultatuppföljning, vilket för mig var mycket värdefullt. Jag fick vara med under hela processen, utforma intervjufrågor och frågeformulären som skulle användas, gå runt tillsammans med min praktikantkollega Samuel och applicera dem och slutligen sammanställa resultaten. Förutom att det var mycket lärorikt gjorde det även att det blev mer naturligt att prata med personerna som jag intervjuat i efterhand. Det blev lättare att få en relation till dem och platsen och praktiken kändes därför väldigt meningsfull, och jag har försökt åka ut i fält så mycket som möjligt.
Allt det här hade ju dock spelat mindre roll om jag inte hade trott på vad programmet faktiskt gör. Jag vill därför avsluta mitt sista blogginlägg med två citat från kvinnor som är involverade i projektet och som jag tycker är väldigt talande för varför jag anser att programmet är viktigt.
”Förut handlade mitt liv om mina kossor, jag tog hand om kossorna och sen gick jag hem för att se på TV med min son. Det var allt och utöver det tänkte jag inte på något mer. Efter att jag gått på kurserna kring självkänsla började jag i högre grad värdera mig själv som kvinna. På andra kurser såg jag att det finns många möjligheter, som att vara del av en organisation till exempel. Att vara aktiv i en organisation har jag tyckt mycket om och jag märker nu att jag har löst en stor del av mina problem. Det finns fortfarande saker kvar men jag tror att jag utvecklas bättre nu.” Rocio Glendi Zuniga Minaya.
Rocio Glendi Zuniga Minaya, ordförande i Machaguays jordbrukarförening, välkomnar de närvarande till marknaden som organisationen anordnat. Foto: Alexandra Garcia Nilsson
”Innan var jag blyg, jag gillade inte att uttrycka min åsikt. Jag tänkte att jag skulle tråka ut andra när jag sa vad jag tyckte. Därifrån har jag steg för steg börjat medverka på PDRs aktiviteter och har börjat fråga mig själv varför jag inte ska delta. Om vi alla är jämlika, för det tänker jag att vi är, varför deltar inte jag, varför uttrycker jag inte min åsikt? Jag tror inte att jag är perfekt, men nu deltar jag i alla fall. PDR har varit mycket viktigt för mig, det är ett minne jag alltid kommer att bära med mig, för tack vare programmet känner jag mig stärkt.“ Erika Soto Silva.
Erika Soto Silva, näst till vänster i bilden, deltar i en av PDRs aktiviteter för ”APAFAS”, skolans föräldraförening, som hon även är ordförande i. Foto: Alexandra Garcia Nilsson.
Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar