Reflektioner kring månaderna som gått

I torsdags samlades representanter från de fyra samarbetsorganisationerna, plus representanter från Svalorna Latinamerikas lokalkontor, på ett konferenscenter utanför Estelí. Målet var att utvärdera året som gått. Det fick mig att börja sammanfatta och reflektera över min egen tid här. Vad har jag lärt mig under de här fem månaderna? Hur har min syn på arbetet som utförs här förändrats under tidens gång?

Jag lämnar över en mini-banner vid ett besök hos ett internetcafé. Foto: Carlos Ariel Barrera Montzón

Först och främst har jag insett hur otroligt hängivna de som jobbar på organisationerna är och hur mycket tid de lägger ner på sitt arbete. Diana González, min handledare på Club Infantil, berättade i förrgår för mig att hon sätter sig framför datorn och jobbar på kvällarna efter att hennes son har gått och lagt sig. Tidigt på morgonen, innan arbetsdagen börjar, sätter hon sig där igen. På kontoret kan hon inte jobba, hon hinner inte. Kring hennes skrivbord är det kö, en kö som ständigt fylls på. Frågorna kommer från alla håll. ”Jag har det här problemet, vad ska jag göra? Titta på det här, vad anser du om det? Jag förstår inte det här, kan du hjälpa mig, snälla Diana?” Hon hjälper såklart alla som behöver hjälp men för hennes egna arbete finns det inte tid. Det får hon utföra i sitt hem sent på kvällarna och tidigt på morgonarna. Hon är inte ensam. Och det är inte bara cheferna som har det såhär. Liknande utsagor har jag hört om anställda på de andra samarbetsorganisationerna.

 Diana González är territoriell samordnare på Club Infantil. 

Foto: Philip Krook

Ett stort samtalsämne på Club Infantils kontor i Jinotega har den senaste tiden varit om de ska tvingas säga upp personal eller inte, och i så fall vilka det blir. Senaste mötet med arbetslaget började som vanligt men utvecklades snart till ett känslosamt samtal kring problem som förekommit under året som gått och spekulationer kring vad som kommer att hända efter årsskiftet. Varannan person sa farväl i händelse att detta skulle vara deras sista möte. Varje person bad om ursäkt för sina tillkortakommanden. Nästan alla grät. Club Infantil, liksom alla de andra samarbetsorganisationerna, är beroende av externa finansiärer. En europeisk biståndsorganisation valde att inte förlänga finansieringen för ett av projekten som de arbetat med under ett par år. Tre personer från arbetslaget är tvungna att gå.

Carlos Ariel Barrera Montzón berättar varför det finns en internationell flickdag. Foto: Philip Krook

Detta blev även tydligt under slututvärderingen i Estelí när varje organisation skulle presentera sina styrkor och sina svagheter och vilka möjligheter och vilka hot som finns. Under svagheter nämnde alla att de var beroende av extern finansiering, under hot nämnde alla att den finansieringen en dag kunde ta slut.

Det blir tydligt att dessa hängivna personer som lägger ner så mycket tid och energi på arbetet lever dag till dag, från hand till mun. Under fem månader här har jag sett vilket fantastikt arbete de utför. Jag har sett förändringar hos ungdomarna och jag har sett leenden på barnen. Därför känns det tråkigt när tre personer försvinner från arbetslaget och Club Infantils närvaro minskar. Men arbetet fortsätter, om än med färre anställda.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua