Klimatmöte i Arequipa

Är vi redo? Det var frågan som skulle diskuteras när Svalorna Latinamerika tillsammans med sina samarbetspartners i Peru bjöd in allmänheten och styrande i regionen Arequipa för ett halvdagsmöte om klimatförändringar och väderfenomenet El Niño. Som vi tidigare har skrivit om i denna blogg, se här och här, är regionen Arequipa och projektområdet Castilla Media speciellt sårbart för klimatförändringar och den kommande El Niño som beräknas kulminera under början av nästa år. På grund av den växande oron för effekterna av dessa två processer har fler och fler aktörer börjat förbereda sig och omgivningen för de kommande förändringarna. Det var därför en välfylld lokal som spenderade förmiddagen tillsammans för att lyssna på presentationer och ställa frågor till klimatexperten Ronald Fernandez Bravo och Benigno Sanz Sanz, ansvarig för klimatfrågor på regionstyret i Arequipa.

Plansch vid ingången till möteslokalen. Foto: Samuel Hallin Veres

Ett flertal från målgruppen i Svalorna Latinamerikas (LA) landsbygdsutvecklingsprogram var också på plats och fokus under förmiddagen låg på hur Castilla Media kan komma att påverkas av de förändringar som snart kommer vara verklighet. Flera av frågorna som publiken ställde var kritiska till regionstyrets arbete med klimatfrågor där många lyfte att mycket av arbetet inte syns och att landsbygdsproblematiken inte tas på allvar.

Aurelia Conisllia Yauri från Típan i Castilla Media fyller i deltagarlistan innan mötet. Foto: Samuel Hallin Veres

Vad blev då svaret på frågan som mötet behandlade? I stort konstaterades att regionen Arequipa och framförallt Castilla Media inte vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att först klara av en svår El Niño och i ett längre perspektiv de kommande förändringar som den smältande glaciären Coropuna kommer innebära. Bland annat lyfte klimatexperten Ronald Fernandez Bravo att många fortsätter att odla potatis, ris och majs som behöver mycket vatten för att växa. Eftersom det är vattnet som är en bristvara i Castilla Media menar han att en nödvändig åtgärd är att byta dessa grödor mot mer vattensnåla grödor såsom exempelvis quinoa.

Ronald Fernandez Bravo, klimatexpert föreläser om vad de kommande klimatförändringarna och El Niño kan komma att innebära för Arequipa och Castilla Media. Foto: Samuel Hallin Veres

Avslutningsvis diskuterades hur arbetet med dessa frågor ska fortsätta. Flera av deltagarna lyfte att det finns ett glapp mellan regionstyret och befolkningen och att det likt Castilla Media skulle behövas åtgärder för att skapa mötesplatser mellan dessa två aktörer. Därför bestämdes det att formalisera en sådan mötesplats, ett så kallat ”Mesa de Trabajo”, där olika aktörer kan samlas för att diskutera och ta beslut om frågor rörande klimatförändringar. Svalorna LA och deras samarbetspartner kommer stötta denna process och fortsätta vara drivande i frågor för att förbereda Castilla Media för kommande klimatförändringarna som alla vet snart kommer.

Samuel Hallin Veres, programpraktikant, Peru

KARIN: Erfarenheter från andra sidan ekvatorn-nya perspektiv

Karin Källström i Bolivia, inlägg 1

En stor förmån med att leva i ett nytt land är att du gång på gång ertappar dig själv med att få dina perspektiv omkullkastade. Självklarheter i vardagslivet ställs på ända och oavsett om du håller med om det nya tvingas du fundera över dina perspektiv.

Under några veckor har jag som socionomstudent genom Svalorna och Socionomer utan Gränser haft en unik möjlighet att lära känna den sociala verklighet människor i Bolivia lever i och få inblick i allt från internationella biståndsinsatser till lokala lösningar på många av de problem jag valt min utbildning för att få vara med och bekämpa.

Ett växande problem är miljöfrågan, som allt tydligare påverkar människors livsvillkor och möjligheter till ett värdigt liv. I La Paz är ett tecken glaciären Chacaltaya, som smält med vattenbrist till följd. I Sverige diskuteras ofta den rika världens eventuella ansvar att hjälpa fattigare länder att utvecklas miljövänligt. Visst nämns USA som skräckexempel men tyngdpunkten läggs ofta på vad som händer när fattiga folkrika länder kommer ikapp ekonomiskt, allt medan Sverige bygger ut återvinningssystem och fortsätter att öka konsumtionsnivån.

Häromdagen besökte jag utrikesministeriet. Representanter från det civila samhället inbjöds att lyssna till utrikesministeriets offentliga årsredovisning för 2012. Publiken representerade främst ursprungsfolk och småbrukarorganisationer. Det skulle antagligen sett annorlunda ut för tio år sedan då den offentliga makten i praktiken var reserverad för landets spanskättade befolkning. Nu fick alla en påse kokablad att tugga på och aymara blandades in i talen. Mycket riktade sig till högplatåns landsbygdsbefolkning; det internationella quinoaåret (andinsk proteinrik gröda) 2013 och de möjligheter detta innebär både för Bolivias bönder och för matbristen i världen, framgångar på internationell nivå för kokabladet, eller introduktionen av begreppet "moder jord" och hennes rättigheter under FN:s internationella klimatkonferens. På ett självklart sätt förklarades hur Bolivia drivit på för att de som bär skulden för miljöproblemen, de rika länderna i norr, ska börja ta sitt ansvar och minska sina utsläpp. 

För mig som just landat i en stad där avgaserna gör att jag får ont i lungorna och bristen på papperskorgar förundrar mig, var det nödvändigt att sätta talet i lite perspektiv. För vilket påverkar glaciärerna mest: Min flygresa hit, mina alltför långa duschar och mitt liv i ett överkonsumerande samhälle eller några plastförpackningar på gatan i La Paz och en avgasstinn gammal buss som rymmer bra många fler än en personbil per familj skulle göra? Att den rika världen är boven i dramat är ingen nyhet men självklarheten med vilken tesen uttrycktes och det totala fokuset på "oss" i norr gav mig nya insikter. För det är väl genom båda sidornas brist på perspektiv och förmåga att se sin egen utvecklingspotential som debatten står och stampar. Två små länder, Sverige och Bolivia, med obetydlig effekt på klimatet i det stora sammanhanget men med gemensamma önskningar om en hållbar framtid för kommande generationer. Nya perspektiv behövs både på individuell- och global nivå!

Karin Källström