Sexuella rättigheter på agendan i Peru

Än en gång skulle jag vilja berätta om de vackra bergen och floderna i Castilla Media. Hur stjärnhimlen öppnar sig på kvällen så hela vintergatan syns, hur det känns att vakna tidigt på morgonen till ljudet av galande tuppar och muande kossor, hur hjärtat nästan sätts i halsgropen när en åker runt ett hörn och ser glaciärer och dalar åt alla håll, hur god juicen är på marknaden och hur glad en blir varje gång en kommer in på Svalornas kontor i Arequipa och möts av kollegors gurglande skratt. För det är alla de här dom här små sakerna runt omkring, som oftast inte kommer med, som gör praktiken här till något alldeles extra.

Utsikt från Machaguay i Castilla Media. Foto: Julia Svanström.

Men istället tänkte jag berätta om mötena och lärdomarna vi fått (mitt uppe i allt det fina). Inte nog med att en får engagera sig och lära sig hur ett landsbygdsutvecklingsprogram kan se ut, en får också fördjupa sig i andra frågor som en intresserar sig för och skapa ett brett kontaktnät till alla möjliga experter och personer.

Det är sista året för PDR (Programa de Desarollo Rural) och det märks tydligt. Programmet startades 2012 och perioden avslutas nu 2016, vilket innebär utvärderingar och möten dagarna långa, hur ska PDR gå vidare framtiden?

På agendan handlar det just nu mycket om ungdomarna, en av de två målgrupperna för PDR. De flesta flyr landsbygden i jakt efter bättre utbildningsmöjligheter eller jobb. Många hamnar i låglandet och i de större städerna. Det är en riskgrupp, vilket förtydligades när det i onsdags hölls en offentlig presentation i Arequipa om sexuell hälsa bland ungdomar i Peru.

Presentationen om sexuell hälsa bland ungdomar i Peru. Arrangerades av organisationerna Inppares, Centro Juventil Futuro och Etapa de vida adolscente. Foto: Julia Svanström.

- Ungdomarna är vår framtid, deras hälsa och deras rättigheter är vår plikt att uppfylla, sa Amparo Arenas Condori, representant från organisationen Inppares som arbetar med dessa frågor.

När en ser på statistiken så syns det att dessa frågor är i akut behov av att förbättras. Procenten av tonårsgraviditeter har inte minskat på 15 år och det är många regler som sätter käppar i hjulet för att ungdomar i Peru ska få sina sexuella rättigheter uppfyllda. För att en omyndig person ska få uppsöka ett center för sexuell hälsa så krävs det ett godkännande från en förälder. Det saknas också utbildad personal som har fokus på tonårshälsa och på många ställen saknas dessa centrum helt. Det var dessa problem som lyftes under presentationen och det är också det som PDR just nu funderar på att utvidga sitt program till.

Peru räknas till ett av de länder som drabbas värst av klimatförändringarna, därför är det extra viktigt att PDR fortsätter att arbeta med miljöfokus och landsbygdsutveckling i Castilla Media, men tanken är att utvidga programmet för att även fånga upp dessa ungdomar.
Det blir spännande att se hur programmet utvecklar sig.

Julia Svanström, programpraktikant, Peru

Moder jord – allas vår mor

- Jorden tillhör inte människan, det är människan som tillhör jorden!

Budskapet ljuder högt och tydligt i högtalaren från den stora svarta bilen som sakta kör förbi och hälsar alla välkomna till paraden i Jinotega. Vi har samlats här idag för att hedra Moder Jord på hennes dag. Vi ska fira hennes skönhet, prata om hur vi kan skydda hennes frukter och öka medvetenheten bland folket om den svåra situation som hon står inför.

Högtalaren ligger lutad på flaket och rösten fortsätter:
 – Länge leve vattnet, solen, djuren och alla växter... Länge leve vår natur!

Den 22 april har utsetts av FN som den internationella dagen för Moder Jord, vår planet, vår natur. Det innebär också ett erkännande av att vi har ett kollektivt ansvar för att upprätthålla en god miljö för både oss och våra nästkommande generationer. Foto: Linda Fagrell.

Club Infantil arbetar, utöver kampen mot barnsexhandeln, även med barn och ungdomars ekologiska rättigheter. Därför är det en självklarhet för dem att vara med i paraden.

- De ekologiska rättigheterna, som vi ofta undervisar om i skolor, innefattar bland annat allas rätt att leva i en ren och hälsosam omgivning, förtydligar organisationens samordnare Diana Gonzales. Inom programmet DEDENAN (som Club Infantil är en del av) är målet att ett miljötänk ska genomsyra allt.

Så här går jag nu, i det långa tåget, med Club Infantil och viftar med de plakat i olika färger som vi omsorgsfullt skapade imorse. Vi vandrar tillsammans med ett tusental ungdomar från olika skolor i Jinotega och Yalí, mitt under den värmande solen som gör så att allting kan växa och frodas.

Paraden är en del av den statliga kampanjen ”Yo adopto un árbol por amor a Nicaragua” (jag adopterar ett träd av kärlek till Nicaragua). Kampanjens syfte är att skapa medvetenhet i miljöfrågor genom olika miljörelaterade aktiviteter runt om i landet. Foto: Linda Fagrell.

Mitt bland alla affischer, kepsar, skratt, skrik, trumvirvlar och allt ”dunka dunka” så hittar jag Cecilia Cruz. Hon är 17 år och deltar i tåget med stor entusiasm. Vi diskuterar vad hon tycker att var och en bör göra för att skydda vår planet.

- Vi måste för det första sluta kasta sopor på gatan och bränna våra kullar och berg här i Nicaragua, säger hon. Vi har också ansvaret att lära oss att spara på elen och det lilla vattnet som vi har kvar, och ta hand om djuren som också är en del av vår natur.

” - Vi har alla ett ansvar för vår planet”, påpekar Cecilia Cruz. Cecilia vill själv bli bättre på att släcka lampor och att tänka på att enbart använda det vatten som hon verkligen behöver. Foto: Linda Fagrell.

En av Club Infantils barnkommunikatörer, Naurely, ansluter sig nyfiket till vår konversation och jag passar på att ställa en sista fråga. Jag frågar dem vad de tror kommer att hända om 50 år om vi fortsätter att behandla jorden som vi gör nu.

- Jorden kommer att försvinna, sakta men säkert, svarar Cecilia. Vattnet kommer att sina och så även maten. För utan vatten kan inget liv finnas: varken människor, växter eller djur.
- Precis, fortsätter Naurely. Om vi fortsätter såhär så kommer vi att bo i en öken om 50 år.

Stämningen är god i tåget men paradoxalt nog så kastas det hela tiden skräp på marken. Känslan av att många inte vet varför de är här kommer över oss. Flera ungdomar har vattenkrig och släpper sedan påsarna och flaskorna framför sina fötter. Utbildaren Fátima och samordnaren Diana tycker att det är sorgligt.

- Ungdomarna slösar med vatten som vi egentligen inte har. Vuxna föreläser om sopsortering och kastar samtidigt ut sina tomflaskor genom fönstret. Mänskligheten måste agera och tänka över sitt agerande, menar Fátima. Inom DEDENAN måste vi fortsätta att jobba hårt med att försöka ändra attityder och invanda beteenden.

Diana instämmer och menar samtidigt att hon har sett en god förändring. Miljöfrågor uppmärksammas mer och mer för varje dag.

- Det är i alla fall en bra början, avslutar hon.

Moder Jord har nog både gråtit och skrattat idag.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Klimatet påverkar Perus skolor och skolorna i Castilla Media arbetar för en minskad klimatpåverkan.

Första dagen på vår mätningsresa hann klockan bli nio på kvällen innan vi var färdiga med alla enkäter och intervjuer i Uñon, ett av Castilla Medias mest svårtillgängliga distrikt. I bilen på väg tillbaka till Tipan fick vi sällskap av en mor och dotter som hade gått i nära två timmar från deras hem till Uñon. Hade de inte åkt med oss i bilen så hade de även fått gå hela vägen till Tipan, en resa som tog oss över en och en halv timme med bil. Under resan berättade kvinnan att hon jobbar som lärare i Arequipa. Det är inte ovanligt att lärare jobbar långt ifrån sina hem och att de därför ofta måste tillbringa stor del av sin tid ifrån familjen. Hon berättade även att hon framöver inte kommer hinna åka hem så mycket då hon kommer att bli tvungen att arbeta på lördagar på grund av väderfenomenet el Niño. El Niño brukar återkomma var 4-7 år och hålla i sig mellan 12- 17 månader och kan göra så att Peru drabbas av kraftiga regn och översvämningar. Castilla Media som är bergigt och i vanliga fall mycket torrt skulle även kunna drabbas av erosioner (SMHI, 2014). Skolorna planerar därför för att komprimera terminen så att inte eleverna ska missa sina skoltimmar, om väderfenomenet skulle göra så att de inte kan gå till skolan i slutet av året.

 En av vägarna i centrum av Uñon. Foto Alexandra Garcia Nilsson

På ett föräldramöte i Tipan, som hölls i samband med en aktivitet inom programmets utbildningskomponent, diskuterade rektorn och föräldrar till barnen i byns högstadieskola på vilket sätt terminen ska komprimeras. Vi fick reda på att 77 timmar måste arbetas ikapp och att detta antingen kan lösas genom att förlänga skoldagarna eller genom att skolveckorna förlängs genom att undervisning även hålls på lördagarna. Rektorns första förslag var att förlänga skoldagarna måndag till torsdag, men lämna fredagen som vanligt. Detta mottogs inte bra av föräldrarna. De protesterade och sa att många av barnen som inte bodde i centrum av Tipan först måste åka skolbuss och sedan gå långa sträckor för att ta sig hem, vilket för vissa av dem tar upp emot tre timmar. De skulle därför komma hem när de redan hade börjat mörkna och dessutom skulle de inte ha ätit på många timmar. En av papporna som närvarande på mötet sa även upprört att eftersom att många av lärarna åker ifrån sina familjer för att jobba på skolan vill de sluta tidigt på fredagarna och inte jobba på lördagarna för att hinna hem till dem. Han tyckte att de bara tänkte på sig själva och sina familjer när de la förslaget och att de inte hade brytt sig om vad som var bäst för skolbarnen. Rektorn tog till sig vad pappan och de andra föräldrarna sagt och gav som förslag att eleverna skulle gå i skolan fyra lördagar och en timme längre än vanligt måndag till torsdag. Föräldrarna verkade inte riktigt nöjda med det förslaget heller men då de inte kunde komma fram till något bättre alternativ enades de tillslut motvilligt om rektorns förslag.

 ”Barnens utbildning involverar hela samhället” står det på en banderoll på skolan i Tipan. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

En tredje plats där el Niño diskuterades under vår resa var i samband med en aktivitet som programmets utbildningskomponent anordnat. Tipans högstadieskolas miljöförening arbetade tillsammans med två biologer på en plan över hur föreningens miljöarbete ska se ut. En av biologerna menade att även om det är oklart vilken påverkan den förstärkta växthuseffekten har på el Niño så finns det ju även många andra anledningar till att jobba mot miljöförstöringen. Och även om det inte främst är utsläpp i Peru som lett till miljöproblemen i landet så måste alla hjälpas åt och därför är det viktigt att arbeta med miljöfrågor överallt, även i Castilla Media. Exempel på aktiviteter i miljöföreningens arbetsplan var att de skulle sprida information kring miljöproblemen genom flyers och radioprogram, att de skulle sätta press på att skolan skulle ta sitt ansvar när det kom till undervisning kring miljöproblem och att föreningen skulle plantera träd i området.

Utsikt från vägen upp till Uñon med glaciären Corupuna i bakgrunden. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

Jag pratade även om miljöproblemen med Galo Reymer Fernandez, som är ansvarig för programmets utbildningskomponent. Han kommer från och bor i Castilla Media och är mycket orolig inför framtiden. ”Vi vet inte hur länge till Coropunan kommer kunna försörja oss, men att den smälter det vet vi. Vissa säger att den kommer kunna försörja oss i 15 år till, andra säger 30 år men sen då, vad ska vi göra då? Vi kommer att bli tvungna att flytta till en plats där vi inte vill bo för att vi inte längre kan bo kvar i våra hem.”Att vi måste ändra våra vanor för kommande generationers skull är en tanke som möjligtvis håller i Sverige, här är dock klimatriskerna reella även för nuvarande generationer.


Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru

Källa:

SMHI. (2014). El Niño och La Niña. Hämtad 2015-10-06, från http://www.smhi.se/kunskapsbanken/oceanografi/el-ni-o-och-la-ni-a-1.7053

Arbetet för Castilla Medias älskade natur

Den femte juni firas Världsmiljödagen över hela världen för att öka medvetenhet om miljöproblemen vi lever med och för att öka initiativ när det kommer till miljön. Svalorna Latinamerika och samarbetsorganisationerna på fält i Peru arbetar aktivt för att bevara Castilla Medias miljö och för att påverka den så lite som möjligt. 

Det största problemet när det kommer till miljö i Castilla Media är vattnet. Smältvattnet från glaciären Coropuna förser byarna med vatten, men på grund av klimatförändringar, med stigande temperatur, har en stor del av glaciären redan smält och försvunnit. Utan den smältande snön från glaciären blir några av byarna helt utan vatten och kommer inte klara sig, och i den takt som glaciären nu försvinner är vattenförsörjningen ett stort orosmoment för byborna.

 Coropunaglaciären ligger precis ovanför byarna i Castilla Media.
Foto: Mathilda Bäcklin.

I Castilla Media är också sophantering ett problem. Det finns ingen riktig soptipp eller någon återvinningsstation, soporna slängs direkt i naturen. Därför försöker Svalorna LA:s landsbygdsutvecklingsprogram PDR lära de boende i Castilla Media hur de själva kan återanvända material. På skolor har elever fått göra konsthantverk av återvunnet material tillsammans med PDR, och kvinnor som säljer frukt har fått göra fruktkorgar av återvunnet papper. På så sätt lär de sig hur de själva kan ta hand om materialet istället för att slänga det i naturen.

PDR har även försökt minska soporna inom programmets aktiviteter. Förra året tog PDR inte med några plastglas till aktiviteterna när de bjöd deltagare på fika, utan alla fick istället ta med sig egna glas hemifrån som de sedan fick ta hem igen och diska. På så sätt minskade soporna inom programmets verksamhet.

Men att sopor tas om hand om i Castilla Media är kommunernas ansvar. Svalorna LA:s samarbetsorganisationer pratar med kommunerna om sophanteringen i området, men i slutändan handlar det om pengar. Irma Timaná, fältkoordinator för PDR, berättar att kommunerna oftast prioriterar andra områden när de gör sin budget och därför får naturen lida.

På den här branten i Castilla Media slänger flera av de boende sina sopor.
Foto: Mathilda Bäcklin.

10-åriga Davis Aldahir Vizcardo Chaupi tycker att de borde göra något åt miljön i Castilla Media.

– De borde inte slänga sopor och de borde städa gatorna varje dag, säger han.

Och de flesta som bor i Castilla Media säger att miljön, den rena luften och vackra naturen är det bästa med platsen de bor på. De pratar också ofta om hur glada de är att mycket av maten de odlar är ekologisk och att de vill att den förblir så. Därför behövs utveckling och utbildning inom miljö för att bevara Castilla Medias älskade natur och allt den har att erbjuda.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Personal utbildas i hållbar utveckling Nicaragua

Häromdagen som var organisationen APEADECO (Telica) och organisationen Mary Barreda (León) på utbildning för hållbar utveckling som hölls av organisationen Sonati. Sonati är en ideell organisation som dedikerar sig till att informera om miljömedvetenhet främst till lokala skolbarn. Vilket gör det intressant för Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer här i Nicaragua eftersom de jobbar främst med barn och ungdomar. Sonatis vision är bland annat att öka kunskapen, kärlek och omsorg till miljön och att ge medborgare verktyg och kunskap för att vidta åtgärder i sina samhällen och bli en röst för miljöförändringar. Som jag skrivit om tidigare jobbar programmet här i Nicaragua för prevention av Sexuell Kommersiell Exploatering (SKE) 4 delmål. Delmål 4 är: Organisationerna som deltar i programmet stärks på administrativ, konceptuell, metodologisk och organisatorisk nivå. För att nå upp till detta mål så har man olika förväntade resultat , två av dessa är: samarbetsorganisationerna som ingår i programmet implementerar innovativ metodologi anpassad till målgrupperna och programmets innehåll samt att 100% av samarbetsorganisationerna i programmet definierar och implementerar miljöskyddsliga åtgärder på institutionell nivå, samt med målgrupperna. 

Personal på hållbar utbildning, León, Nicaragua

Denna utbildning via Sonati är då del av strategin för att kunna uppnå delmål 4.  En stor del av personalen som gick igenom utbildningen av Sonati är de som också direkt håller i utbildningar och workshops för  målgruppen inom programmet här i Nicaragua, barnen och ungdomarna. Tanken är att man som föreläsare alltid försöker inspirera och föregå med gott exempel på de utbildningar som hålls. Vilket gör det extra viktigt att just utbilda den personalen så de kan föra  kunskapen om hållbar utveckling  vidare . I workshopen gick vi först igenom den nicaraguanska naturen och dess ekosystem för att sedan delas upp i mindre grupper och diskutera vilka de största miljöproblemen i Nicaragua är . På grund av transportproblem så var föreläsaren försenad och vi kommer att fortsätta utbildningen i nästa vecka. Det ska bli mycket intressant att se hur kunskapen förs vidare till målgruppen.Fortsättning följer...

En innovativ grupp på utbildningen, León, Nicaragua

Ett av de största miljöproblemen i Nicargua

Hälsningar fran Telica
Elin Jakobsen Rydstedt, Programpraktikant, Nicaragua

Återvinning i Arequipa

Något som förvånade mig när jag kom till Peru var sopsorteringen. Mina tidigare erfarenheter av Latinamerika har varit helt utan sopsortering, något som är viktigt för mig i Sverige. Men här i Peru sorterar vi soporna både där vi bor och på kontoret. Nu har jag dessutom haft möjligheten att följa med några kvinnor som arbetar med att samla ihop återvinningsbara sopor, sortera dem och sedan sälja dem vidare till olika företag.

En sopfylld, ljusgrön sopsäck hämtas från ett hus och en tom lämnas till samma hus. En till fylld hämtas och en tom lämnas i huset bredvid. Så håller det på från klockan åtta på morgonen fram till lunch. Från fredag till tisdag. Vagnen som soporna samlas i blir fylld till bredden och töms då vid sidan av en park för att fortsätt knacka på på husen i området och hämta mer återvinning.

Kvinnan jag får följa med heter Juana och har jobbat med sopsortering i tre år. Hon tjänar inte så mycket på det men hemma har hon småbarn att försörja. Kvinnorna som hämtar de återvinningsbara soporna hemma hos arequipaborna jobbar med CECYCAP, en av Svalornas samarbetsorganisationer, och de får betalt per kilo återvinningsbara sopor de hämtar. Alla i Peru sorterar inte sina sopor, men CECYCAP vill uppmuntra fler till att sortera soporna för en bättre miljö.

Med Juana följer också en volontär som fyller i papper om vart hon hämtar sopor och hur mycket det till slut väger. Idag heter volontären Johana och gör en volontäruppgift från universitetet.

Det märks att Juana har jobbat med sophämtning ett tag, hon vet vilka hus hon ska knacka på och vilka hus hon kan strunta i eftersom de aldrig sorterar sina sopor. En del av husägarna pratar en stund med henne och en kvinna bjuder henne på en kaka. Men det är ett krävande jobb. Idag skiner solen väldigt starkt, det är en hel del tunga lyft och sopvagnen hon skjuter framför sig blir bara tyngre och tyngre.

Vid lunch kommer en pickup till parken där sophögen vuxit sig stor. Sopsäckarna lyfts några åt gången upp på en våg på bilens flak för att se hur många kilo Juana har lyckats samla ihop idag. Efter att soporna vägts ska de sorteras. Glas, påsar, olja, plast, papper och metall skiljs åt, sedan säljs de. Ett pappersbruk finns här i Arequipa men allt annat skickas till andra städer i Peru och en del exporteras till Chile och Kina för att återvinnas.

När det är dags för kvinnorna att sortera de insamlade soporna är det också dags för volontärerna att åka hem och vi praktikanter från Svalorna åker tillbaka till kontoret. Det har varit intressant att få en större förståelse för miljöarbetet som kvinnorna och CECYCAP utför i Arequipa. Och efter att ha följt med dem en förmiddag uppskattar jag deras arbete så mycket mer.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Miljöaktivism i La Paz och El Alto, Bolivia

De senaste veckorna har jag haft möjlighet att delta i ett flertal aktiviteter kopplade till miljö här i Bolivia. 

I början av november deltog jag och Denise i en miljöworkshop som var anordnad av Anna Kaijser och Sandra Valencia från Lunds universitet. Där deltog personer från olika institutioner och yrken som alla hade någon slags koppling till miljö. Under morgonen höll talare föredrag främst om den bolivianska regeringens miljöpolitik och diskurs. I Bolivia talas det mycket om Moder Jord, eller Pachamama som man säger här, och vikten av att värna om jorden och naturen. Tron på Pachamama har ursprung i urfolkens kulturer och traditioner, men har också blivit ett vanligt uttryck på en högre politisk nivå när det talas om utveckling och miljöpolitik. Dock finns det kritiska röster som menar att detta snarare är en strategi från regeringens håll, än ett bevis för att dess utvecklingspolitik är särskilt miljövänlig. 

Gruppdiskussioner om miljöpolitik och aktivism i Bolivia

På eftermiddagen fick deltagarna dela upp sig i grupper för att diskutera hur man bäst bör gå till väga för att främja miljövänliga rörelser och politik. Det var tydligt att det redan existerar ett stort intresse bland olika institutioner i Bolivia att främja miljövänliga och hållbara metoder. Några problem som kom upp under diskussionerna var att det krävs mer efterforskning och investering i miljöprojekt och utbildningar, och att man måste hålla aktivistiska rörelser vid liv genom att identifiera strategiska mål och gemensamma nämnare, på lokal, liksom nationell och internationell nivå. 

Miljö är något som ungdomarna i Suma Thakhi II också tycker är viktigt. Jag träffade OBT-J, en av Red Ada:s ungdomsgrupper, för att prata med dem om en återvinningsdag som de hade arrangerat. De ordnade en tävling som gick ut på att grupper från deras skola under en dag skulle samla in så mycket plastflaskor som möjligt som de hittade. Snart fann de sig själva och sina skolkamrater dränkta i berg av plastflaskor. OBT-J hade försökt få med både barn och ungdomar att delta i tävlingen, men bara de yngre hade varit entusiastiska att delta. OBT-J var glada ändå och sa att barnen ju ändå är grunden till allt, och att om man kan lära dem att tänka miljövänligt så är det ett stort framsteg. Förhoppningen hos ungdomsgruppen är också att barnens engagemang så småningom kanske också smittar av sig till de äldre. 

Ungdomsgruppen OBT-J

Anledningen till att de ville dedikera en dag till återvinning var att de har uppmärksammat att folk slänger skräp över allt på gatorna, på grund av okunskap eller för att de tycker att det är regeringens ansvar att ta hand om skräpet. OBT-J tycker inte att man bör skylla problemen på någon annan, utan ta sitt ansvar som medborgare och skapa det samhälle man vill ha. Därför krävs det att folk engagerar sig, utbildar sig själva lite och inser nyttan med återvinning och återanvändning för att ta hand om naturen. 

Ungdomarna i OBT-J är även medvetna om miljöproblem som existerar på en nationell och global nivå. "I regnskogarna byggs det motorvägar, på höglanden gruvor och fabriker. Varför? För att globalisering och socialekonomisk utveckling sprids över hela världen. Även mänskligheten expanderar, och med det följer mer förorening", säger en av ungdomarna från OBT-J. 

Trots problemen ser OBT-J positivt på framtiden. ”Vi är bara en grupp ungdomar, vårt land är stort, och världen är ofantligt stor. Vad som behövs är att alla engagerar sig i politisk aktivism... Ingenting är omöjligt, om vi tänder den där lilla gnistan som får folk att röra på sig och engagerar sig nu så finns det hopp om att kunna förändra saker". 

Skribent och foto: Minda Holm, programpraktikant

MARIA: När ett plus ett blir tre

Maria Hyllengren i Peru, inlägg 2

"Es complicado". Det är komplicerat. En mening man ofta hör på Svalorna Latinamerikas kontor i Arquipa, Peru. Och inte är det en lätt uppgift att förklara för två nyanlända praktikanter varför deras magar ännu inte är beredda på en portion ceviche – en fantastisk inhemsk fiskrätt som tillagas i en slags citronmarinad. Men framför allt är det svårt att presentera ett enkelt svar på varför fyra av fem personer i de andinska bergen lever i fattigdom (siffrorna kommer från UNDP).

Johanna, en annan svensk praktikant, och jag har installerat oss i ett rum och spritt ut papper, lexikon och kartböcker över hela bordet – första veckan i Peru vill vi lära oss allt om Svalorna LA och programmet för landsbygdsutveckling som vi ska delta i. Jag tror att jag har lärt mig åtminstone en sak hittills: Det ena leder till det andra.

Jag tänker till exempel mycket på hur klimatförändringarna slår olika hårt mot olika människor. Man skulle kunna tro att vi alla står jämlika inför naturens krafter, men de som bara har lite från början har desto mer att förlora. I bergsbyn Viraco, där Svalorna LA arbetar, har invånarna fått ännu sämre tillgång till vatten som en följd av att glaciärerna i närheten smälter. Ett annat naturproblem är det intensiva regnandet som förstör vägarna och på så sätt isolerar byarna. Hade man till exempel velat utnyttja möjligheterna till turism i det vackra landskapet blir det nu klart svårare. Fattiga människor drabbas hårdare av klimatförändringarnas effekter, och det blir också mer komplicerat att ta sig ur fattigdomen.

En sak som jag personligen fastnade för hos Svalorna LA är att man angriper problem från många olika håll. Genom att integrera arbetet med att stärka mänskliga rättigheter uppnår man en synergieffekt. Utbildning, försörjning, demokratisering och kännedom om sina mänskliga rättigheter – allt hänger ihop. Arbetet med en rättighet förstärker arbetet med en annan, och ett plus ett blir tre.

För att uppnå våra mål behöver Svalorna LA och samarbetsorganisationerna också en mängd olika glasögon. Det vill säga, för att se på verkligheten utifrån olika perspektiv. Genusglasögonen och miljöperspektivsglasögonen ska vara ständiga accessoarer för dem som jobbar med landsbygdsutveckling i Peru.

Complicado? Det ska det vara.

Så långt om alla papper; inläsning är både intressant och nödvändigt. Men de som vet mest om sin egen situation är såklart människorna i Viraco, Machahuay och de andra byarna. Jag ser fram emot att plöja klart pappershögarna och äntligen få åka dit.


Text: Maria Hyllengren
Foto: Johanna Ekman

KARIN: Erfarenheter från andra sidan ekvatorn-nya perspektiv

Karin Källström i Bolivia, inlägg 1

En stor förmån med att leva i ett nytt land är att du gång på gång ertappar dig själv med att få dina perspektiv omkullkastade. Självklarheter i vardagslivet ställs på ända och oavsett om du håller med om det nya tvingas du fundera över dina perspektiv.

Under några veckor har jag som socionomstudent genom Svalorna och Socionomer utan Gränser haft en unik möjlighet att lära känna den sociala verklighet människor i Bolivia lever i och få inblick i allt från internationella biståndsinsatser till lokala lösningar på många av de problem jag valt min utbildning för att få vara med och bekämpa.

Ett växande problem är miljöfrågan, som allt tydligare påverkar människors livsvillkor och möjligheter till ett värdigt liv. I La Paz är ett tecken glaciären Chacaltaya, som smält med vattenbrist till följd. I Sverige diskuteras ofta den rika världens eventuella ansvar att hjälpa fattigare länder att utvecklas miljövänligt. Visst nämns USA som skräckexempel men tyngdpunkten läggs ofta på vad som händer när fattiga folkrika länder kommer ikapp ekonomiskt, allt medan Sverige bygger ut återvinningssystem och fortsätter att öka konsumtionsnivån.

Häromdagen besökte jag utrikesministeriet. Representanter från det civila samhället inbjöds att lyssna till utrikesministeriets offentliga årsredovisning för 2012. Publiken representerade främst ursprungsfolk och småbrukarorganisationer. Det skulle antagligen sett annorlunda ut för tio år sedan då den offentliga makten i praktiken var reserverad för landets spanskättade befolkning. Nu fick alla en påse kokablad att tugga på och aymara blandades in i talen. Mycket riktade sig till högplatåns landsbygdsbefolkning; det internationella quinoaåret (andinsk proteinrik gröda) 2013 och de möjligheter detta innebär både för Bolivias bönder och för matbristen i världen, framgångar på internationell nivå för kokabladet, eller introduktionen av begreppet "moder jord" och hennes rättigheter under FN:s internationella klimatkonferens. På ett självklart sätt förklarades hur Bolivia drivit på för att de som bär skulden för miljöproblemen, de rika länderna i norr, ska börja ta sitt ansvar och minska sina utsläpp. 

För mig som just landat i en stad där avgaserna gör att jag får ont i lungorna och bristen på papperskorgar förundrar mig, var det nödvändigt att sätta talet i lite perspektiv. För vilket påverkar glaciärerna mest: Min flygresa hit, mina alltför långa duschar och mitt liv i ett överkonsumerande samhälle eller några plastförpackningar på gatan i La Paz och en avgasstinn gammal buss som rymmer bra många fler än en personbil per familj skulle göra? Att den rika världen är boven i dramat är ingen nyhet men självklarheten med vilken tesen uttrycktes och det totala fokuset på "oss" i norr gav mig nya insikter. För det är väl genom båda sidornas brist på perspektiv och förmåga att se sin egen utvecklingspotential som debatten står och stampar. Två små länder, Sverige och Bolivia, med obetydlig effekt på klimatet i det stora sammanhanget men med gemensamma önskningar om en hållbar framtid för kommande generationer. Nya perspektiv behövs både på individuell- och global nivå!

Karin Källström

VANESSA: Gör eget papper!

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 4

Inspiration och kreativitet flödar på en workshop om hur man tillverkar eget papper.

Vi besökte en skola i Yarabamba utanför Arequipa för att göra eleverna medvetna om ett miljötänk och hur man kan återvinna. Detta var väldigt annorlunda än vad jag hade föreställt mig, jag trodde vi skulle gå igenom hur man sorterar sopor som bäst. Men här fick barnen istället lära sig hur man kan använda gammalt och skapa nytt. De fick återvinna gamla tidningar och göra nytt papper utav de. Detta med hjälp av en köksmix, vatten och en handgjord liten press av trä.

Varför fick jag aldrig lära mig hur man gör eget papper? Jag kommer ihåg att jag fick besöka ett pappersbruk där man tillverkade papper. Mitt minne från det besöket är en illaluktande rundvandring på Skellefteås pappersbruk med monster till maskiner, som jag uppfattade det som då. Visst var det häftigt, men tio år senare är det minst lika roligt att faktiskt få se hur man kan göra papper på egen hand och vad man åstadkomma själv. Barnen uppskattade workshopen och engagerade sig glatt och lekfullt, medans jag stod funderade på när jag skulle ställa mig hemma i Sverige och återvinna alla reklampapper jag brukar få hem i brevlådan!

Vanessa Daurer

BJÖRN: Många bäckar små…

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 5

Innan jag kom hit hade jag definitivt bilden av Bolivia som ett progressivt land i miljöfrågor och jag tänkte att det fanns en utpräglad miljömedvetenhet hos folk i allmänhet. Efter att ha levt här i ca fyra månader är jag övertygad om att den bilden måste nyanseras.

Under de senaste åren har Bolivia drivit en radikal miljöpolitik på internationell nivå. I Cancun 2010 var Bolivia det enda landet som inte undertecknade klimatmötets slutdokument.

Tidigare samma år arrangerade sociala organisationer ett folkligt klimatmöte i Cochabamba för att öppna upp för en radikalare debatt om jordens framtid ur miljösynpunkt.

En vän som var där gjorde dock en intressant iakttagelse. Samma personer som pratade om vikten av att skydda och respektera moder jord var de första att slänga sitt skräp på marken.

Det är frapperande hur stort glappet är mellan regeringens ambitioner och gemene mans attityd till miljön.

Ett exempel är från en dagsutflykt till en dalgång utanför La Paz. När vi nyss avslutat lunchen dumpar en annan god vän till mig en tom tonfiskburk i den redan förorenade floden. Mitt svenska allemansrättshjärta upphörde att slå för en kort stund. 
  

Vid första anblick ger de bussar som kör runt i La Paz en gemytlig och nostalgisk känsla: Ford, Chevrolet och Mercedes från 60- och 70-talen som repareras om och om igen. När bussen är på väg förbi och ett svart illaluktande rökmoln fyller ens lungor luckras dock nostalgin upp i avgaser.

Detta är så klart ett ekonomiskt problem, men jag tror också att folks medvetenhet är viktig.

Kanske är en förändring på väg. Jag har sett tecken på det, dels inom Svalornas LAs program Suma Thakhi där miljöperspektivet är en självklar del i den integrerade utbildningen.

En annan sak är 240 ungdomar utklädda till zebror som är anställda av kommunen i La Paz. De jobbar med att ge bilister insikt om vikten av att uppföra sig i trafiken och de gör barn och ungdomar medvetna om betydelsen av att hålla staden ren från skräp. Många beckar små kan göra förändring i det långa loppet.

Björn Reisnert