Dans och manliga kroppar i kvinnokläder

Tiotusentals folkdansare bar av till festivalen Gran Poder i La Paz i lördags. Festivalen är tillägnad den katolska bilden av "Señor del gran poder” och har funnits sen 1940. Den har sitt ursprung i ett folktätt område med samma namn i närheten av Ch'ijini på landsbygden. På senare år har den blivit nominerad som världsarv på UNESCOS lista. President Evo Morales deltog både som åskadare och gick med några varv själv i dansen.
Det är en parad av alla möjliga sorters danser, diablada, morenada, kullawada, carporales, tinku... Listan kan göras lång. Förutom danserna som sådana, är även de handgjorda kostymerna och de stilfulla utsmyckningarna föremål för publikens beundran. I grupper med särskilt dyrbara tillbehör leder livvakter truppen framåt.

Koncentrerade miner i Carporales. Foto: Sara Byrskog

Den gemensamma nämnaren är dansen. Utöver det finns alla åldrar, alla samhällskikt och alla möjliga brokiga färger och former. Den tydliga uppdelningen i utstyrsel och dans mellan kvinnor och män, hindrade inte heller alla från att ha på sig och dansa precis hur dom ville. När det var gruppen Morenada Juventud de Rosas tur att passera våra rangliga plaststolar längst fram i publiken, ökade jublet och applåderna. Till min stora glädje visade det sig att ett gäng dansare födda i manliga kroppar som vände sig mot könsnormerna och dansade i kjol och klänning.

Dom tog emot folkets jubel. Foto: Sonia Ampuero

Min positiva förvåning la sig något när jag väl gjorde min research. Att personer födda i manliga kroppar dansar i kvinnokläder är tydligen inget nytt, utan är däremot en kvarleva från när kvinnor fortfarande inte ansågs värdiga nog att göra roliga saker, typ som att dansa. Så män fick låtsas vara kvinnor istället. Det kanske också förklarar den allmänna acceptansen, om inte hyllningen, från den bolivianska publiken till dessa individer i paraden (läs mer om hur transpersoner ofta upplever sin situation i landet här eller här.

Jag vill dock inte ställa mig helt cynisk till att konceptet existerar. Om det finns en arena (låt vara under något kamoflerande former) där toleransen för normbrytande respekteras i åtminstone ett avseende (det som berör dansen), så kanske det så småningom kan leda till ett lite större svängrum för liknande frågor? Det är nog åtminstone en ljusglimt och en förhoppning för många transpersoner och oss som jobbar med denna sortens frågor i Boliva.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Kultur och traditioner manifesteras i färgglad parad, Peru

Det är nästan svårt att hänga med i svängarna när den tredje upplagan av Encuentro de Saberes tar plats i Pampacolca. Det är en fartfylld tillställning som samlar 18 organisationer från de fem distrikten i Castilla Media. Syftet är att presentera det arbete som har utförts under året med stöd från landsbygdsutvecklingsprogrammet (PDR).

Ungdomsgruppen BTP från Pampacolca bjuder på traditionellt dansnummer 

Det är nästan lika många barn och ungdomar som vuxna som deltar under dagen. De bjuder på en parad, teaterföreställningar, dansuppvisningar och delar med sig av en bit av den andinska kulturen, dess seder och traditioner. Det är fantastiskt att se resultaten av det jobb som organisationerna har lagt ner med att förbereda sina nummer. Framförallt hänförde våra ungdomsgrupper publiken när de i vackra kläder och stolta leenden visade upp de distriktstypiska danserna. Vi fick bland annat se mambon från Machahuay, ett skådespel med mycket dans som visade hur festivalen i Viraco firas och en traditionell dans som hyllning till avokadoträdet.

På förmiddagen minglar jag runt bland de olika stånden och småpratar med de

personer som jag har följt de senaste månaderna. Nyfiket fastnar jag med blicken på en äldre kvinna som sitter på marken och väver i färgglada trådar. Det ska bli en duk säger hon som svar på min frågande min. Jag fortsätter vidare och smakar på olika traditonella maträtter som delas ut och jag möts av många leenden där jag går med kameran i högsta hugg och vill försöka fånga allt jag ser på bild. Samtidigt går PDRs fältkoordinator Irma mellan stånden och ber representanter från de olika organisationerna att presentera sina  produkter, hantverk och väldoftande maträtter. Mycket tacksamheten riktas mot programmet i slutet av nästan varje presentation. Det är kanske mest en formalitet att man förväntas tacka organisatören PDR men samtidigt är det många som med övertygelse pratar om PDRs betydelse för bygden och för människorna här. Vissa passar också på att tacka las golondrinas, som Svalorna Latinamerika ofta benämns här i Peru.

Representanter från Machaguay

-Tack vare PDR är vi kvinnor i distriktet numera organiserade, säger ordförande för kvinnoföreningen Club de madres de Viraco. Hon tackar för allt stöd och all fortbildning som de fått sedan 2012. Hon pratar om vikten av att samlas kring frågor som rör annat än jordbruk och nämner som exempel ämnen kopplade till jämställdhet och miljö. Viktigast av allt menar hon är att kvinnor och mödrar har utrymmen att träffas för att utbyta erfarenheter och för att hjälpa varandra.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.