Det är en parad av alla möjliga sorters danser, diablada, morenada, kullawada, carporales, tinku... Listan kan göras lång. Förutom danserna som sådana, är även de handgjorda kostymerna och de stilfulla utsmyckningarna föremål för publikens beundran. I grupper med särskilt dyrbara tillbehör leder livvakter truppen framåt.
Koncentrerade miner i Carporales. Foto: Sara Byrskog
Den gemensamma nämnaren är dansen. Utöver det finns alla åldrar, alla samhällskikt och alla möjliga brokiga färger och former. Den tydliga uppdelningen i utstyrsel och dans mellan kvinnor och män, hindrade inte heller alla från att ha på sig och dansa precis hur dom ville. När det var gruppen Morenada Juventud de Rosas tur att passera våra rangliga plaststolar längst fram i publiken, ökade jublet och applåderna. Till min stora glädje visade det sig att ett gäng dansare födda i manliga kroppar som vände sig mot könsnormerna och dansade i kjol och klänning.
Dom tog emot folkets jubel. Foto: Sonia Ampuero
Min positiva förvåning la sig något när jag väl gjorde min research. Att personer födda i manliga kroppar dansar i kvinnokläder är tydligen inget nytt, utan är däremot en kvarleva från när kvinnor fortfarande inte ansågs värdiga nog att göra roliga saker, typ som att dansa. Så män fick låtsas vara kvinnor istället. Det kanske också förklarar den allmänna acceptansen, om inte hyllningen, från den bolivianska publiken till dessa individer i paraden (läs mer om hur transpersoner ofta upplever sin situation i landet här eller här.
Jag vill dock inte ställa mig helt cynisk till att konceptet existerar. Om det finns en arena (låt vara under något kamoflerande former) där toleransen för normbrytande respekteras i åtminstone ett avseende (det som berör dansen), så kanske det så småningom kan leda till ett lite större svängrum för liknande frågor? Det är nog åtminstone en ljusglimt och en förhoppning för många transpersoner och oss som jobbar med denna sortens frågor i Boliva.
Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar