SOFI: Äntligen karneval!

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 1
En vattenballong träffar mig i nacken och det iskalla vattnet dränker mitt hår, min rygg och de tidigare värmande kläderna. Jag är på karneval i den andinska staden Oruro och bestämmer mig där och då att anfall är bästa försvar.

40 dagar innan påsk är det karneval runt om i hela Bolivia. Den största och mest spektakulära går av stapel i Oruro och den vanligtvis sömniga staden lever upp under 10 dagar.

Uppifrån, nerifrån, ja, från alla håll kan någon sitta på lur för att spreja mig vit av skum eller bombardera mig med vattenballonger. Jag köper en, jag köper två, jag köper tre regnponchos och har på mig allihop samtidigt. Omöjligen kan jag uppskatta antalet flaskor skum jag själv förbrukar och hur många ballonger jag slänger på främlingar.

Förutom det hysteriskt roliga vattenkriget kan jag berätta om det färgsprakande karnevaltåg som går genom staden under nästan 48 timmar. Det är ett 70-tal dansgrupper som deltar och där emellan ett antal orkestrar. Grupperna sägs ha tränat inför denna dag i ett halvår.

Danserna som framförs är många (diablada, caporales, tinku, morenada, saya, med flera) och de har sina ursprung i olika regioner i Bolivia. Det är inte dansstegen som får mig att gapa av förtjusning, utan de fantastiska kostymer deltagarna bär. Djävular, isbjörnar och andra för mig odefinierbara figurer susar förbi. Unga tjejer dansar i kjolar precis långa nog att dölja rumpan, men majoriteten bär till synes tunga, otympliga och i solskenet varma dräkter.

Det är en folkfest för gamla som unga, för bolivianer, som för övriga latinamerikaner och “gringos” som jag själv. Tillsammans “vatten- och skumkrigar” vi, dansar och klappar i händerna och jag vet att till karnevalen i Oruro vill jag tillbaka.

Sofi Önneby

infobolivia@svalorna.se

LISA: Machismo - en myt?

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 6
– Det här med machismo är egentligen bara en myt, slänger han ur sig och lutar sig självsäkert tillbaka på stolen. Det är kvinnorna som styr allt, utan kvinnorna faller hela systemet. Det finns inte många män som klarar sig själva, förstår du. Det är därför de - i ren frustration - slår och utnyttjar.

Uttalandet kommer från en man som jag intervjuade för en tid sedan i ett helt annat syfte, men som senare gled in på ämnet i fråga. Han hävdade att den arequipenska kvinnan historiskt sett styrt, och därmed helt format, den här staden.

– Varför tror du annars att alla traditionella arequipenska rätter innehåller mjölk? Modersmjölken, vet du. Modersmjölken. Roten till allt.

Med en dryg vecka kvar till den Internationella kvinnodagen går tankarna automatiskt, och om möjligt ännu mer, i riktning mot dessa frågor. Det är en dyster verklighet som möter oss. Jag läser på latinamerika.nu om ett skrämmande ökat antal kvinnomord på Dominikanska republiken, på svalorna.se om den ständiga kampen mellan katolska kyrkan och kvinnorättsorganisationer i Nicaragua och jag hör på radion om tolvåriga flickor som föder barn här i Arequipa.

Kvinnorna som styr, säger du? Jag är skeptisk.

För när trötta ögonpar sedan möter mig ute på gatan dras tanken automatiskt till missförhållanden och övergrepp. Kanske tolkar jag in för mycket i vad jag möter, men det är svårt att låta bli.

En av de första frågor som ofta ställs i kontakten med nya människor här, allt från taxichaufförer till vänners vänner, är om jag har kommit hit själv – det vill säga utan man och barn. När de sedan möts av ett jakande svar har de oftast väldigt svårt att förstå hur någon frivilligt kan välja bort familj. Men... Vem skyddar dig, flicka lilla? Inte kan väl du klara dig helt själv? Och vill inte du också ta hand om någon? Göra någon glad med mat på bordet?

En kvinna som jobbar på en av våra samarbetsorganisationer berättade för en tid sedan att kvinnorna som deltar vid Peruprogrammets aktiviteter ofta skriver sina makars namn på deltagarlistorna. Hur ändrar man någonting sådant djupt rotat? Hur får man dessa individer att inse att de är värda hela himlen och mer därtill i sig själva och att det är just i egenskap av sig själva som de är där; inte i egenskap av någons fru.

Det är fortfarande en lång väg att vandra men om vår insats här kan stärka om så bara en enda person, så vet jag att det är värt det.

Ett litet, litet steg i taget.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

ROXANA: Sökes

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 14

”Sökes hembiträden som jobbar innanför stängda dörrar” och på t-shirtens nedre del finns en bild på en smal blond tjej i blå bikini som tittar snett in kameran med vidöppna ögon och mun.

Denna ”kvinnofrämjande” t-shirt går att köpa i en butik i centrala Estelí för cirka 60 sek. Det som är alarmerande, förutom att kvinnans kropp objektifieras, är att denna typ av t-shirt kan vara en varningsklocka för att det pågår sexuell kommersiell exploatering av minderåriga. Det är mycket vanligt att unga fattiga flickor söker sig till jobb som hembiträden i Nicaragua.

I veckan var jag med på ett nationellt forum om sexuell kommersiell exploatering av minderåriga. Ett stort antal föreläsare bjöds in för att ge sin bild på hur man kan tackla och tillsammans jobba med problemet. Bland många inbjudna kompetenta föreläsare så skickade regeringen ut, antagligen, sin ”mest kvalificerade” taleskvinna för att berätta hur sandinistregeringen bekämpar exploatering av barn och unga via deras program, som kallas Amor (alltså den heter Kärlek, inget skämt). Regeringskvinnan höll hårt om micken och berättade hur viktigt det var att tillgodose barnens och de ungas rättigheter och att lära ut om värderingar och moral. Och där jag på helspänn med extra påslag av koffein i kroppen för att flitigt ta anteckningar om just hur den sexuella exploateringen av barn ska bekämpas uppifrån.
- Tack för mig, det var allt, säger regeringen och går därifrån.
Va!? har jag missat något? Pratade regeringen om vilka strategier de ska använda? Jag tittade mig omkring och det enda jag såg var en massa frågetecken.

När min ilska över den mediokra presentationen hade lagt sig dök en bild upp bland mina hjärnceller. Året är 2004 och jag är i Tanzania och jobbar. Det är lunchtid och jag sticker iväg med en vän till en hotellrestaurang vid stranden Kawe. Mitt på ljusa dan kommer en kritvit gammal man i svarta speedos gående och med sig har han en pojke som ser ut att vara runt sju års åldern. Han tar pojken i handen och promenerar ut till vattenbrynet och på långt håll ser jag mannen ta upp en kamera och fotografera barnet. Jag satte lunchen i halsen och blev vansinnig, ursinnig! Jag kokade inombords och var på väg att säga eller göra något, men istället satt jag där och gjorde ingenting. Ända tills idag har jag grämt mig över att jag inte gjorde ett piss. Jag borde ha tagit reda på om den vite mannen höll på med sexuell exploatering av barn. Jag borde vågat vara jobbig och obekväm!

Gör inte som jag, reagera istället och håll inte tyst!

Roxana Ortiz
infonicaragua@svalorna.se

LINNEA: Nästan djupfryst

Linnea Uppsäll i Bolivia (fast i Norrland), inlägg 16

Jag har träffat på branta pister, envisa renar och tveksamt dagsljus. Promenerat över till Finland. Hört jojkande samer, frågvisa skolungdomar och populärmusik i Vittula. Sovit ensam i en liten stuga vid en frusen älvs mäktiga tystnad.

När vi praktikanter kommit hem efter tiden i Latinamerika gör vi en informationsturné i Sverige. Vi reser runt till skolor, föreningar och andra ställen och berättar om praktiktiden och Svalorna LA. Jag har haft turen att få åka upp till nordliga Sverige och hålla föredrag på ställen som Pajala, Kalix, Haparanda, Junosuando och Korpilombolo. Dessutom hälsade jag på en kompis och fick åka slalom på Dundret utanför Gällivare, se våghalsiga skotervolter i Kiruna och lyssna på jojk på Jokkmokks vintermarknad. Kontrasterna jämfört med södra Sverige är tydliga och jämfört med Bolivia är det verkligen som en annan planet.

Konsert med Sofia Jannok, om ni inte har lyssnat på henne än så gör det nu! Fin jazz-pop-jojk på samiska. Se mer här.
Norrlänningar tar sparken till affären.
I slalombacken på Dundret. Nuförtiden har nästan alla hjälm på sig när de åker, skönt att det numera anses smart snarare än töntigt.

Renar och samer på marknaden i Jokkmokk.

Fina vintriga vägar.

Finska staden Tornio som i praktiken sitter ihop med Haparanda och är ganska likt. Bara lite svårare att förstå.

Solen på väg upp i Luleå. På isen som går runt staden kan man åka skridskor eller promenera.

Renrace i Kiruna! Vi såg även sparkrace och hundsläderace men missade tyvärr snowracerracet.

Min egen lilla stuga på en i övrigt övergiven camping vid Torne älv i Pajala. Mysigt!

Linnea Uppsäll
infobolivia@svalorna.se

ROXANA: Tack och farväl

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 13

Det svåraste jag har varit med om sedan jag började arbeta för Svalorna LA är att befinna mig på andra sidan jordklotet när min familj tar sig igenom svåra stunder. Den här bloggen är till dig, Nora del Carmen Ralph Hinestrosa, den mest värdigaste och roligaste av oss alla.

Du som fick mig att skratta tills magen vred sig och fick tårarna att sippra fram som vattenfallet i Iguazú.

Du alltid fick min själ att vilja resa sig upp igen efter ett fritt fall mot marken.

Du var min mysiga mormor och förtrogne vän.

Tack mormor för att du lärde mig att leva ett lyckligt liv, på riktigt. För om det är något du har efterlämnat till oss andra så är det konsten att leva ett gott liv. Ett liv där begreppet ”livsnjutning” får sin förtjänta plats. Ingen kunde undgå ditt härliga och breda skratt när du höll på att berätta dina otroliga historier.

Jag har allt att tacka dig, inte minst för att du fick mig att titta bortom de feministiska litterära verken, och visade mig hur en stark kvinna kämpar och tar plats i ett patriarkaliskt samhälle.

Tack för att jag fick ha dig under mina 30 år och vilken resa det har varit!

Förlåt mig för att jag inte finns hos dig idag för att ta farväl. Men jag är ändå tacksam för att vi fick prata med varandra en sista gång på telefon och att jag fick säga det allra viktigaste och det är: jag älskar dig.

Jag saknar dig mormor och kommer att alltid göra det.

Till familjen Alvarado Ralph, jag är tacksam över att ni fanns vid min mormors sida när hon till slut lämnade oss.

Roxana

Idag, 4 februari 2009, begravs min mormor och texten som ni har just läst kommer att läsas upp vid hennes begravning.