BJÖRN: ”Jag städar upp mitt eget skräp minsann!”

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 2

Vem ska städa?

Den frågan dök upp på ett tidigt stadium i den lägenhet som jag delar med en spanjorska och en italienska.

Italienskan ville anställa en städerska som kom en gång i veckan, för att så slippa göra jobbet och samtidigt skapa ett arbetstillfälle för någon som behöver en inkomst. Spanjorskan var av en helt annan åsikt.

- Så vill inte jag ha det. Jag städar upp mitt eget skräp minsann! Jag bidrar hellre med att skapa jobb på annat sätt.

- Björn! Vad tycker du?

Situationen var: En mot en och jag ombeddes ge mitt avgörande.

Anledningen till att jag blev tillfrågad sist, beror på att jag kom sist till lägenheten. Men det kan också vara så att jag ses som mer distanserad till ämnet eftersom jag är man.

Det stämmer att jag hade lite svårt att orientera mig mellan argumenten. Men eftersom frågan drabbade mig direkt så började jag att fundera och diskutera även med utomstående. I Sverige hade frågan aldrig kommit upp, men här i Bolivia är det väldigt vanligt att betala för hjälp med hushållsnära tjänster.

Jag köper båda argumenten. Att skapa ett arbete att bra, särskilt om det är vitt. En inkomst kan betyda mycket. Anledningen till att många kvinnor som utsätts för våld i hemmet stannar kvar hos sina män, är att de inte klarar sig ekonomiskt annars. *

Även spanjorskans argument håller. Det är sant att städning inte är en bransch där man tar del i och påverkar samhället, utan en så kallad kvinnofälla.

Hur är det i Sverige då? Kvinnofällorna undviks och även kvinnor arbetar ute i samhället. Vem är det då som städar? Männen? Nja, ganska sällan. Tyvärr är det nog så att samma kvinna som jobbar i ett företag också tar hand om hushållsarbetet, oavlönat. Hon gör ett dubbelt jobb.

Jag kommer inte fram till en entydig lösning på frågan. Jag lade slutligen min röst för att inte anställa någon. Det beror inte på politisk övertygelse, utan mer på att jag inte har något emot att städa och att jag genom Svalorna Latinamerika hjälper till att skapa jobb på annat sätt.

* http://www.eldeber.com.bo/2011/2011-02-13/vernotasantacruz.php?id=110212225613

Björn Reisnert

IDA: Världen i Peru

Ida Lövestam i Peru, inlägg 1

”We no speak americano” dånar ur högtalarna i affären. Jag är i centrala Arequipa och fascineras över att på så många ställen höra samma musik som den jag hörde överallt i Sverige innan jag kom hit. Just här vittnar inte särskilt mycket om att det är Peru jag kommit till. Jag är på stora shoppinggatan där det numera ligger ett splitter nytt köpcenter innehållande Starbucks, Pizza Hut, Burger King och Kentucky Fried Chicken. Ibland när jag går förbi undrar jag om jag verkligen blev avsläppt på rätt kontinent.

Jag går ut därifrån och svänger runt hörnet. Med ens är jag tillbaka i Peru. Utanför banken ringlar en kö, omgiven av försäljare av porträttfoton som visar upp exempel på alla foton de kan ta. Kvinnor och män som sitter vid sina hjulförsedda kiosker och säljer diverse godis, läsk och saldo till mobiltelefoner. Ibland går man förbi någon som säljer skosnören. Mängder av skosnören, i alla färger, tjocklekar och längder. Styckevis. Varje gång jag ser dem undrar jag över deras avkastning. Vad får man in på att sälja enbart skosnören?

Jag funderar på hur försäljarna på gatorna konkurrerar med stora företagskedjor. Vem går och köper skosnören av en man tre kvarter bort om man kan köpa det i samma affär där man köper både gurkor och tvättmaskin, kanske dessutom billigare? Fast någon köper ju uppenbarligen av mannen på gatan, ändå, så kanske har inte alla potentiella konsumenter sugits in i kedjorna ännu. Sen tänker jag på arbetstillfällena de stora kedjorna ändå skapar och funderar över vad som egentligen väger tyngst.

En bit utanför centrum går jag förbi en kiosk. Stenväggen är målad med Coca-Colas snirkliga bokstäver och inifrån kiosken hör jag en välkänd melodi från radion. Det ska skilja drygt 1000 mil mellan Sverige och Peru, men ibland känns det faktiskt inte som jag är särskilt långt borta. Globaliseringen, älskad och hatad, gör världen mindre och ibland märks det tydligare än annars.

Ida Lövestam

LINA: Nu börjar det

Lina Karlsson i Nicaragua, inlägg 1.


Jag kliver ut från flygplatsen och ser mig omkring.
Min blick scannar av omgivningen, registrerar människor som kramas, gråter och skrattar. Som återser.
Det gör inte jag. Det är första gången jag befinner mig på Nicaraguansk mark, första gången jag blir omfamnad av den fuktiga värmen i Managua.
Men jag vet att någon väntar på mig.


Utanför flygplatsen: en taxichaffuör som håller i en skylt som pryds av mitt namn.
”Lina Karlsson Svalorna LA”.
Jag knackar honom på axeln.
Taxichaffuören ler.
- Där är du!, säger han.
Jag ler, jag också.
- Ja, här är jag.
Gasen i botten. Vi ska till Estelí och taxichaffuören kör fort. Jag hänger ut genom det öppna bilfönstret, drar in lukten, fångar intryck.
Inser: jag är här nu. Jag är i Nicaragua.
Insikten gör mig lycklig. För mig är detta en möjlighet.


Nicaragua. Ett land som sällan förknippas med möjligheter i andra kontexter. Det jag på förhand vet: få barn går i skolan och många av dem måste arbeta istället. Tonårsgraviditet är vanligt, sexualundervisningen bristfällig och hbt-personer diskrimineras. För många kvinnor är våld i hemmet vardag.
På Svalornas hemsida står det också att 80 % av Nicaraguas unga skulle ta sig härifrån om de skulle kunna.
Om de skulle kunna.
Men det kan de sällan.
Rörelsefrihet - ett privilegium och ett val i en del av världen. En dröm om en bättre vardag och framtid i en annan.
Men långt ifrån alla vill resa härifrån.
Jag läser om sociala rörelser, om aktivister som banar ny väg.
Människor som skapar nya möjligheter, på plats.

Klockan har hunnit bli tolv på natten när vi är framme i Estelí.
Bilen stannar utanför ett orange hus med järngrind.
Mitt nya hem.
Jag scannar av omgivningen, registrerar ytterligare ett par förstagångsintryck.
Tänker: nu börjar det.

Lina Karlsson

PERNILLA: Ideologisk fattigdom ger urvattnad demokrati

Pernilla Nordvall i Peru, Inlägg 1

För ungefär ett halvår sedan var det val i Sverige och nu är det snart dags igen. Inte i Sverige dock, utan i Peru. Den tionde april är det presidentval och val till kongressen, så jag behöver väl knappast säga att de politiska kampanjerna är i full gång.

Valaffisch för Alejandro Toledo,

en av favoriterna till presidentposten.

Det är dock slående hur befriade de politiska kampanjera är från ett ideologiskt budskap, då de tre ledande kandidaterna ligger mycket nära varandra på den politiska skalan. Istället för att argumentera utifrån termer som solidaritet, frihet eller liberala marknader ger man hellre löften i specifika frågor som att höja lärarnas löner eller att ta krafttag mot våldsbrott i städerna.

Förtroendet för politikerna är emellertid lågt. Enligt en undersökning som publicerades i tidningen La República tror färre än hälften att valet kommer att gå rätt till. Rosa, som jobbar på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation SADA, säger att många av vallöftena är tagna ur luften och saknar ordentlig finansiering. Om alla löften hålls efter valet kommer Peru att förvandlas till det förlovade landet, menar hon.

En del av det program som Svalorna Latinamerika driver tillsammans med sina samarbetsorganisationer har som målsättning att öka det politiska deltagandet och minska klyftorna mellan makthavare och väljare. Som en del av det programmet håller Rosa och SADA på att ta fram en informationskampanj för att på ett tydligt sätt reda ut vad de olika kandidaterna egentligen vill. Jag kan inte låta bli att tänka att en sådan kampanj skulle behövas i Sverige också.

Även om jämförelsen är haltande, eftersom Peru och Sverige är länder med väldigt olika förutsättningar, så kan jag inte låta bli att dra paraleller till den alltmer slätstrukna politiska debatten i Sverige. Allt färre yngre engagerar sig i politiska partier samtidigt som allt större fokus läggs på politikernas personliga förhållanden. Jag kan inte låta bli att fråga mig om det verkligen är relevant att diskutera vad statsministern åt till frukost eller om vi ska ta och blåsa liv i de gamla slitna begreppen om jämlikhet och solidaritet för att diskutera vilket samhälle vi egentligen vill ha?

Pernilla Nordvall

BJÖRN: Att ta papperssvalan till Bolivia

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 1

Är jag framme än? Nyvaken rycker jag bort gardinen och tittar ut genom fönstret. Nej, jag är fortfarande i Madrid. Det måste ha varit en dröm.

Jag är alltså i Madrid och jag stannar här några dagar för att få en lagom lång startsträcka. Men snart bär det iväg. Om bara några dagar sitter jag, Björn "El Oso" Reisnert, på en jumbopapperssvala på väg till ett land som jag aldrig varit i, men som fascinerat mig sedan jag hörde andinsk flöjtmusik för första gången och vars folk jag brytt mig om sedan jag såg en gripande dokumentär om en boliviansk gruvarbetare när jag var 13 år. Det är det landet som jag ska åka till, lära känna och skriva om.

Jag sätter mig upp i sängen och funderar lite över vilken bild jag har av Bolivia. Jag försöker fokusera på detaljer, ansikten och enskilda människor, men tankarna förs hela tiden till det omfattande och generella.

En god vän från Argentina som varit i La Paz sa att Bolivia är ett land fullt av motsägelser. Hur är det möjligt att en så stor andel av befolkningen lever i fattigdom, när landet är så otroligt rikt på naturresurser?

Jag funderar vidare och kommer att tänka på Bolivia som ett land i förändring, med en president, Evo Morales, som drivit igenom radikala reformer och förbättrat livet för många fattiga bolivianer. Det är åtminstone vad jag har hört. Undrar vilken bilden är av honom i hemlandet?

Min bild av Bolivia före ankomst är rörig. Motsägelser och orättvisor sammanblandas med hopp om förändringar och en bättre framtid för de som lever med knappa resurser. Det ska bli både intressant och väldigt roligt att läsa, fördjupa sig, fundera och skriva om det jag lär mig och upptäcker.

Snart bär det iväg från Europas näst högsta huvudstad Madrid till världens högsta La Paz. Det är inte en dröm. Det är verklighet.

Björn Reisnert