KARIN: Det väntat oväntade i ljudet av sprängd dynamit

Karin Källström i Bolivia, inlägg 4

En hel termins praktik i Bolivia! Jag kommer få chansen att genom två spännande organisationer sätta kunskaperna från utbildningen på prov i ett nytt land på en kontinent jag älskar och brinner för; en eon av tid och möjligheter kändes det som när jag satt på introduktionskursen hos Socionomer utan gränser. Nu, plötsligt med bara en vecka kvar innan det är dags att packa och bege mig hemåt, är det tid att se tillbaka på tiden som har gått och erfarenheterna jag tar med mig hem.

Något jag lärt mig är vikten av att kunna handskas med det oväntade. Det sociala arbetet här i Bolivia fortgår många gånger under premissen ”det oväntade är det väntade”. Detta var också en av de slutsatser jag drog från min praktik på socialtjänsten i Sverige. Förändringar är en av grundförutsättningarna i arbetet med människor över lag. En person du haft kontakt med i månader dyker inte upp på besöken tre gånger i rad och sedan, just som du börjat känna dig tvungen att ge ett avslag på ansökan om försörjningsstöd dyker hon upp och berättar att hon fått ett arbete. En annan gång vänder nya direktiv från ledningen upp och ned på arbetsgruppens planering. Det är en del av socionomvardagen att inte veta vad arbetsdagen ska bjuda på.

Här i Bolivia har jag mötts av ovissheten på andra sätt. Att ta sig till kontoret, till möten eller till samarbetsorganisationerna är ofta ett äventyr i sig. Dagliga protester mot stort och smått ser jag från mitt fönster med utsikt över La Paz centrum. Under min första tid här var stora delar av högplatån lamslagen till följd av protester mot ett namnbyte av Oruros flygplats. Under påskhelgen fick pilgrimer på väg mot Copacabana, vid Lago Titicacas strand, vända på grund av protester mot ett brobygge. Under min sista månad som programassistent har jag kämpat för att lyckas besöka organisationerna i El Alto. Precis som många av landets huvudvägar, har motorleden som vindlar upp från La Paz till El Alto varit en del av de nationella vägblockader som genomförts av lärare och gruvarbetare i protest mot Bolivias pensionssystem. I förra veckan blockerades vägen just som jag var på väg upp till El Alto och jag fick snällt hoppa av minibussen efter halva vägen och gå de sista kilometrarna mellan brinnande bildäck, smällande dynamit och salteñasätande poliser. Andra dagar har jag inte ens kommit fram.

Koordinatören Martha Huauca och några av tjejerna på
Yanapi, som gör restiden under vägblockaderna mödan värd

Hur tålamodsprövande det än är att ständigt vara flexibel och anpassa sig som en kameleont är det också charmen med att arbeta med människor i ett samhälle uppbyggt av och för människor.

Karin Källström

KARIN: Att arbeta med visioner

Karin Källström i Bolivia, inlägg 3

Bolivia befinner sig mellan stiftandet av den nya lagen mot våld mot kvinnor och Pridefestivalen i La Paz. Samtidigt fortsätter det dagliga livet fyllt av utmaningar för att nå ett jämlikt samhälle där alla kan åtnjuta sina sexuella rättigheter.

Jag sitter på en buss som skumpar fram längs dåligt underhållna gator i El Altos yttre distrikt. En av samarbetsorganisationernas anställda oroar sig för om hennes medarbetare ska komma tillbaka efter mammaledigheten. Den lagstadgade föräldraledigheten i Bolivia är begränsad till några få veckor, vilket gör att valet mellan arbete och familj ofta kommer tidigare och blir tydligare för kvinnor här än i Sverige. Den föräldralediga socialarbetaren är vuxen, har universitetsstudier bakom sig och hyfsad inkomst. Hon har familj som kan hjälpa till med barnet men så ser inte situationen ut för alla kvinnor. För många kan ett oönskat barn betyda helt förändrade framtidsutsikter. Självförverkligande, i form av studier eller arbete, eller att bilda familj blir ett ”antingen eller”.

I helgen besökte jag en kyrka på landsbygden. Där fanns en flera hundra år gammal väggmålning som beskrev dödssynderna. Guiden beskrev att målningen visade abort som den största synden. Även om samhället har förändrats och abort enligt lagen kan vara tillåtet i vissa särskilda fall, säger målningen en hel del om de värderingar som har präglat Bolivia allt sedan kolonialismen. Abort är officiellt inte en möjlig lösning. I kombination med den dåliga kunskapen om preventivmedel blir resultatet att många barn oplanerat och oönskat föds, ofta av unga mödrar vars framtid drastiskt har förändrats.

Väggmålning av domedagen i  "Andinska Sixtinska kapellet" i byn Cuarahuara de Carangas



 De senaste veckorna har jag deltagit i planeringsarbetet inför Svalorna Latinamerikas kommande Boliviaprogram, som inleds 2014. Tillsammans med fem bolivianska organisationer har vi försökt definiera de problem som finns i La Paz och El Alto kring sexuella rättigheter och könsidentitetsrelaterat våld. Somliga organisationer består av ungdomar som vill arbeta med förändring utifrån sin verklighet. Andra är mer etablerade organisationer med gedigen erfarenhet av rättighetsarbete. Att se så olika organisationer trevande lära känna varandra, hitta varandras styrkor och svagheter och slutligen gemensamt sätta ihop ett spännande program för förändring och stärkande av rättigheter kring teman viktiga för många människors framtid är oerhört givande. Workshopsen gick från att de enskilda organisationerna kämpade för sina hjärtefrågor till att en programplan tagits fram. Mot slutet ansträngde sig deltagarna verkligen för att se varandras styrkor och planera för något där allas kunskaper och erfarenheter tillvaratas för att kunna bidra till en bättre helhet.

                                                       Utvecklingsarbete är en långsiktig process som kräver visioner, tålamod och tilltro till samarbetspartners och målgrupp. Planeringsarbetet har gett mig ny tillförsikt till vad som kan åstadkommas tillsammans om en gemensam förändringsvision finns. Det återstår att se hur programmets resultat blir. Säkert kommer samarbetsorganisationerna stöta på stora utmaningar de kommande åren men jag tror att det finns goda chanser till att programmet ska kunna bidra till förändrade förutsättningar för människors rättigheter; så att människor själva får förutsättningar för att kunna bestämma över sin egen kropp.

Karin Källström

KARIN: Bolivia - främmande och välbekant

Karin Källström i Bolivia, inlägg 2

Jag stöter på fallgropar när jag ska förmedla tankar från en världsdel som många av er aldrig satt sin fot i. Det jag inte berättar kommer aldrig nå fram och vad jag förmedlar blir viktigare än hur. Varför är detta viktigt? För mig handlar det om ansvar. Varje gång jag läser eller hör något om en företeelse jag själv inte redan har en uppfattning om, suger jag upp det jag hör som en svamp och bildar egna sanningar utifrån detta. Det jag inte hör blir inte en del av denna sanning och det kostar mycket tid och kraft att ompröva redan vedertagna uppfattningar.

Ofta blir bilden vykortslik; det främmande och exotiska är ofta det uppenbara i ett nytt land. På en restaurang mitt i turistkvarteren kring Plaza San Fransisco hänger aymarakvinnornas vackra, färgsprakande kjolar som lampskärmar i taken, som för att påminna den nyanlända turisten om var hen befinner sig, lamafoster, som ska skydda mot otur enligt traditionella trosuppfattningar är ett spektakulärt marknadsfynd här för många backpackers; turistnäringen spelar på resenärens sökande efter det annorlunda, det vi inte kan få hemma. Det främmande är en del av tjusningen med att bo i ett annat land men det viktiga är att inte glömma att se hur mycket som faktiskt är likt mitt i det nya.



Laman, ett av Bolivias "exotiska djur"





Landsbygdsbefolkning vid Titicacasjön



 Jag skulle kunna berätta om hur den katolska majoriteten firar påsk med processioner som väcker mig på morgonen för att fira Jesu uppståndelse eller lagstadgat alkoholfria barer. Men jag kan också välja att förmedla att vi delar en högtid med människor på andra sidan jorden på grund av en sammanflätad historia där kristendomens ritualer i olika former har spritt sig över jorden. Eller att högtiden här precis som i Sverige oftast firas med den närmaste familjen med en påskmiddag och letande efter gömda ägg.

När vardagen efter två månader här börjar göra sig påmind ser jag tonårsförälskelser på promenad i parken och barn som gråtande jagar en tappad ballong. Jag håller i inledningen till en workshop med medarbetarna från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer: Vi ska stå i en cirkel, gå mot ringens mitt och med slutna ögon greppa två händer för att sedan gemensamt lösa upp den knut som bildats. Vi är alla vuxna människor som arbetar med gruppövningar för ungdomar dagligen men visst obekvämt fniss uppstår ändå, precis som så ofta hemma är vi måste arbeta fysiskt med varandra. På väg till arbetet möter jag varje dag en kvinnlig polis. Hon bär uniform och en liten, rosaprickig, svart matlåda. Polisen är försenad och joggar alltid nedför Calle Ecuador. Det här är bara några exempel på människor i vardag, i möten precis som hemma.

Ett av många vardagliga möten inom programmet Suma Thakhi

Trots uppenbara olikheter är de individuella skillnaderna inom kulturer oftast större än mellan dem. Precis som hemma hör jag ofta här hur peruanerna, landsbygdsborna eller européerna ”är”. Vi klumpar ihop, förenklar och väljer att se olikheterna. Det finns en stor fara i det; nämligen att vi spär på känslan av olikhet och glömmer att se likheterna, vilket skapar grogrund för rasism. Människor är kärleks- och kunskapstörstande, vill få utvecklas i frihet i trygga relationer med andra och få uttrycka sina åsikter utan att bli diskriminerade eller utsatta för våld. Oavsett om vi bor i en uppvärmd trea på Söder eller ett dragit tegelhus i El Alto är många av drömmarna desamma även om förutsättningarna till förverkligande varierar; skillnader som Svalorna Latinamerika vill bidra till att utjämna, med människors likheter och lika värde som grund.

 Karin Källström

programassbolivia@svalorna.se

KARIN: Erfarenheter från andra sidan ekvatorn-nya perspektiv

Karin Källström i Bolivia, inlägg 1

En stor förmån med att leva i ett nytt land är att du gång på gång ertappar dig själv med att få dina perspektiv omkullkastade. Självklarheter i vardagslivet ställs på ända och oavsett om du håller med om det nya tvingas du fundera över dina perspektiv.

Under några veckor har jag som socionomstudent genom Svalorna och Socionomer utan Gränser haft en unik möjlighet att lära känna den sociala verklighet människor i Bolivia lever i och få inblick i allt från internationella biståndsinsatser till lokala lösningar på många av de problem jag valt min utbildning för att få vara med och bekämpa.

Ett växande problem är miljöfrågan, som allt tydligare påverkar människors livsvillkor och möjligheter till ett värdigt liv. I La Paz är ett tecken glaciären Chacaltaya, som smält med vattenbrist till följd. I Sverige diskuteras ofta den rika världens eventuella ansvar att hjälpa fattigare länder att utvecklas miljövänligt. Visst nämns USA som skräckexempel men tyngdpunkten läggs ofta på vad som händer när fattiga folkrika länder kommer ikapp ekonomiskt, allt medan Sverige bygger ut återvinningssystem och fortsätter att öka konsumtionsnivån.

Häromdagen besökte jag utrikesministeriet. Representanter från det civila samhället inbjöds att lyssna till utrikesministeriets offentliga årsredovisning för 2012. Publiken representerade främst ursprungsfolk och småbrukarorganisationer. Det skulle antagligen sett annorlunda ut för tio år sedan då den offentliga makten i praktiken var reserverad för landets spanskättade befolkning. Nu fick alla en påse kokablad att tugga på och aymara blandades in i talen. Mycket riktade sig till högplatåns landsbygdsbefolkning; det internationella quinoaåret (andinsk proteinrik gröda) 2013 och de möjligheter detta innebär både för Bolivias bönder och för matbristen i världen, framgångar på internationell nivå för kokabladet, eller introduktionen av begreppet "moder jord" och hennes rättigheter under FN:s internationella klimatkonferens. På ett självklart sätt förklarades hur Bolivia drivit på för att de som bär skulden för miljöproblemen, de rika länderna i norr, ska börja ta sitt ansvar och minska sina utsläpp. 

För mig som just landat i en stad där avgaserna gör att jag får ont i lungorna och bristen på papperskorgar förundrar mig, var det nödvändigt att sätta talet i lite perspektiv. För vilket påverkar glaciärerna mest: Min flygresa hit, mina alltför långa duschar och mitt liv i ett överkonsumerande samhälle eller några plastförpackningar på gatan i La Paz och en avgasstinn gammal buss som rymmer bra många fler än en personbil per familj skulle göra? Att den rika världen är boven i dramat är ingen nyhet men självklarheten med vilken tesen uttrycktes och det totala fokuset på "oss" i norr gav mig nya insikter. För det är väl genom båda sidornas brist på perspektiv och förmåga att se sin egen utvecklingspotential som debatten står och stampar. Två små länder, Sverige och Bolivia, med obetydlig effekt på klimatet i det stora sammanhanget men med gemensamma önskningar om en hållbar framtid för kommande generationer. Nya perspektiv behövs både på individuell- och global nivå!

Karin Källström