Sexualundervisning för ungdomarna på terminalen

Sexualundervisning för ungdomar i Nicaragua brukar inte göras i skolan av lärare såsom i Sverige. Här är det oftast organisationer som tar på sig jobbet att informera ungdomar och sina sexuella och reproduktiva rättigheter samt om sex och samlevnad.
Organisationen Mary Barreda är en av dem som bjuder in ungdomar för att samtala om relationer i alla dess former. I arbetet för att förebygga barnsexhandel i landet är det viktigt att ungdomarna och barnen vet sina rättigheter. Det är även viktigt att barnen och ungdomarna sinsemellan ska behandla varandra väl, veta mer om den egna kroppen och även vart de kan vända sig till för att söka hjälp.

Karla Laguna håller i sexualundervisning för ungdomar.

Årets andra stora workshop med ungdomarna på terminalen handlade om sex och samlevnad. Den första tog upp teman om sexuella och reproduktiva rättigheterna, denna tog upp mer konkret om den egna sexuella hälsan.

Ungdomarna tittade först på en kortfilm där olika preventivmetoder presenterades för att sedan gå igenom ett och ett med för och nackdelar. Karla Laguna ledde workshopen och delade in dem i smågrupper för att diskutera metoderna var för sig och sedan presentera dem. Med mycket fnitter och skratt gjorde ungdomarna uppgifterna för att sedan diskutera lite med varandra vad som var för och nackdelarna med metoderna.

Unga killar tittar på filmen. Text; Ungdomarna tittar på film om preventivmedel och metoder. 

Detta är till för att försöka förhindra ungdomsgraviditeter som är väldigt vanliga i Nicaragua och för att motverka könssjukdomar. I ett land där religion spelar en stor roll är samtal om sex något av en tabu och något som föräldrarna inte pratar om med sina barn. Det är oftast fyllt med känslor av skam och nervositet där ett samtal om sex kan komma att ses som att ”uppmuntra ungdomarna att ha sex”, något som många inte vill göra. Trots detta kommer många ungdomar hit från terminalen där föräldrarna skickar iväg dem för att lära sig lite. Dagarna innan var Karla, Eliette och jag ute vid marknaden på terminalen för att bjuda in dem och passade även på att samtala med föräldrarna eller den personen som är deras ”referente” (person av tillit eller den som faktiskt har hand om barnet).

Ungdomar svarar på frågor angående preventivmedel.

Under denna vecka kommer vi att göra hembesök hos ungdomarna och barnen för att se hur många som går i skolan, vilken skola de går i nu, bor de i samma hus, hur är deras situation i övrigt? Allt detta för att fortsätta ha en nära kontakt med föräldrar och ”referentes” samt barnen/ungdomarna för att kunna vara till hjälp under deras utveckling.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant i Nicaragua.

Teaterpremiär för två av Albors studiecirklar och utbildningsmässa anordnad av Red Ada:s ungdomsgrupper i El Alto, Bolivia

”Var snälla att stänga av mobiltelefonerna. Det här är första gången många av skådespelarna spelar inför en publik, så vi ska inte störa dem. En stor applåd, låt teatern börja” säger Willy Flores, teaterdirektör för kulturcentret Albor innan den röda sammetsridån går isär och en av studiecirklarna går på scen. Första gruppen spelade sin pjäs ”El que calla tambien mata”, “Han som håller tyst dödar också” som behandlade kvinnovåld. Berättaren visade historier om tre olika kvinnor som alla varit offer för kvinnovåld. I slutet av historien får man veta att dessa kvinnor är hans mor, syster och dotter och han skriker ut i förtvivlan “Allt är mitt fel! Jag dödade dem. För jag gjorde ingenting för att rädda dem”. I Bolivia ökar våldet mot kvinnor, mellan januari och oktober i år har det skett minst 103 kvinnomord enligt organisationen CIDEM. Den 25:e November var det Internationella dagen mot kvinnovåld så pjäsens tema låg bra i tiden för att uppmärksamma att den här utvecklingen måste få ett stopp. Den andra gruppen ledd av Jhuly och Yamina visade upp verket “Ela”, som Emelie skrev om i sitt blogginlägg. Bägge grupperna var duktiga och möttes av rungande applåder när det var färdiga.

 Igår hade vi en halvdag i El Alto. Red Adas ungdomsgrupper har haft i uppgift att anordna en aktivitet under året som alla grupper ska delta i. Igår var det OBT-J:s tur. De valde att anordna en utbildningsmässa i sitt hemkvarter San Roque, en ganska avlägsen del av El Alto. Till mässan skulle var och en av Red Adas ungdomsgrupper förbereda ett nummer, och ett stånd där de visade de posters och andra informationsarbeten de gjort under årets träffar. Mässan hölls på en liten fotbollsplan nära en marknad. Vi gick runt och delade ut flyers för att locka dit fler åskådare men det var tyvärr ändå ganska skralt med besökare. De som kom stod och tittade försiktigt från håll, innan de olika dansnumren, som capeoeira och breakdans till slut fick dem att våga sig närmare. 

Varje ungdomsgrupp informerade om olika saker i sina små bås. Los Primos berättade om vikten av användandet av kondom, och visade även hur man sätter på den korrekt. Andra informerade om svartsjuka eller hur ungdomar ofta blir diskriminerade bara för att de är ungdomar. Syftet med mässan var att visa för invånarna i San Roque att ungdomar inte alls behöver vara lata, kriminella eller bara ute efter att roa sig som många tycks tro, utan faktiskt är engagerade och har en vilja att organisera sig för ett bättre samhälle och en bättre framtid. Trots att det inte kom så många utomstående och tog del av informationen i båsen så var det många som strosade förbi på marknaden, och det borde räcka med en blick på eventet för att se att det här är ungdomar att vara stolta över.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Integrationsdag för samarbetsorganisationernas ungdomar i Achochalla, La Paz

CDC:s brigadister visar upp en av sina graffitimålningar

I augusti lärde Suma Thakhi II:s fasta personal känna varandra vid Titicacasjön. I lördags var det dags för delar av organisationernas ungdomsgrupper att äntligen träffas, dela med sig av sina nyvunna kunskaper och göra nya vänskaper. Att ordna en dagsutflykt kan vid första anblick verka som en lätt uppgift men att göra en resa med ett hundratal ungdomar kräver mycket planering. Jag har sett organisationerna kämpa med koordinering, vilka ungdomar vill med och vilka får tillstånd att åka från skola och föräldrar? I Bolivia går många ungdomar i skolan även på lördagar och efter några tragiska olyckor som fått mycket medial uppmärksamhet är många föräldrar inte så pigga på att låta sina barn resa hur som helst, även om det bara är över dagen. 

Den senaste tiden har jag tillbringat torsdagskvällarna med Red Ada i en grannförsamling (junta vecina) i Pasankeri som är ett gränsområde mellan El Alto och La Paz. Här har vi hållit workshops för en blandad skara barn och ungdomar från 6 till 17 år, som inte ingår i Red Ada:s ordinarie ungdomsgrupper men som de börjat jobba med efter ett litet extra tillskott i budgeten. I Pasankeri hänger det människostora dockor i varje lyktstolpe som en varning; här skonas ingen som begår ett brott. ”Misstänkta bilar bränns” står det sprayat på en av tegelväggarna längs gatan. Om det är tomma hot eller inte lämnas osagt men klart är att Pasankeri är ett lite tuffare område, och många av ungdomarnas föräldrar saknar kunskaper i de områden som Suma Thakhi II jobbar med. Vi började dela ut lappar om tillstånd att följa med på integrationsdagen ungefär två veckor innan den skulle hållas. På torsdagskvällen hade fortfarande ingen av ungdomarna med sig sina föräldrars underskrifter. Det är mycket som måste förtydligas. Vad ska ungdomarna göra? Innebär det några utgifter? Är det säkert? Säkerhet är något som Svalorna Latinamerika i Bolivia försöker tänka på extra mycket. Människohandeln och försvinnandena här ökar och därför fick Gladys från Red Ada glatt åka klockan fem på morgonen för att hämta de tre ungdomarna från Pasankeri som till slut fick lov att delta. 

Lunch

Väl på plats i Achochalla som är ett grönområde i La Paz utkanter bjöds det på frukost innan de olika ungdomsgrupperna visade för sina kollegor vad de lärt sig under de månader de jobbat med Suma Thakhi II. Albor började och pratade bland annat om machismo och dess konsekvenser. De visade även ett litet performance där deltagarna spelade kvinnor som blivit offer för könsrelaterat mord. Varje organisation hade fått i uppgift att presentera ett alternativt kommunikationsmedel och därför visade Albor även upp några planscher med temat kvinnovåld. Ungdomarna från de andra organisationerna var engagerade lyssnare och ställde frågor efter presentationen, mer eller mindre seriösa. ”Om en man och en kvinna är på biodejt, är det kvinnoförtryckande då om mannen betalar?” var en fråga av det lite mindre seriösa slaget. ”Varför saknas i:et när man pratar om HBT-personer i Bolivia?” var en seriösare fråga (här skriver man LGBT som står för lesbisk, gay, bi- eller transsexuell. I många andra spansktalande länder pratar man dock om LGBTI, där i:et står för intersexuell, alltså personer med avvikande könsutveckling).

Näst ut var CDC som hade en presentation om HBTQ-personers rättigheter, vad det finns för lagar mot diskriminering och även de pratade om kvinnovåld. Eftersom deras kommunikationsmedel var graffiti visade de två spraymålningar de gjort på en duk. I samband med dessa pratade de om mobbing. Sist ut var Red Ada som hade flest ungdomar på plats. Red Ada:s ungdomsgrupper kommer från olika kulturcenter, eller områden och många av dessa hade därför aldrig träffats förut. Deras kommunikationsmedel var teater och de visade små pjäser som behandlade könsroller, och HBTQ-personers rättigheter. De olika grupperna delade också med sig av sina erfarenheter av att sända radio, och var märkbart glada över att ha fått chans att nå ut till så många människor via radion.  

Lekar

Förmiddagens presentationer skedde helt utan inblandning av ungdomsledarna och personalen på de olika organisationerna. ”Vi är inte framtiden, vi är nutiden” är ett uttryck som ofta hörs sägas bland våra samarbetsorganisationer. Det fyller mig med värme i hela kroppen att se ”våra” ungdomar och deras engagemang. De pratar med lätthet om rättigheter och frågor som för många bolivianer, inklusive många av deras föräldrar, är tabu. Lördagens aktivitet var ett bra mått på att de inte bara deltagit i Suma Thakhi II:s aktiviteter utan faktiskt gått därifrån med kunskaper och erfarenheter som de kommer bära med sig i livet. Många berättade att de har utvecklats och blivit annorlunda, öppnare personer efter att de börjat delta i programmet. Vilket inte är så konstigt eftersom att sexuella rättigheter är ett ofta bortglömt tema i skolan, hemmet och det vardagliga samtalet för majoriteten i Bolivia.

Eftermiddagen ägnades åt fria lekar och det var roligt att se Albors, CDCs och Red Adas ungdomar som i början höll sig till sina egna grupper, integreras, skratta och leka med varandra.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Invigningsfest för Suma Thakhi II i La Paz, Bolivia

Restaurangen på Hotel Torino börjar fyllas med folk. På inbjudningskorten vi delat ut står det att invigningsfesten för SumaThakhi II börjar klockan fyra men talen och aktiviteterna börjar inte förrän en och en halv timme senare. Under tiden underhåller Mayampi från El Alto de gäster som kommit i tid med boliviansk folkmusik. Vi har satt upp en stor plansch där de inbjudna, som bland annat kommer från bolivianska myndigheter och andra organisationer, kan lämna sina namnunderskrifter för att visa att de stödjer programmet. Den första halvan av kvällen lyser skylten vit men när kvällen är slut är den full av färgglada signaturer från människor som blivit imponerade av de olika organisationernas presentationer.

CDC:S brigadister

Svalorna Latinamerikas landrepresentant i Bolivia, Olivia Malmqvist, hälsar gästerna välkomna och berättar om visionerna med Svalorna Latinamerika och SumaThakhi II. När hon är färdig trummar några av CDC:s brigadister sig in på scenen och framför ett dans- och musiknummer samtidigt som de ropar ut slagord. SumaThakhi II:s fyra samarbetsorganisationer har fått i uppdrag att sätta ihop nummer tillsammans med sina ungdomsgrupper, och vi på Svalorna Latinamerika ser framförandena för första gången tillsammans med publiken. Näst ut är några av Red Ada:s unga medborgarreportrar som satt ihop en dockteater som handlar om sexuella rättigheter. Det blir många skratt från publiken innan några av de andra reportrarna visar upp ett annat sätt att uttrycka sig på: breakdans. Gerardo Luna Nava som är programkoordinator i Bolivia är kvällens presentatör och mellan uppträdandena värvar han in information om programmet och dess olika mål.

Albor

Albor visar oss ett teaterstycke med HBT-tema som inte lämnar någon oberörd. Ensemblen är svartklädd förutom en man som är klädd i vitt. Han är homosexuell och har ett förhållande med en av de svartklädda männen. När det svartklädda samhället konfronterar deras kärlek sviker mannen i svart sin partner som misshandlas och blir ännu ett offer för förtrycket och hatet som vissa fortfarande hyser mot HBT-personer.  Det var nästan ingen dialog, men koreografin och musiken talade sitt tydliga språk och alla var tagna av Albors duktiga skådespelare. Förändra samhället vill också CISTAC göra och därför har de producerat Bolivias första såpopera, eller telenovela som man säger här, med temat ”machismo”. CISTAC visade oss trailern och ett par smakprov från serien ”Solo para machos” som kommer att visas på nationell tv inom kort. Vår tredje kollega Gioconda Gutierrez avrundar den lyckade kvällen med en skål, innan alla sluter upp i traditionell ringdans - ett sätt att avsluta kvällen på som verkar vara regel snarare än undantag här i Bolivia.

Denise Berg, infopraktikant i Bolivia

Foto: Minda Holm

KARIN: Att arbeta med visioner

Karin Källström i Bolivia, inlägg 3

Bolivia befinner sig mellan stiftandet av den nya lagen mot våld mot kvinnor och Pridefestivalen i La Paz. Samtidigt fortsätter det dagliga livet fyllt av utmaningar för att nå ett jämlikt samhälle där alla kan åtnjuta sina sexuella rättigheter.

Jag sitter på en buss som skumpar fram längs dåligt underhållna gator i El Altos yttre distrikt. En av samarbetsorganisationernas anställda oroar sig för om hennes medarbetare ska komma tillbaka efter mammaledigheten. Den lagstadgade föräldraledigheten i Bolivia är begränsad till några få veckor, vilket gör att valet mellan arbete och familj ofta kommer tidigare och blir tydligare för kvinnor här än i Sverige. Den föräldralediga socialarbetaren är vuxen, har universitetsstudier bakom sig och hyfsad inkomst. Hon har familj som kan hjälpa till med barnet men så ser inte situationen ut för alla kvinnor. För många kan ett oönskat barn betyda helt förändrade framtidsutsikter. Självförverkligande, i form av studier eller arbete, eller att bilda familj blir ett ”antingen eller”.

I helgen besökte jag en kyrka på landsbygden. Där fanns en flera hundra år gammal väggmålning som beskrev dödssynderna. Guiden beskrev att målningen visade abort som den största synden. Även om samhället har förändrats och abort enligt lagen kan vara tillåtet i vissa särskilda fall, säger målningen en hel del om de värderingar som har präglat Bolivia allt sedan kolonialismen. Abort är officiellt inte en möjlig lösning. I kombination med den dåliga kunskapen om preventivmedel blir resultatet att många barn oplanerat och oönskat föds, ofta av unga mödrar vars framtid drastiskt har förändrats.

Väggmålning av domedagen i  "Andinska Sixtinska kapellet" i byn Cuarahuara de Carangas



 De senaste veckorna har jag deltagit i planeringsarbetet inför Svalorna Latinamerikas kommande Boliviaprogram, som inleds 2014. Tillsammans med fem bolivianska organisationer har vi försökt definiera de problem som finns i La Paz och El Alto kring sexuella rättigheter och könsidentitetsrelaterat våld. Somliga organisationer består av ungdomar som vill arbeta med förändring utifrån sin verklighet. Andra är mer etablerade organisationer med gedigen erfarenhet av rättighetsarbete. Att se så olika organisationer trevande lära känna varandra, hitta varandras styrkor och svagheter och slutligen gemensamt sätta ihop ett spännande program för förändring och stärkande av rättigheter kring teman viktiga för många människors framtid är oerhört givande. Workshopsen gick från att de enskilda organisationerna kämpade för sina hjärtefrågor till att en programplan tagits fram. Mot slutet ansträngde sig deltagarna verkligen för att se varandras styrkor och planera för något där allas kunskaper och erfarenheter tillvaratas för att kunna bidra till en bättre helhet.

                                                       Utvecklingsarbete är en långsiktig process som kräver visioner, tålamod och tilltro till samarbetspartners och målgrupp. Planeringsarbetet har gett mig ny tillförsikt till vad som kan åstadkommas tillsammans om en gemensam förändringsvision finns. Det återstår att se hur programmets resultat blir. Säkert kommer samarbetsorganisationerna stöta på stora utmaningar de kommande åren men jag tror att det finns goda chanser till att programmet ska kunna bidra till förändrade förutsättningar för människors rättigheter; så att människor själva får förutsättningar för att kunna bestämma över sin egen kropp.

Karin Källström

ZARAH: En ny påve… vem är han?

Zarah Östman Pittaluga i Sverige, inlägg 3

Foto: Roxana Ortiz

I onsdags kom den vita röken som visade att den nya påven var vald, Franciskus I heter han. Jag är inte katolik men blev rörd av att höra att han var en argentinsk ärkebiskop. Franciskus I är den första påven på tusen år som inte är europeisk och den allra första som är Latinamerikansk. Min första tanke var att Katolska kyrkan kanske hade tänkt till, kanske hade de vidgat sina vyer lite.

Många har höga förväntningar på den nya påven och den katolska världen skriker efter reformer. En stark röst är Latinamerika, där majoriteten av invånarna är katoliker. De senaste åren har Katolska kyrkan har fått mycket kritik, då Vatikanstaten är mycket korrumperad och anklagelserna om sexuellt utnyttjande inom kyrkan är många. Det har framförts kritik mot att den Katolska kyrkan har tappat gemenskapen med den fattiga befolkningen. Detta är något som den nya påven med sin jesuitiska bakgrund förhoppningsvis ska motverka; det ryktas nämligen att han har en nära koppling till människor som lever i fattigdom, och att han själv är en man som gillar att leva under enkla förhållanden. Men det sägs också att han är en väldigt konservativ ärkebiskop. Till exempel har han uttalat sig som motståndare till samkönat äktenskap, abort, preventivmedel, skilsmässa och kvinnor i ledande positioner.

Det var där allt föll för mig; jag blev inte förvånad över de moraliska åsikterna angående sexuella och reproduktiva rättigheter – de är desamma som den katolska kyrkans officiella uttalanden. Men hans kvinnosyn däremot: att kvinnor är naturligt underordnade mannen och att det är mannen som är ”tänkaren” och den som kan få saker gjorda medan kvinnor finns till för att tillfredställa honom. Förbannad och besviken är det minsta man kan säga om hur jag kände mig när jag läste dessa ord – jag som precis hade fått en millimeter mer hopp för den Katolska kyrkan.

Mural i Montevideo, Uruguay. Foto Zarah Östman Pittaluga

Nu hoppas jag att min älskade kontinent Latinamerika sätter ordentlig press på denna påve. Latinamerikas katoliker är trötta på att den Katolska kyrkan inte följer samhällets utveckling, en av orsakerna till att de förlorar anhängare i stadig takt. Kyrkan vill inte förlora sina sympatisörer i Latinamerika och jag misstänker att det var en av orsakerna till att denna påve blev vald. Även det faktum att han är konservativ i sina åsikter känns som ett självklart val av den Katolska kyrkan för att på så sätt motverka de många positiva förändringarna som sker på kontinenten; legaliseringen av abort i Uruguay, transpersoners rätt till könsidentitet i Argentina, samkönat äktenskap i flera länder, avkriminalisering av sexuella handlingar mellan ungdomar i Peru – bara för att nämna några stora händelser.

Men nu är dessa framsteg hotade, liksom kvinnors stärkta ställning i samhället, men jag tror att Latinamerika kommer att kämpa för att behålla denna utveckling. Kanske tror den Katolska kyrkan att effekten av att ha en Latinamerikansk påve kommer att bli densamma som när en polsk påve blev vald och Polen förvandlades till en väldigt konservativ stat? Jag tror att det kommer att ha motsatt effekt. Påven måste leva upp till höga förväntningar som ställs från Latinamerika, annars kommer folket att tappa ännu mer förtroende för den Katolska kyrkan.

Latinamerika är fullt av hopp och förväntan, men även med en skara som är redo att gå i kamp för sina rättigheter!

Zarah Östman Pittaluga

Läs också min och Pernilla Springfeldts debattartikel om nya påvens syn på SRHR-frågor som publicerades i Dagens ETC 22 mars 2013

JOHANNA: Ska samvete och religiös tro styra vad en läkare ger för vård?

Johanna Ekman i Sverige, inlägg 1

Abort. Känn på begreppet. Låt begreppet vandra på dina läppar. Ta sedan begreppet och håll det i din hand. Värm det, håll det ömt och ta hand om det väl. Prata med det, prata om det. Lova att alltid ta hand om det. 

98 procent, en bra siffra i många sammanhang, något att sträva efter. En siffra där man många gånger är nära ett mål. I det här inlägget är siffran långt från eftertraktad. Siffran står för procentandelen av de kvinnor som varje år genomgår osäkra aborter i utvecklingsländer i relation till det totala antalet aborter som kvinnor genomgår i dessa länder (uppgifter från WHO). Helt plötsligt blir siffran svår att greppa, det vrider sig i magen. Låt oss slå ut siffran på minuter. Var åttonde minut dör en kvinna på grund av osäker abort. Det blir cirka 68 000 kvinnor som dör varje år. Vi får däremellan inte glömma dem cirka 200 000 barn som förlorar sin mamma varje år. Blundar. Andas ut. Försöker greppa siffran men det känns bara overkligt och långt ifrån vad vi kan tänka oss här i Sverige. 

År 1994, under FN:s befolkningskonferens i Kairo, enades världens länder för första gången om att människors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter (SRHR) är en förutsättning för ett lands utveckling. Det fastslogs att regeringar är skyldiga att "säkerställa att kvinnor och män har tillgång till information, upplysning och tjänster som krävs för att uppnå god sexuell hälsa och utöva sina reproduktiva rättigheter och skyldigheter". Vi är nu, år 2012, i slutet på det artonde året sedan de orden i Kairodeklarationen skrevs och kan konstatera att arbetet i praktiken, att säkerhetsställa rättigheterna, inte kommit tillräckligt långt. 

Majoriteten av olagliga aborter sker till följd av att lagstiftning eller traditioner sätter stopp för kvinnors egen rätt att bestämma över sin egen kropp. I många länder världen över, styr religiösa normer över politiska värdegrunder. Den senaste månaden har abortfrågan kommit på många politikers och kvinnorörelsers läppar sedan media uppmärksammade den 31-åriga kvinnan Savitas tragiska dödsfall på Irland. Savita hade ansökt om att få genomgå abort sedan det visat sig att hennes foster inte skulle överleva. Men hon nekades abort, med resultatet att hon bara några dagar senare dog av blodförgiftning. Detta för att begreppet abort blivit så pass stigmatiserat att ingen läkare i landet längre vågar förknippas med det, av rädsla för de påföljder av straff från den katolska kyrkan, där abort likställs med en kriminell handling. I denna verklighet förvandlas läkare till domare, dödsdomare. Savita dog på grund av samvetsklausulers inflytande i politiken. Dog. Att det mest basala i vårt liv, rätten till att vara människa, inte värderades mer än så, är skakande i mitt tycke.  

Det ska inte behöva vara förhandlingsbart att kräva sina rättigheter. Rätten att bestämma över sin egen kropp är en mänsklig rättighet och de gäller överallt och skyddar alla i hela världen. ”För att kunna delta och vara en aktiv samhällsaktör, för att kunna sitta vid ett förhandlingsbord med samma förutsättningar att påverka som andra deltagare, måste en individ först och främst ha makt över sin egen kropp. Kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är således en grundförutsättning för jämställdhet, demokrati och för en hållbar och rättvis fred.” skriver Kvinna till Kvinna på sin hemsida. 

Av eget intresse att stödja rätten till abort, och även som Svalrepresentant, deltog jag några dagar efter Savitas tragiska död på en manifestation mot Irlands abortlagar, huvudarrangerad av Liberala Kvinnor. Starka kvinnorörelser och andra sympatisörer var där och det talades om Savitas hemska öde och hur vi tillsammans som kvinnoorganisationer, över partigränser, i riksdag och regering, inom den globala rörelsen måste mobilisera och stå upp för mänskliga rättigheters inflytande över politiken. Abortfrågan måste drivas från alla vinklar. Ödet som Savita mötte som irländsk medborgare är inget isolerat fall. Victoria Saxby från Centerkvinnorna, talare under manifestationen, konstaterade att abortfrågan är ett världsproblem. Det vill även jag göra. Exempel finns även från Svalorna Latinamerikas samarbetsländer. Där alla, Peru, Bolivia och Nicaragua, har en lagstiftning mot abort. I Peru är osäker abort en av de främsta orsakerna till att kvinnor dör. Bolivia har Sydamerikas högsta mödradödlighet. I Nicaragua har katolska kyrkan starkt inflytande över vilken sexualundervisning som ges i skolorna. Resultatet blir att många ungdomar inte får korrekt och tillräcklig kunskap om sex för att kunna skydda sig mot oönskade graviditeter och könssjukdomar. I alla tre länder fängslas kvinnor som avslöjats ha gjort abort samt även den personen som utförde aborten. Fängelsestraffet kan vara upp till tre år…

Bild från manifestationen

Under november har vi på Svalorna Latinamerika även haft besök av Yolanda Acuña från en av våra nicaraguanska samarbetsorganisationer, Proyecto Miriam. Hon var här i främsta syfte att presentera vad hennes organisation gör i Nicaragua för barn och kvinnors sexuella rättigheter. Med ett späckat schema besökte hon likasinnade svenska organisationer som Ecpat, RFSU och WRA (White Ribbon Alliance som arbetar mot mödradödlighet), för att utbyta erfarenheter och idéer för hur det skulle kunna gå att bryta dödläget i abortfrågan i Nicaragua. Hon ville även diskutera möjliga samarbeten mellan kvinnorörelser i Sverige och Nicaragua. Ett utmärkt exempel på hur vi måste samarbeta inom den globala rörelsen. Vi har så mycket att lära av varandra. Jag kan avslöja att det var lyckade möten och att vi med stor säkerhet snart får se ett nytt nätverk upprättas. 

Yolanda talar om sexuella rättigheter i Nicaragua på ett
seminarium anordnat av Svalorna Latinamerika

Generellt sätt är det är svårt att få acceptans kring SRHR i internationella sammanhang. Under Yolandas vistelse i Sverige besökte hon även Ulrika Karlsson, moderat riksdagsledamot och ordförande i riksdagens SRHR-grupp för att få höra hur svenska och andra länders parlamentariker, som stödjer rätten till fria och säkra aborter, kanske skulle kunna påverka parlamentariker i Latinamerika.  Det borde ligga i alla nationers intresse att föra frågan om rätten till fria aborter och det är därför av yttersta vikt att Sverige, som är en stark internationell röst inom SRHR-frågor, förblir budbärare. Det är otroligt viktigt att vi går samman över partigränser och landgränser. I slutändan kommer det ner till att vi alla är människor. Det talas alltid om den där ”Någon”, och att ”Någon” måste göra något. ”Någon” är du och jag. 

Att citera en klok och inspirerande kvinna, Agda Östlund, svenska riksdagens första kvinnliga representant, passar sig väldigt bra som avslutning. Hon var först med att 1922 föra upp abortfrågan på dagordningen i riksdagen, men hon fick direkt motstånd av sina manliga kollegor som reste sig och lämnade salen. Agda stod dock alltid fast vid sitt tycke och hon uttalande sig om motståndet genom att säga ”Om man verkligen vill någonting, då får man mod”. Mod att kämpa för någonting som ingen annan tror på. 

På nittio år har vi kommit långt i Sverige inom abortfrågan. Sedan 1975 har vi lagstadgad rätt till fri abort och majoriteten i Sverige accepterar detta. Men många länder har det fortfarande som vi hade det för nittio år sedan. Därför får abortfrågan inte tystas ner. Vi måste våga tala om det.

Ta därför upp begreppet abort från din hand, släpp det att vandra på dina läppar. Ta fortfarande hand om det. Och tala om det. Stå upp för era rättigheter, våga kräva dom och var rädda om Er. 

Johanna Ekman, kanslipraktikant på Svalorna Latinamerika och student vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköpings med studieinriktning Internationellt Arbete – Globala studier.