Jag tittar upp från anteckningsblocket och staden kryllar av folkliv framför mina ögon på de dammiga och avgasfyllda breda gatorna i El Alto; matförsäljning ur gigantiska kastruller, sopsäckar fyllda med popcorn och stånd med grönsaker i bås, på bord, i en stor korg eller från ett skynke utbrett på marken – överallt finns det olika saker att äta. Här bär kvinnorna färgstarka kläder vart man än tittar, oftast ackompanjerat med ett randigt andinskt mönstrat tyg som knyts till en ryggsäck varur man skymtar allt från dagens inköp på marknaden till en unge med rosiga kinder som tittar upp eller de egenproducerade chipsen som ska säljas längre ner på gatan.
Det är mitt första besök i El Alto där Svalorna Latinamerikas Boliviaprogram ”Suma Thaki” har alla sina samarbetsorganisationer. Programmets målgrupp är barn i åldrarna 8-22 år i riskzonen för att hamna på gatan. Suma Thakis samarbetsorganisationssamordnare Gerardo har bjudit med mig upp till organisationen Chasqui för att delta på ett möte med representanter från tre av Svalorna LA:s fyra bolivianska samarbetsorganisationer.
Dagens agenda består i att komma överens om ett manus för den kommande radioannonsen som ska spelas upp två gånger per dag under två månader på den lokala radiokanalen 57 i El Alto. Radioannonsen kommer att talas in av programmets deltagare med information som riktar sig till barn och ungdomar. Ämnet (som ska avhandlas på under en halv minuts radiotid) är att få barn och unga att våga ta plats i de beslut, diskussioner och rådslag som förs i hemmet och i skolan, organisationer och samhället i stort.
Under mötet debatteras allt från att rösten som ska läsa in måste säga ”niños, niñas y adolecentes” och inte bara det vanliga ”niños” (ändelsen -os som är maskulin har diskuterats vara ännu ett exempel på att mannen i samhället är norm), till att två personer måste turas om att tala in jingeln just på grund andningsuppehållen som annars tar för lång tid. Genom fönstret i den kalla salen glimtar himlen blå och hög och mitt huvud börjar känna av den ytterligare höjdskillnaden som ett besök i El Alto innebär.
Det har gått flera veckor sedan jag kom hit och inget höghöjdsillamående sedan helgen då vi åkte ner via fd. ”Dödens Väg” till molnskogsområdet Yungas och ett hostel utanför staden Coroico där bananer, citrusfrukter, avokado och apor hänger i de subtropiska träden. Äntligen försvann den konstiga sjukan, sorojchin, (till slut kallad för ”höjdis” för att locka den till mer vänliga former av uttryck än kräkningar). Och väl tillbaka i La Paz kom den inte tillbaka; förrän här och nu i El Alto. Turligt nog ger höjdis med sig och efter 5 timmar kan jag återigen ta in – för mig – nya företeelser varje gång jag öppnar dörren.
I mötet med nya kulturella uttryck, såsom den ständiga närvaron av traditionell dans och boliviansk musik, aymaraklädseln som sveper förbi med stora kjolar i flera lager och en hatt (som nästan ser ut att sväva ovanför huvudet på vissa av kvinnorna), nylagad mat och purfärsk juice att köpa var femte meter på gatorna, har jag äntligen börjat uppleva landet, staden och platsen där jag befinner mig. Jag bor i en andinsk värld där högplatåns hastiga men huskantade stup ramar in en gropformad klättrande stad. La Paz är bakom sina trasiga fasader full av kultur, mörka berättelser och glädjefyllda traditioner och yttringar som belönar ett uppmärksamt öga och en frågvis mun. Vare sig du vill eller inte blir du påverkad av det du möter här. I mitt fall först påverkad av det låga syrets yrsel, min stapplande spanska, mitt hariga säkerhetstänk och en ösig atmosfär i trafiken utan någon pardon för gångtrafikanternas markerade övergångsställen.
Men mötena med människor i denna stad, paceños (La Paz-bor), har trots min mediokra startpunkt varit så naturligt enkelt, från dag ett. Paceños eller svenskar – samma sak! Ingen pratar med dig om du inte först tar initiativet och då först lite återhållsamt men sen är de oftast hjälpsamma och rakt vänliga. Samma känsla i mötet, men andra klimatiska förhållanden, andra språk och en helt annan historia. Jag ser fram emot ett mer vaket och frisk tillstånd i arbetet här hos Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz; särskilt i samarbetet med organisationerna i El Alto. Där kommer utmaningarna att handla om att lära känna de barn och unga som Suma Thakhi arbetar med utifrån målgruppens egna villkor, önskningar och mål, och inte om att försöka hålla mig fast i en stolpe på gatan för att inte ramla av yrsel orsakad av höjdsjuka.Ps. I publicerandets stund har jag återigen åkt på sjukdom, denna gång salmonella, bakterie och en infektion som krävde sjukhusvistelse. Nu när huvudet äntligen tagit in det nya landet kräver tydligen kroppen sin andra halvlek av acklimatisering.
Text: Mia Moberg
Foto: Mia Moberg
