SIGRID: En ofrånkomlig motspelare

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 3

Den lägger sig i samtal och påverkar värderingar. Den smyger sig in i politiska diskussioner och tar över beslut. Den har en självklar plats på tidningarnas förstasidor. Enligt en del är den en av "machismons" största anhängare. För andra har den räddat liv. Det handlar om religionen.

Det kan kännas överväldigande att se vilka starka krafter som ligger bakom religionen i Nicaragua. Landets vänsterregering jobbar för ett ”kristet, socialistiskt och solidariskt” Nicaragua. I den ordningen. Det är ingen nyhet att kyrkans påtryckningar ligger bakom många politiska beslut. Det mest internationellt kända är totalförbudet mot abort 2006 och det senaste är reformen av lagen mot kvinnovåld som gick igenom förra månaden. När jag för någon dag sedan köpte en av landets största papperstidningar förvånades jag som sekulariserad svensk över att religionen tog så stor plats på de tryckta sidorna. I en artikel kunde jag läsa om en kvinna som blivit fri från bröstcancer och upprepade gånger tackade Gud. I flertalet andra kunde jag ta del av intervjuer med religiösa ledare som uttalade sig om olika samhällsproblem.

Gränserna mellan religion och andra områden såsom politik, sociologi och hälsa är flytande.

Några kollegor från en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer kommenterade att den katolska kyrkan nu också engagerar sig mot sexuell kommersiell exploatering av barn och unga. De pratade om att det gäller att ha ögonen öppna för att se vad det är för typ av värderingar de lär ut. ”Jaha, jag visste inte att de jobbade med sådana ämnen” sade jag. ”Jo, de jobbar från båda hållen så att säga” svarade en av dem skrockande, syftande på de många pedofilanklagelser som uppkommit inom den katolska kyrkan. Men trots tonen, är inget här svart eller vitt. Även om många av de anställda inom olika organisationer med genusfokus ser kyrkan som institution som ett hinder i arbetet för barns och kvinnors rättigheter, så är i princip alla själva troende och går dit i vart fall någon gång i veckan. 

Inte långt ifrån där vi bor ligger det en möteslokal för den evangeliska kyrkan. Det är den inriktning som ökar mest i Nicaragua nu. När man kikar in genom den öppna dörren till lokalen kan man inte bli annat än sugen på att gå in. Framme på scenen spelas det ofta livemusik, medan publiken glatt sjunger och klappar med. Om mitt liv hade sett annorlunda ut, om jag varit med om jobbiga saker, stått utan vänner och familj, eller bara saknat en vettig fritidssysselsättning hade det varit ännu mer lockande att ta steget in i den gemytliga stämningen.

Som besökare i det här landet kan man bli oerhört frustrerad över religionens inflytande. Det kan vara alltifrån att det känns konstigt att lyssna till religiös musik i taxin, eller tröttsamt att höra en man predika i en timme på bussresan (”Jag ber för att alla singelkvinnor ska välja män från Gud och inte från djävulen”) till att man blir gråtfärdig av att förstå att åratal av arbete inom civilsamhällesorganisationer kan kastas bort i ett ryck om kyrkan sätter sig emot.

Men det allra värsta man kan göra i det här läget är att förakta de som tror. Vill man arbeta med rättigheter går det i Nicaragua i dag inte att tänka bort religionen. Den finns där. I allra högsta grad. Det gäller istället att stå upp för värderingar om allas lika värde. Att försöka förstå utan att ge vika. Att visa på mångfald och olika sätt att leva. Att lyssna utan att döma, men samtidigt ge människor alternativ och mod att ifrågasätta. 

Text och foto: Sigrid Petersson

Det finns inga exakta uppgifter över den nicaraguanska befolkningens trostillhörighet, men enligt ungefärliga siffror är lite mer än hälften av nicaraguanerna katoliker, medan cirka 35 procent är evangelister.

KARIN: Att arbeta med visioner

Karin Källström i Bolivia, inlägg 3

Bolivia befinner sig mellan stiftandet av den nya lagen mot våld mot kvinnor och Pridefestivalen i La Paz. Samtidigt fortsätter det dagliga livet fyllt av utmaningar för att nå ett jämlikt samhälle där alla kan åtnjuta sina sexuella rättigheter.

Jag sitter på en buss som skumpar fram längs dåligt underhållna gator i El Altos yttre distrikt. En av samarbetsorganisationernas anställda oroar sig för om hennes medarbetare ska komma tillbaka efter mammaledigheten. Den lagstadgade föräldraledigheten i Bolivia är begränsad till några få veckor, vilket gör att valet mellan arbete och familj ofta kommer tidigare och blir tydligare för kvinnor här än i Sverige. Den föräldralediga socialarbetaren är vuxen, har universitetsstudier bakom sig och hyfsad inkomst. Hon har familj som kan hjälpa till med barnet men så ser inte situationen ut för alla kvinnor. För många kan ett oönskat barn betyda helt förändrade framtidsutsikter. Självförverkligande, i form av studier eller arbete, eller att bilda familj blir ett ”antingen eller”.

I helgen besökte jag en kyrka på landsbygden. Där fanns en flera hundra år gammal väggmålning som beskrev dödssynderna. Guiden beskrev att målningen visade abort som den största synden. Även om samhället har förändrats och abort enligt lagen kan vara tillåtet i vissa särskilda fall, säger målningen en hel del om de värderingar som har präglat Bolivia allt sedan kolonialismen. Abort är officiellt inte en möjlig lösning. I kombination med den dåliga kunskapen om preventivmedel blir resultatet att många barn oplanerat och oönskat föds, ofta av unga mödrar vars framtid drastiskt har förändrats.

Väggmålning av domedagen i  "Andinska Sixtinska kapellet" i byn Cuarahuara de Carangas



 De senaste veckorna har jag deltagit i planeringsarbetet inför Svalorna Latinamerikas kommande Boliviaprogram, som inleds 2014. Tillsammans med fem bolivianska organisationer har vi försökt definiera de problem som finns i La Paz och El Alto kring sexuella rättigheter och könsidentitetsrelaterat våld. Somliga organisationer består av ungdomar som vill arbeta med förändring utifrån sin verklighet. Andra är mer etablerade organisationer med gedigen erfarenhet av rättighetsarbete. Att se så olika organisationer trevande lära känna varandra, hitta varandras styrkor och svagheter och slutligen gemensamt sätta ihop ett spännande program för förändring och stärkande av rättigheter kring teman viktiga för många människors framtid är oerhört givande. Workshopsen gick från att de enskilda organisationerna kämpade för sina hjärtefrågor till att en programplan tagits fram. Mot slutet ansträngde sig deltagarna verkligen för att se varandras styrkor och planera för något där allas kunskaper och erfarenheter tillvaratas för att kunna bidra till en bättre helhet.

                                                       Utvecklingsarbete är en långsiktig process som kräver visioner, tålamod och tilltro till samarbetspartners och målgrupp. Planeringsarbetet har gett mig ny tillförsikt till vad som kan åstadkommas tillsammans om en gemensam förändringsvision finns. Det återstår att se hur programmets resultat blir. Säkert kommer samarbetsorganisationerna stöta på stora utmaningar de kommande åren men jag tror att det finns goda chanser till att programmet ska kunna bidra till förändrade förutsättningar för människors rättigheter; så att människor själva får förutsättningar för att kunna bestämma över sin egen kropp.

Karin Källström

ZARAH: En ny påve… vem är han?

Zarah Östman Pittaluga i Sverige, inlägg 3

Foto: Roxana Ortiz

I onsdags kom den vita röken som visade att den nya påven var vald, Franciskus I heter han. Jag är inte katolik men blev rörd av att höra att han var en argentinsk ärkebiskop. Franciskus I är den första påven på tusen år som inte är europeisk och den allra första som är Latinamerikansk. Min första tanke var att Katolska kyrkan kanske hade tänkt till, kanske hade de vidgat sina vyer lite.

Många har höga förväntningar på den nya påven och den katolska världen skriker efter reformer. En stark röst är Latinamerika, där majoriteten av invånarna är katoliker. De senaste åren har Katolska kyrkan har fått mycket kritik, då Vatikanstaten är mycket korrumperad och anklagelserna om sexuellt utnyttjande inom kyrkan är många. Det har framförts kritik mot att den Katolska kyrkan har tappat gemenskapen med den fattiga befolkningen. Detta är något som den nya påven med sin jesuitiska bakgrund förhoppningsvis ska motverka; det ryktas nämligen att han har en nära koppling till människor som lever i fattigdom, och att han själv är en man som gillar att leva under enkla förhållanden. Men det sägs också att han är en väldigt konservativ ärkebiskop. Till exempel har han uttalat sig som motståndare till samkönat äktenskap, abort, preventivmedel, skilsmässa och kvinnor i ledande positioner.

Det var där allt föll för mig; jag blev inte förvånad över de moraliska åsikterna angående sexuella och reproduktiva rättigheter – de är desamma som den katolska kyrkans officiella uttalanden. Men hans kvinnosyn däremot: att kvinnor är naturligt underordnade mannen och att det är mannen som är ”tänkaren” och den som kan få saker gjorda medan kvinnor finns till för att tillfredställa honom. Förbannad och besviken är det minsta man kan säga om hur jag kände mig när jag läste dessa ord – jag som precis hade fått en millimeter mer hopp för den Katolska kyrkan.

Mural i Montevideo, Uruguay. Foto Zarah Östman Pittaluga

Nu hoppas jag att min älskade kontinent Latinamerika sätter ordentlig press på denna påve. Latinamerikas katoliker är trötta på att den Katolska kyrkan inte följer samhällets utveckling, en av orsakerna till att de förlorar anhängare i stadig takt. Kyrkan vill inte förlora sina sympatisörer i Latinamerika och jag misstänker att det var en av orsakerna till att denna påve blev vald. Även det faktum att han är konservativ i sina åsikter känns som ett självklart val av den Katolska kyrkan för att på så sätt motverka de många positiva förändringarna som sker på kontinenten; legaliseringen av abort i Uruguay, transpersoners rätt till könsidentitet i Argentina, samkönat äktenskap i flera länder, avkriminalisering av sexuella handlingar mellan ungdomar i Peru – bara för att nämna några stora händelser.

Men nu är dessa framsteg hotade, liksom kvinnors stärkta ställning i samhället, men jag tror att Latinamerika kommer att kämpa för att behålla denna utveckling. Kanske tror den Katolska kyrkan att effekten av att ha en Latinamerikansk påve kommer att bli densamma som när en polsk påve blev vald och Polen förvandlades till en väldigt konservativ stat? Jag tror att det kommer att ha motsatt effekt. Påven måste leva upp till höga förväntningar som ställs från Latinamerika, annars kommer folket att tappa ännu mer förtroende för den Katolska kyrkan.

Latinamerika är fullt av hopp och förväntan, men även med en skara som är redo att gå i kamp för sina rättigheter!

Zarah Östman Pittaluga

Läs också min och Pernilla Springfeldts debattartikel om nya påvens syn på SRHR-frågor som publicerades i Dagens ETC 22 mars 2013

SOFIE: Alla Helgons Dag på bolivianskt vis

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 3

Häxhattar, masker och spindelnät har sedan en dryg vecka tillbaka fyllt La Paz butiker och gatustånd – Halloween var på intågande. Trots att Bolivia är ett av de minst amerikaniserade länderna jag varit i – landet stoltserar med att vara det enda i världen där McDonald’s gått i konkurs – har det traditionella Alla Helgons-firandet precis som i Sverige blandats upp med Halloween. Beroende på i vilken del av stan man befinner sig, är de två traditionerna olika starkt representerade. I Zona Sur, La Paz lägst belägna, lite finare delar, har Halloweenfirandet spirat med prylar i överflöd, ”bus eller godis” och fester hela onsdagen. Uppe i El Alto har det däremot knappt synts en spindel, utan man har i stället fokuserat på firandet av Todos Santos, Alla Helgons dag, som inföll igår.

De döda poeternas väg, med Albor

Enligt boliviansk tro anlände de dödas själar till jorden redan vid lunchtid på torsdagen, då man för att välkomna deras besök satte fram bröd, lök, godis, kokablad och annat hemma, varje sak med sin symboliska betydelse. Andarna stannar sedan i ett dygn och det huvudsakliga firandet skedde därför på fredagsförmiddagen, då vi begav oss till El Alto och träffade den lokala teatergruppen Albor. Med en vagn fylld med bröd, kakor, godis, frukt, sockerrör och dekorerad med en plansch till ära för döda bolivianska poeter, gick vi i procession mot kyrkogården. Hundratals människor hade kommit för att hedra sina döda genom böner, musik och sång. Medlemmarna i Albor valde ut en grav som ingen verkade bry sig om och så började vi ge bort det vi hade i vagnen till dem som kom och bad för poeterna eller andra vi önskade hedra. När vagnen tömts hade vi aptapi, knytkalas, med mat vi alla hade tagit med oss. Först kändes såväl den festliga stämningen som picknicken bland gravarna lite makaber, men det fanns en stark gemenskap och vänlighet över att dela den mat alla förberett hemma, och det kändes därför som ett fint sätt att fira de bortgångna. Religionen har ett stort inflytande i Bolivia – till exempel finns det bara i La Paz över 800 religiösa högtider under ett år. Även om många av oss svenskar inte har en lika stark tro så är Alla Helgons Dag ett bra tillfälle att minnas och hedra personer som betytt mycket för oss personligen eller haft ett positivt inflytande i världen.

Tillbaka till La Paz centrum. Det är lördag och firandet avslutas med en zombiemarsch framför UMSA, ett av stadens universitet. Kontrasten mot gårdagen är total. Det finns verkligen något för alla här i La Paz, och kanske måste man inte välja?

Sofie Olsson

programassbolivia@svalorna.se

”Kvinnan ska bestämma, samhället ska respektera, staten ska garantera – avkriminalisera aborten!" Del 1

Det ligger inbyggt i mitt system, mina rättigheter, att själv avgöra hur min framtid ska se ut, planera tillsammans med min partner hur många barn vi vill ha och hur dessa liv kan komma att se ut. Skulle jag i lagens namn ses som kriminell om jag någon gång i framtiden skulle ta beslutet att utföra en abort? Svaret är ja. Ja om jag skulle ha mitt liv i Latinamerika. Jag andas ut, och inombords känner jag en djup tacksamhet över det faktum att jag inte bor där, idag. Samtidigt överväldigas jag av en sådan voluminös känsla av sympati med mina medsystrar i Latinamerika och andra världsdelar som inte varit lika tursamma och har möjligheten att i viss mån bestämma över sin egen kropp. Jag känner ilska och sorg för att man i världen inte prioriterar kvinnor, för att ca 70 000 kvinnor varje år får offra sina liv runt om i världen på grund av bristande mödravård eller i samband med misslyckade illegala aborter. Jag tänker på Millenniemål nummer fem som fastslår att man ska förbättra mödrahälsan och minska dödligheten i barnsäng med tre fjärdedelar till år 2015, samtidigt som det är det mål som man verkar uppnå allra minst. Jag tänker också på FN:s deklaration om rätten till livet. Alla dessa vackra formuleringar tycks i mitt västerländska sammanhang som självklara värderingar. Jag inser dock, att de formuleringar om mänskliga rättigheter likt mycket annat i världen är väldigt relativiserat både i västvärlden och i andra världsdelar. När jag för några månader sen tittade på dokumentären ” Född på gatan” blev jag väldigt känslosam. Dokumentären handlar om en tjej med liknande nyfikenhet på kärleken, livet och sin omgivning som de flesta tjejer i sina tonår. Men där fanns även andra önskningar och funderingar som för de flesta tjejer/kvinnor i Sverige, mig inkluderat, tas förgivna. Det handlade om ovissheten om var hon skulle spendera natten, hur hon skulle få mat, hur hon skulle kunna ge sin nyfödda dotter ett bättre liv och bättre möjligheter än det liv hon själv levt. Flickan i fråga är endast nitton år gammal, och i mina ögon fortfarande ett barn. Hur kan ett barn uppfostra ett annat barn? Hur kan staten legitimera det faktum att barn föder barn? Exempelvis är 50 procent av Nicaraguas befolkning under 18 år och 80 procent under 25 år. Vad blir konsekvenserna av detta för samhällsutvecklingen?

På många sätt är det otänkbart för mig att staten, den institution som ska skydda och garantera mina rättigheter på samma gång skall vara orsaken till att så många av mina rättigheter blir kränkta. Men så bor jag i Sverige också. Samtidigt är det uppenbart att den katolska kyrkan skulle ha all makt över min kropp om Jag hade levt kvar i Nicaragua. Större våld mot kvinnor går väl knappast att hitta, och det blir så tydligt smärtsamt eftersom den flickan kunde ha varit Jag. Det våldet kunde Jag också ha varit offer för.

Som samordnare för kampanjen ”Rätten till din egen kropp!” på Svalorna Latinamerika har jag de senaste månaderna planerat kring 25 november, FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Mina tankar har därför kretsat väldigt mycket kring varför en sådan dag är extra viktig att uppmärksamma. Precis som med internationella kvinnodagen är jag av den åsikt att det är dagar som borde vara varje dag. Dessa enstaka dagar och deras nödvändighet ser jag sorgset som ett kvitto på allt arbete som fortfarande måste till för att det ska råda någon form av balans i samhället och världen, vad gäller kvinnors avsaknad av rättigheter. Vad är det vi gör egentligen? Varför är vi inte där än? Jag sätter mitt arbete i kontexten. Den 25 november kunde jag konstatera att publiken som anmält sig till största del bestod av kvinnor. Det gav mig huvudbry, särskilt då röda tråden för dagen var att ”vi tillsammans hittar vägen och medlen” för att nå en värld där våld mot kvinnor är avskaffat. Hittills har arbetet kretsat kring att stärka kvinnor i deras strävan att lämna utsatta situationer, och det är ett Otroligt viktigt arbete på många sätt. Men vad är nästa steg för att verkligen arbeta med jämställdhet eller avskaffandet av våld mot kvinnor?