Kampen för HBTI-rättigheter i Bolivia

Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC) vill skapa förutsättningar för rättvisa, jämlikhet, öppenhet, erkännande och acceptans av HBTI*-rörelsen i Bolivia. Vad finns det för utrymme att röra sig inom? Svalorna Latinamerika har kollat med koordinatorn av programmet, Martin Vidaurre.

I veckan var Svalorna Latinamerika Bolivia på prisutdelning. Det var samarbetsorganisationen Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC)** som höll i arrangemanget. Under eventets gång uppmärksammades de organisationer och personer som varit särskilt framträdande i kampen för homo-, bi- och intersexuella, samt transpersoners (HBTI) rättigheter i Bolivia. Svalorna Latinamerika gick stolt därifrån med en plakett i händerna.

Situationen för HBTI-personer i Bolivia kan sägas vara lite olika beroendes på vart en befinner sig. I de större städerna finns möjligheten att möta personer i samma situation. Där förekommer gaycommunities, pridefestivaler och rättighetskamper. Gayrörelsens framfart i en storstad som La Paz kan till och med få miljön för HBTI-personer att framstå som tolerant i Bolivia. Detta står i stark kontrast till uppfattningen om den bolivianska landsbygden, där t.ex. homosexualitet generellt anses vara mer tabubelagd och där traditionella värderingar om manligt och kvinnligt ofta hävdas vara starkt befästa.

Enligt Martín Vidaurre Vaca, advokat och koordinator för CDC, återfinns dock rapporter om diskriminering, våld och övergrepp både i städer och på landsbygden. Storstäder innefattar i allmänhet en större risk att bli utsatt för brott, understryker han, och vidare ter sig nog livet som HBTI-person i städer olika beroende på vem du är. En lesbisk kvinna i samhällets toppenskikt har det antagligen lättare än en transperson och sexarbetare med urfolksbakgrund. Variationerna av etnicitet, könsidentitet, klass och ålder, kan följaktligen framhållas som en viktig omständighet för välbefinnandet hos HBTI-personer som grupp.
       
Såväl på landsbygden som i större bolivianska städer är dessutom machismokulturen djupt rotad. Machismon har gjort sig känd för att fokusera på kvinnor och mäns kroppsliga sammansättningar och att skapa sociala normer som är baserade på dessa, s.k. könsnormer. Till de vanligaste förväntningarna som råder i en könsnormativ miljö hör heteronormen. Föreställningen om att alla människor attraheras av personer av motsatt kön och att det kön som du ser ut att tillhöra är också är det som du förutsätts känna dig som, kan beskrivas  som heteronormens grundpelare.

Laura Libertad Alvarez Mollinedo är aktivist för HBTI-rättigheter i Bolivia i organisationen Organización de Travestis, Transgéneros y Transexuales Femeninas de Bolivia (OTRAF). Hon är även transperson och en av pristagarna på CDC’s nämnda tillställning. I ett tal för att öka medvetenheten om situationen för transpersoner beskriver hon sina egna upplevelser. Hon berättar om hur hon blivit bortstött från familjen och att hon sällan tas på allvar när hon söker jobb. Hon berättar om människor som vevar ner rutan och skriker glåpord när dom passerar henne i bilar. I offentliga sammanhang använder sig sällan myndighetspersonerna av hennes tagna namn, Laura, utan hänvisar till det manliga tilltalsnamnet som tilldelades henne som nyfödd.

Enligt Vidaurre, rör den vanligaste legala rådgivningen som CDC ger till transpersoner om hur det går till att ändra namn rent juridiskt. Laura
är bara ett av många namn som ignorerats av andra. Att hjälpa till att ändra namn, menar Vidaurre, är det mest grundläggande som kan göras för att förändra transpersoners situation i Bolivia.

Även om det i Bolivia inte förekommer en allvarlig hotsituation mot HBTI-personer på pappret, dvs. att HBTI-rörelsen kan skapa opinion i stort sett helt fritt och på laglig väg, så är det sociala hotet mot HBTI-personer fortfarande stort. Utöver juridisk hjälp med namnbyte, så finns CDC där för att bistå med gratis juridisk hjälp vid hatbrott, diskriminering och trakasserier.

Enligt Vidaurre behövs det striktare regler för att se till att personer som utsatts för diskriminering på grund av sin identitet eller sexualitet får den juridiska hjälp de behöver. Genom att tillämpa principerna om demokrati, legalitet, styrning och institutioner för att befästa rättsstatsprincipen, hoppas CDC på att kunna främja utvecklingen av kompetens och ansvar för att hantera konflikter. Detta är tänkt att leda till ett samhälle som utgår ifrån fred och respekterar mänskliga rättigheter. ”Utvecklingen och stödet av detta är en hörnsten för förändringar i det bolivianska samhället,” avslutar Vidaurre.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Foto: Arkivbild Svalorna Latinamerika

*HBTI= homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexuella personer
**Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC) är en icke-vinstdrivande institution som sedan 1993 arbetar för att främja kunskap och respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter. Detta ämnar dom göra  genom pedagogisk verksamhet, vård och juridisk hjälp vid de rättsfall som utövats mot svårt utsatta delar av befolkningen.
Läs mer på: http://www.cdcbolivia.com

Pride i Peru?

Att jag i ett av världens mest katolska länder skulle skåda regnbågsflaggan, även känd som pride-symbol, fritt sväva i skyn trodde jag aldrig. I taxin dinglar en färgglad bågformad doftbärare. Innan mitt humör hinner eskalera ytterligare har vi närmat oss stadskärnan där höga pålar med samma motiv omger gator och torg. I min värld symboliserar regnbågen (självklara) sexuella och reproduktiva rättigheter, vilka är långt ifrån självklara i Latinamerika. Att flaggan inte åberopar allas rätt till att få älska visar sig snarast.

Jag spenderar tre dagar i det före detta inca-rikets högkvarter Cusco. Staden utgör mellanlandning för hurtiga västerlänningar, i väntan på att påbörja vandringen längs den anrika incaleden. Enligt tradition avslutas den fysiskt påfrestande färden med en cusceña-öl på toppen av slutdestinationen, Machu Picchu. Själv tog jag bussen. 

Jag hinner inte begå några frispråkiga misstag innan jag är införstådd med att regnbågen är Cuscos regionsflagga. Den egentliga, uppenbarligen lättapplicerade, innebörden av symbolen är samarbete och solidaritet. Efter en del research om hur den peruanska befolkningen ställer sig till likheten med pride-flaggan tydliggörs distinktionen i utformandet av den Gilber Baker-skapade hbtq-flaggan och Cuscos patriotism. När grundaren utformade flaggan bar den högst upp färgen rosa, för idén om sexualitet som en av livets viktigaste innebörder. Innan flaggan hissades i Cusco eliminerades den dramatikskapande rosa randen. Detta var, inte helt oväntat, den första och mest självklara retuscheringen som gjordes. 1970 är året då symbolen träder in som emblem för universella hbtq-aktioner. Till min förvåning infördes den cuscanska flaggan först åtta år senare. Utanför pride-kretsar blev inte symbolen uppmärksammad förrän i början av 90-talet. Detta tros vara en orsak till uppförandet av flaggan trots det i katolskt tal tidigare ickekristliga bruket av symbolen.

Jag undviker att i fråga sätta cusco-borna om sambandet och därmed undvika uppröra både mig själv och motparten. Istället låtsas jag, vid åsynen av varje passerad flagga, att den likväl här förespråkar den annars västerländska innebörden 
- att all kärlek ska hyllas. Aldrig hyschas.

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.

SOFIE: Kärlek i regnbågens alla färger

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 3

De står och håller om varandra mitt i parken. Utstrålar kärlek och ömhet. Kysser varandra, smeker varandra längs ryggen. Han: lång, mörk, lockigt hår. Han: kort, slank och snaggad.

För mindre än två år sedan var deras förhållande ett brott i Nicaragua. I artikel 204 i lagen kunde man läsa att allt sexuellt umgänge mellan personer av samma kön var sodomi, ett brott belagt med ett till tre års fängelse.

Med det var då.

Nu är det måndag den 28 juni 2010 - den internationella dagen för sexuell mångfald. Vädergudarna är nådiga och håller tillbaka regnet uppe i de mörka molnen. På Carretera Masaya, en av de största gatorna i huvudstaden Managua, har trafiken stannat. Mitt på bilvägen går festklädda flator, transvestiter, bögar, bisexuella och heteros med gayflaggan höjd. De bär plakat med budskap om sina rättigheter. De sjunger och dansar till elektromusiken som pumpas ut från ett par knastrande högtalare på ett bilflak. Glädje, stolthet och mod. Några byggarbetare på trottoaren stannar upp, lyfter på hjälmarna och stirrar förbryllat.

Efter drygt en timmes paradtåg genom staden når festen fram till slutmålet, rondellen Metrocentro. Ett hundratal personer trängs kring scenen som byggts upp dagen till ära. Nakna rumpor, skyhöga klackar, fjädrar och målade ansikten. Runt om på trottoarerna har människor stannat upp för att bevittna spektaklet.

Samira Montiel, regeringens nyutnämnde ombud för diskrimineringsfrågor gällande sexuell mångfald, stiger upp på scenen. Under svepande regnbågsflaggor skriker hon ut:

- Här finns lesbiska, bögar, transexuella och bisexuella. Vi vill inte bli accepterade, vi vill bli respekterade! Här idag ser världen ett bevis på vår kamp. Och det känns som att vi drömmer med öppna ögon.

Sen är det dragshowartisten Trevi Tormentas tur i strålkastarljuset. Iklädd en lång rosa balklänning och med tårfyllda ögon, framför hon en gripande teaterscen där hon vägrar sätta på sig jeans och skjorta, trots att hon blir hånad och slagen. I slutet av scenen håller hon upp ett plakat med texten: ”Fly inte in i drogerna”. Och hon möts av publikens applåder och jubel.

Sofie Karlström