MARTIN: En plats långt borta

Martin Karlsson i Peru, inlägg 1

Under många år har det sagts att avstånden i världen krymper. Förutom det konstanta flödet av nyheter från TV, tidningar och radio, fylls mitt Facebook-flöde med bilder föreställande chartersemestrande släktingar i Thailand eller bergsvandrande vänner i Sarek. Med så mycket information från när och fjärran kan hen fråga sig vad som egentligen finns kvar att upptäcka? Hen skulle kunna tro att vi aldrig behövde resa mer. 

Världen, inte större än en jordglob?

För många människor är att stanna hemma dock långt ifrån ett alternativ. Förutsättningarna för säkerhet, trygghet och frihet är på många platser väldigt knappa, ibland lika med noll. Att stanna hemma kan därför vara förknippat med ren livsfara.

I Peru har exempelvis många jordbrukarfamiljer tvingats lämna sina hem på grund av klimatförändringar och en vild gruvdrift som har gjort tillgången på vatten osäker. Många gånger hamnar dessa familjer i kåkstäder utanför Perus större städer. Tyvärr möts de där ofta av nya problem i form av arbetslöshet och dåliga utbildningsmöjligheter. Det tär på familjerelationerna och gör det ännu svårare att ta sig därifrån.

Ibland händer det att också de här berättelserna hittar fram i mitt Facebook-flöde. Sida vid sida med semesterbilder och roliga klipp kämpar de om min uppmärksamhet. Väl medvetna om att lika gärna som jag kan klicka och läsa mer kan jag dölja eller sluta följa helt och hållet.

Användarvänlighet i all ära men om vi börjar välja bort istället för att lägga till, riskerar inte då avstånden mellan människor att öka i stället för att minska?

Jag har i alla fall gjort mitt val. Jag vill läsa mer. Jag vill komma närmre. På söndagen den 15 september reser jag därför som informationspraktikant för Svalorna Latinamerika till Arequipa, Peru. Jag reser tillsammans med Ylva Kallin som kommer att praktisera som programpraktikant. Här kommer vi båda två att blogga om våra upplevelser i Peru. Vill du läsa mer kan du göra det här och här. Lägg till och följ oss gärna!

Text och foto: Martin Karlsson

SOFIE: Kärlek i regnbågens alla färger

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 3

De står och håller om varandra mitt i parken. Utstrålar kärlek och ömhet. Kysser varandra, smeker varandra längs ryggen. Han: lång, mörk, lockigt hår. Han: kort, slank och snaggad.

För mindre än två år sedan var deras förhållande ett brott i Nicaragua. I artikel 204 i lagen kunde man läsa att allt sexuellt umgänge mellan personer av samma kön var sodomi, ett brott belagt med ett till tre års fängelse.

Med det var då.

Nu är det måndag den 28 juni 2010 - den internationella dagen för sexuell mångfald. Vädergudarna är nådiga och håller tillbaka regnet uppe i de mörka molnen. På Carretera Masaya, en av de största gatorna i huvudstaden Managua, har trafiken stannat. Mitt på bilvägen går festklädda flator, transvestiter, bögar, bisexuella och heteros med gayflaggan höjd. De bär plakat med budskap om sina rättigheter. De sjunger och dansar till elektromusiken som pumpas ut från ett par knastrande högtalare på ett bilflak. Glädje, stolthet och mod. Några byggarbetare på trottoaren stannar upp, lyfter på hjälmarna och stirrar förbryllat.

Efter drygt en timmes paradtåg genom staden når festen fram till slutmålet, rondellen Metrocentro. Ett hundratal personer trängs kring scenen som byggts upp dagen till ära. Nakna rumpor, skyhöga klackar, fjädrar och målade ansikten. Runt om på trottoarerna har människor stannat upp för att bevittna spektaklet.

Samira Montiel, regeringens nyutnämnde ombud för diskrimineringsfrågor gällande sexuell mångfald, stiger upp på scenen. Under svepande regnbågsflaggor skriker hon ut:

- Här finns lesbiska, bögar, transexuella och bisexuella. Vi vill inte bli accepterade, vi vill bli respekterade! Här idag ser världen ett bevis på vår kamp. Och det känns som att vi drömmer med öppna ögon.

Sen är det dragshowartisten Trevi Tormentas tur i strålkastarljuset. Iklädd en lång rosa balklänning och med tårfyllda ögon, framför hon en gripande teaterscen där hon vägrar sätta på sig jeans och skjorta, trots att hon blir hånad och slagen. I slutet av scenen håller hon upp ett plakat med texten: ”Fly inte in i drogerna”. Och hon möts av publikens applåder och jubel.

Sofie Karlström