Terminsavslutning med Suma Thakhi II

Terminen, verksamhetsårets och praktikens verksamhet är nu påväg mot sitt slut och det börjar märkas på att de flesta av de planerade aktiviteterna för året inom programmet Suma Thakhi II är avklarade och verksamheten börjar trappas ner inför sommarledigheterna. Men innan det är dags för att skriva årets verksamhetsberättelse var det dags för en årsavslutning med ungdomarna. Så i lördags, den 28e november, samlades närmare 120 ungdomar från programmets verksamheter för att visa upp hur deras arbete under året hade förflutit. Sju grupper, tre från Albor, tre från Red Ada och en från CDC fick 30 minuter var för att demonstrera sina arbeten, detta för att alla organisationer inom programmet skulle få se vad de andra gjort och hur de jobbat med programmets teman. Ungdomar som kanske normalt sätt inte träffas så mycket utan jobbar med sina egna ungdomsgrupper fick träffas och utbyta erfarenheter.

Inledningsscenen ur Albors teater om kvinnovåld. 

Foto: Carolina Pettersson

Albors grupper valde att visa upp förkortade versioner av sina teateruppsättningar, vilka fick stora applåder och beröm när de hade avslutats. Frågorna från publiken var många, om framför allt hur teaterns handling och budskap hade påverkat dem som spelade i den själva. Efter teatern ”No te duermas con cuentas de Ada” svarade en av huvudpersonerna att ”Innan jag började spela med Albor ville jag bli en prinsessa, alltid vara perfekt, smal och snygg. Nu vill jag inte det längre, nu vill jag bara vara mig själv”. 

En av ungdomarna i CDC visar en dans om transformering från kvinna till man. Foto: Carolina Pettersson

CDCs ungdomsgrupp, Brigadisterna, visade upp sitt arbete med HBT-frågor och höll många brandtal om alla människors lika rätt och om att försvara utsatta grupper i samhället. De flesta i gruppen är i 15-16 årsåldern och deltar i sin första politiska verksamhet inom programmet Suma Thakhi II, och det märks att det brinner en glöd i många av ungdomarnas ögon, en sådan glöd som bara finns hos någon som för första gången har hittat sitt sätt att kanalisera sitt engagemang för en mer rättvis värld. Deras presentation avslutas med att en av tjejerna visar upp en dans där hon i början är klädd i traditionella kvinnokläder och danssteg som traditionellt sett görs av kvinnor för att sedan succesivt byta både kläder och dansstil till klassiskt manliga. Detta för att illustrera hur flytande könsroller kan vara med hur svårt det ändå kan vara att vara transperson. 

Red Adas grupp redovisar sitt arbete under året. 

Foto: Carolina Pettersson

Red Adas ungdomsgrupper visade bland annat upp filmer de har gjort under året, alla på temat könsroller och hur de bildas och upprätthålls, för att visa på hur fel de är och hur mycket de ställer till i människors liv. Mitt i ett av anförandena blev vi dock avbrutna av att det började bli stökigt längst bak i salen, där det såg ut som att det var på gång att bli ett slagsmål mellan två personer, en tjej och en kille. Det blev ganska oroligt i hela salen tills ledare från de olika föreningarna lyckades avbryta bråken och få killen och tjejen åt olika håll. När stämningen i salen hade lugnat ner sig och uppmärksamheten åter hade riktats åt gruppen som höll presentationen avslöjade gruppen att slagsmålet var iscensatt för att uppmärksamma våld inom relationer. 

Dagen avslutades med fria lekar, där Albor hade förberett samarbetsövningar/lekar där alla deltog och lärde känna varandra. 

Gemensamma lärakännalekar på slutet av dagen. 

Foto: Carolina Pettersson

Carolina Pettersson, info/programpraktikant, Bolivia

Konsttävling för HBT-rättigheter

Bidrag från konsttävlingen. Foto: Carolina Pettersson

Ovanför La Paz och El Altos moderna kollektivtrafik-linbana, Telefericon, finns en samlingssal med fantastisk utsikt över La Paz. Just idag har Telefericon lånat ut den samlingssalen till en av Svalorna LA:s sammarbetsorganisationer, CDC, som jobbar med rättsfrågor för HBT-personer och med att ta fram lagförslag inom HBT-rättigheter av olika slag. Idag är dock lokalen ovanför Telfericons röda lije utlånad för att CDC har annordnat en tävling med ett antal skolor och deras elever som deltagare, något som CDC normalt inte jobbar med men som man genom programmet Suma Thakhi II har genomfört för att komma ut med frågorna till en större allmänhet. Tävlingen går ut på att eleverna ska göra någon form av konstverk med temat HBT-rättigheter. I salen finns närmare 130 bidrag, och alla uttrycker på ett eller annat sätt elevernas åsikter och tankar om rätten till sin egen sexuella läggning. Tavlorna visar på allt från transsexualitet, mot våld baserat på sexuell läggning, att all kärlek är kärlek och lika mycket värd och att homosexualitet inte är en sjukdom men att homofobi är. Arrangemanget är påkostat, priserna är väldigt fina och alltifrån högtalarsystem till surfplattor har nog lockat många som annars kanske varesig hade velat måla eller tänka på sexuella rättigheter till att delta i tävlingen. Och även om det kanske till en början hade handlat om att de ville vara med och tävla kan man se på bidragen att de är gjorda helhjärtat och med mycket tanke. Engagemanget är också stort från besökarna på plats, många ungdomar visar med stolthet för sina kamrater vilken tavla som är deras och det fotas flitigt.

Gioconda Guttierez bedömer konstverken. Foto: Carolina Pettersson

I salen finns också 5 domare som är de som ska bedömma vilka konstnärer som ska belönas med de fina priserna. 15 tavlor ska utses utifrån olika parametrar som exempelvis konstnärligt utförande och budskap. Domarna kommer alla från olika organisationer som har haft med utställningen att göra på något sätt, bland annat en representant från Teleferico, en representant från HBTQ-rörelsen i El Alto och Svalorna LA:s ekonomiansvarige Gioconda Guttierez.

Martin Vidaurre Vaca från CDC håller tal om utställningen. 

Foto: Carolina Pettersson

Efter att vi har varit på plats i någon timma och nogrannt inspekterat konstverken tillsammans med de cirka 150 andra personerna i salen får DJ-arna i hörnet av lokalen sänka sin musik för att släppa fram Martin Vidaurre Vaca från CDC. I sitt tal tackar han alla som har varit med och gjort konstutställningen möjlig, Svalorna Latinamerika, Suma Thakhi II men inte minst konstnärerna själva. Också en representant för Telefericon får hålla ett tal.

- För oss är det väldigt viktigt med en stad där alla olikheter bejakas och där alla känner sig välkomna, säger han.

Efter alla tal har hållts räknas poängerna ihop, och de 15 vinnarna presenteras. Även om det var väldigt många som inte fick något pris känner sig nog alla väldigt nöjda över att ha varit med och bidragit till en öppnare syn på HBT-frågan.


Carolina Pettersson, program/infopraktikant, Bolivia

Teknisk utbildning för sammarbetsorganisationerna om våld inom familjen

Förra veckan ordnade Svalorna ett utbildningsevent för alla ledarna på samarbetsorganisationerna; Albor, CDC, Cistac, och Red Ada. Tre experter hade bjudits in; juristen Luz María Calderón, psykologen och aktivisten för genusfrågor Mateo Andrés Solares och aktivisten för HBT-frågor Alberto Moscoso Flor, för att prata om våld i hemmen, sexuella orienteringar och könsidentiteter. Experterna var alla väldigt duktiga och fick med sig publiken på att ställa frågor och att uttala sig om deras tankar kring dessa teman.

Luz María Calderón.
Foto: Sonia Ampuero

Föreläsaren och juristen; Luz María Calderón, startade dagen med temat våld inom familjen. Hon tog upp den skrämmande statistiken att bland de latinamerikanska länder har Bolivia de högsta nivåerna av våld mot kvinnor och ett dödsfall inträffar var tredje dag under rubriken ”kvinnomord” i landet. Hon tittade sig runt om i salen och sa att av alla kvinnor som fanns i rummet (vilket var ca 10 st) har 9 av oss blivit drabbade av någon typ av våld. Detta kunde vara fysiskt våld, sexuellt våld, psykologiskt våld eller ekonomiskt våld. Ofta är detta något som partners eller familjemedlemmar utsätter kvinnorna för. Det utbredda våldet drabbar även barn. Genom så kallade disciplinära metoder som fysiska slag och verbala övergrepp, uppskattas ungefär 83 % av alla barn och ungdomar i Bolivia ha utsatts för våld i sitt eget hem. I hennes jobb som jurist har hon kommit i kontakt med många av dessa kvinnor och barn som blivit utsatta. Ofta dyker dem upp och är väldigt bestämda om att de vill anmäla förövaren och se till att han får sitt straff men ofta händer det också att kvinnan slutar att dyka upp på möterna. Det kan bero på att hon blivit rädd, ångrat sig eller blir orolig för att barnen ska förlora deras pappa.

Den 9 mars 2013 antog Bolivias regering en lag för att garantera kvinnor ett liv fritt från våld. I lagen definieras flera olika typer av våld mot kvinnor och även kränkningar av sexuella rättigheter tas upp som en typ av våldshandling. Dock har lagen inte fungerat så bra i praktiken då bara fyra procent har lett till fällande domar (8 av 206 brott som har gått till domstol). Våld som sker i hemmet anses av vissa medborgare, rättsväsande och lokala myndigheter, som lever kvar i gamla föreställningar, tillhöra hemma och lösas i hemmet. Andra håller fast vid att män fortfarande har rätt att slå sin fru och sina barn.

Sammarbetsorganisationerna Albor, CDC, Cistac, och Red Ada.
Foto: Sonia Ampuero

Efter föreläsningarna, som alla hade anknytning till Svalorna Latinamerikas utvecklingsprogram i Bolivia, Suma Thakhi II, pratade jag med flera som sa att de hade fått en massa nya lärdomar, inspiration och ideér hur de ska jobba med dessa frågor och att det är ytterst viktigt att fortsätta lära ut och sprida information om våld i hemmen, sexuella orienteringar och könsidentiteter. Som praktikant på Svalorna Latinamerika tyckte jag att denna dag var väldigt givande, precis som alla andra dagar tillsammans med sammarbetsorganisationerna Albor, CDC, Cistac, och Red Ada.


Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

Kampen för HBTI-rättigheter i Bolivia

Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC) vill skapa förutsättningar för rättvisa, jämlikhet, öppenhet, erkännande och acceptans av HBTI*-rörelsen i Bolivia. Vad finns det för utrymme att röra sig inom? Svalorna Latinamerika har kollat med koordinatorn av programmet, Martin Vidaurre.

I veckan var Svalorna Latinamerika Bolivia på prisutdelning. Det var samarbetsorganisationen Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC)** som höll i arrangemanget. Under eventets gång uppmärksammades de organisationer och personer som varit särskilt framträdande i kampen för homo-, bi- och intersexuella, samt transpersoners (HBTI) rättigheter i Bolivia. Svalorna Latinamerika gick stolt därifrån med en plakett i händerna.

Situationen för HBTI-personer i Bolivia kan sägas vara lite olika beroendes på vart en befinner sig. I de större städerna finns möjligheten att möta personer i samma situation. Där förekommer gaycommunities, pridefestivaler och rättighetskamper. Gayrörelsens framfart i en storstad som La Paz kan till och med få miljön för HBTI-personer att framstå som tolerant i Bolivia. Detta står i stark kontrast till uppfattningen om den bolivianska landsbygden, där t.ex. homosexualitet generellt anses vara mer tabubelagd och där traditionella värderingar om manligt och kvinnligt ofta hävdas vara starkt befästa.

Enligt Martín Vidaurre Vaca, advokat och koordinator för CDC, återfinns dock rapporter om diskriminering, våld och övergrepp både i städer och på landsbygden. Storstäder innefattar i allmänhet en större risk att bli utsatt för brott, understryker han, och vidare ter sig nog livet som HBTI-person i städer olika beroende på vem du är. En lesbisk kvinna i samhällets toppenskikt har det antagligen lättare än en transperson och sexarbetare med urfolksbakgrund. Variationerna av etnicitet, könsidentitet, klass och ålder, kan följaktligen framhållas som en viktig omständighet för välbefinnandet hos HBTI-personer som grupp.
       
Såväl på landsbygden som i större bolivianska städer är dessutom machismokulturen djupt rotad. Machismon har gjort sig känd för att fokusera på kvinnor och mäns kroppsliga sammansättningar och att skapa sociala normer som är baserade på dessa, s.k. könsnormer. Till de vanligaste förväntningarna som råder i en könsnormativ miljö hör heteronormen. Föreställningen om att alla människor attraheras av personer av motsatt kön och att det kön som du ser ut att tillhöra är också är det som du förutsätts känna dig som, kan beskrivas  som heteronormens grundpelare.

Laura Libertad Alvarez Mollinedo är aktivist för HBTI-rättigheter i Bolivia i organisationen Organización de Travestis, Transgéneros y Transexuales Femeninas de Bolivia (OTRAF). Hon är även transperson och en av pristagarna på CDC’s nämnda tillställning. I ett tal för att öka medvetenheten om situationen för transpersoner beskriver hon sina egna upplevelser. Hon berättar om hur hon blivit bortstött från familjen och att hon sällan tas på allvar när hon söker jobb. Hon berättar om människor som vevar ner rutan och skriker glåpord när dom passerar henne i bilar. I offentliga sammanhang använder sig sällan myndighetspersonerna av hennes tagna namn, Laura, utan hänvisar till det manliga tilltalsnamnet som tilldelades henne som nyfödd.

Enligt Vidaurre, rör den vanligaste legala rådgivningen som CDC ger till transpersoner om hur det går till att ändra namn rent juridiskt. Laura
är bara ett av många namn som ignorerats av andra. Att hjälpa till att ändra namn, menar Vidaurre, är det mest grundläggande som kan göras för att förändra transpersoners situation i Bolivia.

Även om det i Bolivia inte förekommer en allvarlig hotsituation mot HBTI-personer på pappret, dvs. att HBTI-rörelsen kan skapa opinion i stort sett helt fritt och på laglig väg, så är det sociala hotet mot HBTI-personer fortfarande stort. Utöver juridisk hjälp med namnbyte, så finns CDC där för att bistå med gratis juridisk hjälp vid hatbrott, diskriminering och trakasserier.

Enligt Vidaurre behövs det striktare regler för att se till att personer som utsatts för diskriminering på grund av sin identitet eller sexualitet får den juridiska hjälp de behöver. Genom att tillämpa principerna om demokrati, legalitet, styrning och institutioner för att befästa rättsstatsprincipen, hoppas CDC på att kunna främja utvecklingen av kompetens och ansvar för att hantera konflikter. Detta är tänkt att leda till ett samhälle som utgår ifrån fred och respekterar mänskliga rättigheter. ”Utvecklingen och stödet av detta är en hörnsten för förändringar i det bolivianska samhället,” avslutar Vidaurre.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Foto: Arkivbild Svalorna Latinamerika

*HBTI= homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexuella personer
**Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC) är en icke-vinstdrivande institution som sedan 1993 arbetar för att främja kunskap och respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter. Detta ämnar dom göra  genom pedagogisk verksamhet, vård och juridisk hjälp vid de rättsfall som utövats mot svårt utsatta delar av befolkningen.
Läs mer på: http://www.cdcbolivia.com

Svalorna vinner pris för engagemang och arbete med HBT-rättigheter i Bolivia

I onsdags förra veckan blev Svalorna Latinamerika inbjudna till samarbetsorganisationen CDCs event ”Premios Iguales Ante La Ley” på Hotel Torino i La Paz. Där skulle det serveras en middag och delas ut priser för de som kämpat för HBT-rättigheter i Bolivia under året.

Martín Vidaurre Vaca, huvudansvarig för HBT-frågor på CDC, presenterade fram alla vinnarna på eventet ”Premios Iguales Ante La Ley”

Eldsjälar, politiker och organisationer från ett flertal städer i Bolivia; Cochabamba, Sucre, Oruro, Santa Cruz och La Paz, hade samlats på hotellet och Svalorna samt alla från utvecklingsprogrammet Suma Thakhi II var också på plats för att fira.

Representanterna för alla samarbetsorganisationer i utvecklingsprogrammet Suma Thakhi, Henry och Cecilia från Cistac, Gladys från Red Ada och Maria Elena från Albor

Plötsligt lös vår fina logga upp ”Svalorna Latinamerika” på skärmen och Martín Vidaurre Vaca, huvudansvarig för HBT-frågor på CDC, välkomnade Olivia Malmqvist, Gioconda Gutierrez och Gerardo Luna upp på scenen. Där möttes dem av Nardi Suxo, minister och CDCs grundare, som gav dem pris för Svalorna LA:s arbete med”att utveckla medvetenhet och utbildning för unga, med syfte att stärka deras förmåga att organisera sig för att främja och försvara deras rättigheter, fokuserat på sexuella rättigheter och arbete mot våld och diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet.” Detta blev vi väldigt glada och stolta över.

Gerardo Luna, Nardi Suxo, Olivia Malmqvist och Gioconda Gutierrez uppe på scenen

Kvällen fortsatte med fina tal från publiken, uppträdanden, mingel samt en god middag.

 Gioconda Gutierrez, Olivia Malmqvist och Gerardo Luna med priser

Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

Föreläsning om att vara transperson

Svalorna Latinamerikas (LA) sammarbetsorganisation CDC hade igår bjudit in tonåringar och unga vuxna från El Alto till en föreläsning som presenterades av Laura Libertad Alvarez Mollinedo, aktivist för HBT-rättigheter i Bolivia. Hon talade om det intressanta begreppet kön, som är en socialt konstruerad kategori som används för att dela in människor i grupperna kvinnor och män. Hon menade att från och med att vi föds får vi lära oss att saker antingen är svarta eller vita, onda eller goda, stora eller små, man eller kvinna. Därav får vi inte lära oss om allt där emellan och om människor med en annan könsidentitet eller med andra könsuttryck som bryter mot normen.

Laura talar om hur det är att leva som transperson i Bolivia.

Laura talade även om hur hon som transperson diskrimineras på gatorna, av doktorer, av professorer, av chefer och av sin egen släkt. Ibland kan det hända att det åker förbi bilar med folk som skriker till henne att hon är äcklig, att doktorer tittar på hennes legitimation och kallar henne för det manliga juridiska namnet, att professorer och chefer inte tar henne på allvar när hon studerar på universitetet eller jobbar på företag, och att hon inte längre är släktingarnas lilla älskling. Trots alla hinder och all diskriminering har hon ändå känt att alla förändringar som hon har gjort med sin kropp har varit värt det, för nu kan hon äntligen känna sig som sig själv, hon kan vara lycklig och hon har äntligen hittat hem.

Ungdomarna som satt runt mig kändes först nervösa över att tala så mycket om sex och kön med denna modiga kvinna men längre in i föreläsningen började dem bli mer nyfikna och frågade intresserat om transpersoner och transexualitet. Många av dem berättade att dom aldrig hade sett en transperson i El Alto och Laura förklarade för dem att många transpersoner lever i hemlighet eftersom att samhället ser ut som det gör idag och att många är rädda för vad samhället ska tycka.

När föreläsningen sedan var slut var jag tvungen att sätta mig ner och googla. Jag märkte hos mig själv att jag hade väldigt lite kunskap om detta tema och att vi alla egentligen vet väldigt lite då forskning kring transpersoner är väldigt knapp. Enligt folkhälsoinstitutets rapport från undersökningen ”Hälsa på lika vilkor” har man dock kommit fram till att transpersoner har en sämre situation än vad homo- och bisexuella har. Därför måste vi uppmärksamma detta mer och utbilda oss mer om könsöverskridade roller. Saker är därför inte längre svarta eller vita, onda eller goda, stora eller små, man eller kvinna.

Senare den kvällen ställde sig Laura Libertad Alvarez Mollinedo på den stora scenen i Hotel Torino i La Paz och tog emot pris för sin aktivism som transperson och sitt arbete med hbt-frågor.

Laura med sitt pris för sitt arbete på organisationen OTRAF.

Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

Suma Thakhi II

Arbetet på Svalornas kontor i La Paz är i full fart framåt. Nu känner jag att jag äntligen har kommit igång ordentligt med rutinerna och att introduktionsfasen är förbi. I mars står mycket på schemat och därför har måndagsmötena blivit viktiga så att vi alla kan vara med och planera vad vi ska göra kring aktiviteterna.

De senaste veckorna har jag varit och besökt samarbetsorganisationer till utvecklingsprogrammet Suma Thakhi II (vilket betyder ”God väg” på ursprungsspråket Aymara). Som jag nämt tidigare så handlar Suma Thakhi II om att ungdomar och unga vuxna ska stärka sina kunskaper och utveckla åtgärder för de sexuella rättigheterna och mot de könsrelaterade våldet som råder i städerna La Paz och i El Alto. De två organisationerna som jag var och besökte var Albor och CDC.  

Albor jobbar främst med ungdomsgrupper genom konstnärliga uttrycksformer, så som teater, för att skapa opinion mot könsrelaterat våld och för främjade av de sexuella rättigheterna. Väl på plats när jag kom till lokalen i El Alto såg jag först en massa ungdomar som såg ut att öva inför någon pjäs. Musiken var hög och det hördes hur replikerna flödade med styrka genom salen. På väggarna hängde affischer med alla pjäser som gjorts under åren, foton på ungdomarna som varit i Sverige och spelat och någon bild på Astrid Lindgren. Efter en stund fick vi träffa ledningen, bl.a. Willy Flores och Maria Elena Cárdenas. De berättade för oss att inför den 29 mars, då en ny borgmästare i El Alto ska utses, har Albor anordnat ett forum för politiska diskussioner där ungdomarna själva presenterar sina förslag och visioner. Jag kommer att få vara med på detta forum och dokumentera vad som sägs och tas upp vilket ska bli väldigt spännande. När vi lämnade Albor den dagen kände jag mig facinerand över hur många undomar det var som brann för både teatern och dessa känsliga samhällsfrågor samt att ledningen hade berättat att det ständigt dök upp nya medlemmar som ville engagera sig.

På CDCs kontor, i La Paz, var det betydligt lugnare arbetsmiljö. Där satt det jurister i kostym bakom sina datorer som vi fick smyga förbi för att inte störa. Inne i mötesrummet fick vi träffa bl.a. Martín Vidaurre och två tjejer som är engagerade i CDCs ungdomsgrupp. De arbetar med att ungdomar och unga vuxna ska få information, juridisk stöd och/eller juridisk rådgivning  för att deras sexuella rättigheter inte ska bli kränkta och/eller om de utsatts för könsrelaterat våld. De är främst inriktade på HBTQ frågor men då ingår även ämnen så som diskriminering och mobbing.  CDC gav oss även en inbjudan att komma till deras konferens som de har anordnat med brittiska ambassaden som handlar om temat HBTQ på jobbet, i skolorna och i hemmen.  Jasmine O´Connor, chef för Internationella Relationer i Stonewall, ska föreläsa om dessa frågor och mitt arbete kommer då vara att dokumentera detta. Jag ser väldigt mycket fram emot att lära mig mer om HBTQ frågor i Bolivia då jag vill veta hur lagarna och rättigheterna ser ut men också hur detta speglas i verkligheten.  

Integrationsdag för samarbetsorganisationernas ungdomar i Achochalla, La Paz

CDC:s brigadister visar upp en av sina graffitimålningar

I augusti lärde Suma Thakhi II:s fasta personal känna varandra vid Titicacasjön. I lördags var det dags för delar av organisationernas ungdomsgrupper att äntligen träffas, dela med sig av sina nyvunna kunskaper och göra nya vänskaper. Att ordna en dagsutflykt kan vid första anblick verka som en lätt uppgift men att göra en resa med ett hundratal ungdomar kräver mycket planering. Jag har sett organisationerna kämpa med koordinering, vilka ungdomar vill med och vilka får tillstånd att åka från skola och föräldrar? I Bolivia går många ungdomar i skolan även på lördagar och efter några tragiska olyckor som fått mycket medial uppmärksamhet är många föräldrar inte så pigga på att låta sina barn resa hur som helst, även om det bara är över dagen. 

Den senaste tiden har jag tillbringat torsdagskvällarna med Red Ada i en grannförsamling (junta vecina) i Pasankeri som är ett gränsområde mellan El Alto och La Paz. Här har vi hållit workshops för en blandad skara barn och ungdomar från 6 till 17 år, som inte ingår i Red Ada:s ordinarie ungdomsgrupper men som de börjat jobba med efter ett litet extra tillskott i budgeten. I Pasankeri hänger det människostora dockor i varje lyktstolpe som en varning; här skonas ingen som begår ett brott. ”Misstänkta bilar bränns” står det sprayat på en av tegelväggarna längs gatan. Om det är tomma hot eller inte lämnas osagt men klart är att Pasankeri är ett lite tuffare område, och många av ungdomarnas föräldrar saknar kunskaper i de områden som Suma Thakhi II jobbar med. Vi började dela ut lappar om tillstånd att följa med på integrationsdagen ungefär två veckor innan den skulle hållas. På torsdagskvällen hade fortfarande ingen av ungdomarna med sig sina föräldrars underskrifter. Det är mycket som måste förtydligas. Vad ska ungdomarna göra? Innebär det några utgifter? Är det säkert? Säkerhet är något som Svalorna Latinamerika i Bolivia försöker tänka på extra mycket. Människohandeln och försvinnandena här ökar och därför fick Gladys från Red Ada glatt åka klockan fem på morgonen för att hämta de tre ungdomarna från Pasankeri som till slut fick lov att delta. 

Lunch

Väl på plats i Achochalla som är ett grönområde i La Paz utkanter bjöds det på frukost innan de olika ungdomsgrupperna visade för sina kollegor vad de lärt sig under de månader de jobbat med Suma Thakhi II. Albor började och pratade bland annat om machismo och dess konsekvenser. De visade även ett litet performance där deltagarna spelade kvinnor som blivit offer för könsrelaterat mord. Varje organisation hade fått i uppgift att presentera ett alternativt kommunikationsmedel och därför visade Albor även upp några planscher med temat kvinnovåld. Ungdomarna från de andra organisationerna var engagerade lyssnare och ställde frågor efter presentationen, mer eller mindre seriösa. ”Om en man och en kvinna är på biodejt, är det kvinnoförtryckande då om mannen betalar?” var en fråga av det lite mindre seriösa slaget. ”Varför saknas i:et när man pratar om HBT-personer i Bolivia?” var en seriösare fråga (här skriver man LGBT som står för lesbisk, gay, bi- eller transsexuell. I många andra spansktalande länder pratar man dock om LGBTI, där i:et står för intersexuell, alltså personer med avvikande könsutveckling).

Näst ut var CDC som hade en presentation om HBTQ-personers rättigheter, vad det finns för lagar mot diskriminering och även de pratade om kvinnovåld. Eftersom deras kommunikationsmedel var graffiti visade de två spraymålningar de gjort på en duk. I samband med dessa pratade de om mobbing. Sist ut var Red Ada som hade flest ungdomar på plats. Red Ada:s ungdomsgrupper kommer från olika kulturcenter, eller områden och många av dessa hade därför aldrig träffats förut. Deras kommunikationsmedel var teater och de visade små pjäser som behandlade könsroller, och HBTQ-personers rättigheter. De olika grupperna delade också med sig av sina erfarenheter av att sända radio, och var märkbart glada över att ha fått chans att nå ut till så många människor via radion.  

Lekar

Förmiddagens presentationer skedde helt utan inblandning av ungdomsledarna och personalen på de olika organisationerna. ”Vi är inte framtiden, vi är nutiden” är ett uttryck som ofta hörs sägas bland våra samarbetsorganisationer. Det fyller mig med värme i hela kroppen att se ”våra” ungdomar och deras engagemang. De pratar med lätthet om rättigheter och frågor som för många bolivianer, inklusive många av deras föräldrar, är tabu. Lördagens aktivitet var ett bra mått på att de inte bara deltagit i Suma Thakhi II:s aktiviteter utan faktiskt gått därifrån med kunskaper och erfarenheter som de kommer bära med sig i livet. Många berättade att de har utvecklats och blivit annorlunda, öppnare personer efter att de börjat delta i programmet. Vilket inte är så konstigt eftersom att sexuella rättigheter är ett ofta bortglömt tema i skolan, hemmet och det vardagliga samtalet för majoriteten i Bolivia.

Eftermiddagen ägnades åt fria lekar och det var roligt att se Albors, CDCs och Red Adas ungdomar som i början höll sig till sina egna grupper, integreras, skratta och leka med varandra.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Möte om familjelagstiftningen i La Paz, Bolivia

Precis i början av vår vistelse demonstrerade olika hbt-organisationer för rätten till allas inkludering i familjelagstiftningen. Efter demonstrationen hade CDC:s Martin Vidaurre möte med senaten för att lägga fram sina krav. Det verkar som att CDC:S och de olika hbt-organisationernas ansträngningar ger resultat; även om det inte skett några lagändringar än så fortsätter temat att uppmärksammas.

Förra veckan bjöd La Paz kommun in till ett möte med temat ”Acuerdo de vida en Familia”, alltså rätten till allas inkludering i familjelagstiftningen. Jag som deltagit i ett par hbt-relaterade aktiviteter börjar känna igen ett par ansikten nu - Bolivias öppna hbt-rörelse är ett ganska litet men ett starkt och stolt gäng. På plats var ett fyrtiotal personer från bland annat kommunen, olika hbt-organisationer och ett flertal universitetsstudenter. Martin Vidaurre från CDC höll en föreläsning där han visade olika internationella och nationella lagar som visar på att rätten för alla att bilda familj finns lagstiftad under mänskliga rättigheter i ett flertal länder, inklusive Bolivia men att lagstiftningen här är motsägelsefull. I artikel 14, paragraf II i konstitutionen står det bland annat: ”Staten förbjuder och sanktionerar all typ av diskrimination som sker på grund av kön, hudfärg, ålder, sexuell läggning, genusidentifikation..”. Här framgår ju klart och tydligt att diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjudet enligt boliviansk lag. Trots det har inte hbt-personer samma rätt att bilda familj här som alla andra och utsätts därför för diskrimination.

Det är roligt att se att Svalorna Latinamerikas arbete med Suma Thakhi II faktiskt ger resultat och letar sig fram till den offentliga och politiska debatten. På plats fanns några av CDC:s unga brigadister som ställde frågor till kommunen ”Vad kan kommunen göra för att tillmötesgå kraven om inkluderande familjelagstiftning?”. Svalorna Latinamerikas arbete var också högst närvarande eftersom de under kvällen visade filmen om det unga homosexuella paret Kenny och Gabriel som de tidigare svalpraktikanterna Lova Gustavsson och Frida Brännlund gjort. Det visades också en annan kortfilm om ett lesbiskt par ”Zu y Pilar – Tres años viviendo juntas”, där Zu och Pilar pratade om sitt familjeliv. Tanken med att visa filmerna var att visa att andra familjekonstellationer än vad som anses ”traditionella” är precis lika vanliga och innehåller lika mycket kärlek som vilken heterofamilj som helst.

En debatt hölls och eventet fick kritik från en av deltagarna: ”Det är jättebra att våra rättigheter uppmärksammas, men vi är i en lokal bland deltagare som redan är engagerade i de här frågorna och erkänner våra rättigheter. Vi borde vara ute på gator och torg och visa upp oss” sa hen, och ett flertal instämde. Man kom överens om att försöka anordna fler öppnare aktiviteter snart.

Denise Berg, infopraktikant Bolivia.

Ungdomarna vidareförmedlar vad de har lärt sig det senaste året, Bolivia

Det är oktober och det sista kvartalet av program Suma Thakhi II:s första år har inletts i Bolivia. Ungdomsgrupperna bland Svalorna LA:s samarbetsorganisationer är sedan länge etablerade och börjar nu i sluttampen av året redovisa sina så kallade réplicas, återspeglingar av vad de lärt sig under det gångna året. I början av veckan besökte Denise och jag CDC:s kontor där några av deras brigadister höll en presentation om aktiviteterna de genomfört och några specifika temafrågor de berört.

En stor del av presentationen gick åt att diskutera rätten till icke-diskriminering. I kör läste de som höll föredraget tillsammans med deltagarna upp en av de långa och invecklade artiklarna i den bolivianska lagstiftningen som behandlar icke-diskriminering. Sen ställdes frågan till publiken hur de tolkade lagstiftningen, om det var något som de tyckte särskilt stack ut, eller vad de tänkte om den. Några kommenterade att det spelar inte någon roll vem du är, hur du ser ut, hur du klär dig eller vad du har för hudfärg, ingen bör bli diskriminerad. En tjej i publiken hade fastnat för delen som berörde diskriminering på grund av kön, och kommenterade att det fortfarande förekommer mycket diskriminering gentemot kvinnor i det bolivianska samhället.

Därefter behandlade presentationen hbt-personer, som också är en särskilt utsatt grupp i Bolivia. Brigadisterna som höll i föredraget diskuterade med publiken vad som är skillnaden mellan sexuell läggning och könsidentitet, och vad som är skillnaden mellan att vara exempelvis transsexuell och transvestit. En av ledarna för CDC, Martín, frågar publiken om det här är ämnen som diskuteras i skolorna eller ej. Ungdomarna svarar att det beror mycket på läraren, antingen om det är en person som är öppen för att diskutera sådana här frågor eller inte. Någon nämner att det är tabu i religiösa skolor, och att vissa föräldrar är motvilliga till att deras barn ska lära sig om sexualitet och könsidentitet av rädsla för att de ska ”omvandlas” och få en avvikande sexuell läggning.

En annan dag på Red Ada:s kontor samlas programmets personal för att hålla sitt sista kvartalsmöte innan årets slut. Här redogör representanter från varje samarbetsorganisation vilka aktiviteter som genomförts under året, och vilka framgångar och motgångar de har haft. Många är nöjda med de aktiviteter som genomförts och resultaten som deras ungdomsgrupper har nått. Mötet avslutas med en riskanalys där personalen diskuterar vilka risker som finns som kan försvåra arbetet inom programmet, och hur de kan motverka dem. En risk som nämns är svårigheter att få tag på lokaler, då det händer att antingen kommunen eller grannskapsråd fråntar organisationerna tillgången till lokaler i sista minuten (när de får reda på vad för frågor som organisationerna arbetar med). En annan risk som nämns är föräldrar som också kan försvåra arbetet, då de antingen inte ser vitsen i att deras barn ska engagera sig i aktivism eller teater, eller för att de också motsätter sig programmets temafrågor. ”Och alla marscherna och demonstrationerna i staden, de försvårar också aktiviteterna!” säger någon, och så skrattar alla. ”Jo det är sant”, svarar en annan, ”men låt oss inte överdriva för mycket bara. Vi vill ju inte att de i Sverige ska tro att vi är en total konfliktzon”, och så skrattar alla ännu mer. 

Skribent: Minda Holm, programpraktikant
Foto: Denise Berg, infopraktikant

Invigningsfest för Suma Thakhi II i La Paz, Bolivia

Restaurangen på Hotel Torino börjar fyllas med folk. På inbjudningskorten vi delat ut står det att invigningsfesten för SumaThakhi II börjar klockan fyra men talen och aktiviteterna börjar inte förrän en och en halv timme senare. Under tiden underhåller Mayampi från El Alto de gäster som kommit i tid med boliviansk folkmusik. Vi har satt upp en stor plansch där de inbjudna, som bland annat kommer från bolivianska myndigheter och andra organisationer, kan lämna sina namnunderskrifter för att visa att de stödjer programmet. Den första halvan av kvällen lyser skylten vit men när kvällen är slut är den full av färgglada signaturer från människor som blivit imponerade av de olika organisationernas presentationer.

CDC:S brigadister

Svalorna Latinamerikas landrepresentant i Bolivia, Olivia Malmqvist, hälsar gästerna välkomna och berättar om visionerna med Svalorna Latinamerika och SumaThakhi II. När hon är färdig trummar några av CDC:s brigadister sig in på scenen och framför ett dans- och musiknummer samtidigt som de ropar ut slagord. SumaThakhi II:s fyra samarbetsorganisationer har fått i uppdrag att sätta ihop nummer tillsammans med sina ungdomsgrupper, och vi på Svalorna Latinamerika ser framförandena för första gången tillsammans med publiken. Näst ut är några av Red Ada:s unga medborgarreportrar som satt ihop en dockteater som handlar om sexuella rättigheter. Det blir många skratt från publiken innan några av de andra reportrarna visar upp ett annat sätt att uttrycka sig på: breakdans. Gerardo Luna Nava som är programkoordinator i Bolivia är kvällens presentatör och mellan uppträdandena värvar han in information om programmet och dess olika mål.

Albor

Albor visar oss ett teaterstycke med HBT-tema som inte lämnar någon oberörd. Ensemblen är svartklädd förutom en man som är klädd i vitt. Han är homosexuell och har ett förhållande med en av de svartklädda männen. När det svartklädda samhället konfronterar deras kärlek sviker mannen i svart sin partner som misshandlas och blir ännu ett offer för förtrycket och hatet som vissa fortfarande hyser mot HBT-personer.  Det var nästan ingen dialog, men koreografin och musiken talade sitt tydliga språk och alla var tagna av Albors duktiga skådespelare. Förändra samhället vill också CISTAC göra och därför har de producerat Bolivias första såpopera, eller telenovela som man säger här, med temat ”machismo”. CISTAC visade oss trailern och ett par smakprov från serien ”Solo para machos” som kommer att visas på nationell tv inom kort. Vår tredje kollega Gioconda Gutierrez avrundar den lyckade kvällen med en skål, innan alla sluter upp i traditionell ringdans - ett sätt att avsluta kvällen på som verkar vara regel snarare än undantag här i Bolivia.

Denise Berg, infopraktikant i Bolivia

Foto: Minda Holm

Konsten att tala, Bolivia

Något jag har märkt med människorna här i Bolivia är att de är bra talare. Vid möten och tillställningar drar sig de flesta inte för att hålla detaljerade presentationer av sig själva, organisationerna de arbetar för, eller detaljerade diskussioner om åsikter eller problem som existerar i samhället. Vissa kanske börjar lite motvilligt, men när de väl kommer igång rinner orden ur dem som ett flödande vatten.

Rosario om konsten att tala

Det här med att tala och att kunna framträda inför publik är något som också utgör en central del i aktiviteterna bland Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer. I onsdags förra veckan höll till exempel CDC en workshop om hur man blir en bra talare, eller snarare talesperson. Workshopen hölls av journalisten Rosario som förklarade att det är en stor skillnad mellan att tala som privatperson och att tala som talesperson. Som talesperson representerar man en organisation eller institution i ett offentligt sammanhang, och måste därför vara noga med hur och vad man säger. Som talesperson har man också möjlighet att framföra viktiga budskap till allmänheten och makthavare. Men för att kunna göra det på ett effektivt sätt krävs det att ens tal genomsyras av bland annat trovärdighet och tydlighet, och att talespersonen vet vad hen talar om. Dessutom är det av stor betydelse att arbeta på sitt kroppsspråk och tonläge för att bli en framgångsrik talare, då dessa är de två faktorer publiken eller lyssnarna lägger mest märke till. Alla dessa knep och kunskaper är viktiga för ungdomarna på CDC att känna till, då de i framtiden förhoppningsvis fortsätter att engagera sig inom aktivism och tar ledande roller i kampen för mänskliga rättigheter.

Albors teaterfestival

På fredag eftermiddag fick jag ytterligare ett smakprov på bolivianernas förmåga att framträda och tala inför publik, när jag återigen följde en av Albors aktiviteter. Albor hade anordnat en fyra dagars teaterfestival, där de bjudit in ungdomar från olika skolor att delta och framföra pjäser som skulle handla om teman såsom mänskliga rättigheter, sexuella rättigheter eller Moder Jords rättigheter. Kvaliteten på pjäserna varierade något, men överlag var de mycket bra. Vissa av pjäserna hade mer humoristiska inslag blandade med allvarliga teman (som pjäsen om mannen med pengaväskan som köpte industrier och således dödade Moder Jord), medan andra var rakt igenom mörka och behandlade ämnen såsom trafficking, försvunna personer och sexuellt/könsbaserat våld. Då slog tanken mig, hur det kommer sig att dessa barn och ungdomar som jag uppskattade var mellan 5 och 18 år gamla, med sådan ”lätthet” kunde framföra stycken som behandlar så pass tunga ämnen. Jag har svårt att tänka mig att svenska barn/ungdomar skulle ha gjort detsamma, och ryser till vid tanken på att de här bolivianska barnen/ungdomarna kanske gör det för att det ligger närmare deras vardagliga liv.

Trots att det kanske existerar en hårdare verklighet i Bolivia där mänskliga rättigheter oftare kränks, fortsätter jag att fascineras av dessa barns/ungdomars mod och förmåga att kunna hantera så pass komplexa problem och dilemman, och att väcka opinion och medvetenhet om dem, genom tal och artistisk framställning.

Skribent och foto: Minda Holm, programpraktikant