Hälsning från kansliet i Stockholm!

Den 2 september började jag min praktik på Svalorna Latinamerikas kansli i Stockholm och skulle nu vilja presentera mig närmare!

Victoria heter jag och kommer att bistå kanslipersonalen under hela höstterminen i arbetet med kommunikation och informationsspridning om Svalorna Latinamerikas arbete. Jag är ej att förväxlas med Victoria som gör praktik i Nicaragua även om jag gärna hade gjort den resan! Ett annat år kanske! Detta är min näst sista termin på masterprogrammet Mänskliga Rättigheter i Uppsala och jag hoppas på att efter examen få arbeta inom bistånd och utvecklingsfrågor. Mitt intresse för Latinamerika har växt fram under åren, med bl.a. spanska- och Latinamerikastudier, och första gången jag reste dit var 2012. Min andra vistelse bestod av 6 månaders volontärarbete i norra Colombia 2013/2014.

Den 12 september var det loppis här i Stockholm vilken jag tillsammans med lokalgruppen fick vara med och förbereda och genomföra. Det var roligt att få träffa alla engagerade och hoppas att jag kan komma på ert nästa lokalgruppsmöte!

I onsdags var det dags för Open Your Eyes to Malmö, en föreningsmässa där organisationer ställde ut och informerade om sina verksamheter till stadens studenter. Där hade även Svalorna Latinamerika ett bord där jag och Sanna från lokalgruppen Skåne informerade om utvecklingsprogrammen, praktik och lokalgruppernas aktiviteter. Vid slutet av dagen hade vi en ny medlem, andra som var sugna på utlandspraktik och flera som intresserades av våra aktiviteter. Roligt!

Dessa dagar är även Bokmässan Göteborg i full gång vilket betyder att jag härifrån Stockholm bistår i spridningen av information om Svalorna Latinamerikas deltagande. T.ex. kommer det imorgon att hållas tre intressanta seminarier, missa inte det!

Jag vill också passa på att informera om att Denise Berg, tidigare informationspraktikant i Bolivia, ska visa sin film ”Ruddy är Christina” samt berätta om HBTQ-rättigheter i Bolivia på Boden Queer Film Festival imorgon. Välkomna!


Victoria Christensson, kanslipraktikant, Stockholm

Diana från Club Infantil, Nicaragua besöker Sverige

Under förra veckan besöktes Svalorna av Diana Osmara González Picado från Club Infantil i Jinotega, Nicaragua. Efter några inledande dagar i Malmö tillsammans med Skåne lokalgrupp så anlände Diana till Stockholm på torsdagen den 16 april. Samma kväll anordnade Stockholms lokalgrupp en kväll med Nicaragua i fokus där Diana skulle få tillfälle att berätta om Club Infantils verksamhet. Kvällen inleddes med mingel och nicaraguansk mat. Under kvällen berättade även Carlos Herrera om sin undersökning om jämställdhet i Nicaragua, förhoppningsvis kommer jag att få möjlighet att presentera ett sammandrag om undersökningen här på bloggen lite senare i vår!

Diana berättade för oss om Club Infantils verksamhet och att en viktig del av arbetet går ut på att utbilda unga kommunikatörer. Vad det innebär att vara ung kommunikatör kan ni läsa om i Elins inlägg. Diana berättade för oss att ett viktigt arbete som ungdomarna utför är att förmedla kunskap till andra ungdomar. Det kan till exempel göras med hjälp av föreläsningar på sina egna skolor, eller via radio. Ett annat sätt är genom att dramatisera händelser som är allt för vanliga i ungdomarnas vardag. Med hjälp av filmer kan de hjälpa andra ungdomar att känna igen situationer där vuxna kan ha baktankar med sin kontakt med ungdomarna. Med hjälp av filmerna kan de också visa att sådana situationer är vanliga, att det inte är ungdomarnas fel och ge tips på hur de ska gå tillväga om de råkar ut för någon vuxen som de tycker beter sig obehagligt. 

Diana visade oss det första avsnittet ur serien ”Yo tengo el poder”. Avsnittet handlar om en ung tjej som träffar på en vuxen man som visar ett väldigt intresse i hennes privatliv.  Han lämnar henne inte i fred och hon tycker det hela är obehagligt. Till slut berättar hon för sin mamma, som hjälper henne lösa situationen.

Club Infantil har också tagit fram en lättförstålig bilderbok över situationer där vuxna inte beter sig korrekt. Även de böckerna är till för att lära barn och unga att känna igen situationer och reagera när de känner att något inte är rätt. Samtidigt vill böckerna, och Club Infantil, stärka barn och ungdomars självkänsla och lära dem vilka rättigheter de har. Att förstå innebörden och våga agera utifrån tron att en själv har värden och rättigheter kräver att andra barn, ungdomar och vuxna runt omkring en faktiskt påtalar och respekterar dessa rättigheter. På så sätt ska barnen och ungdomarnas förståelse för sina egna och också andras rättigheter stärkas.

 Ett uppslag ur boken "YO tengo el PODER para prevenir la Explotación Sexual Comercial" - jag har makten att motverka sexuell och kommersiell exploatering. 

På det sättet leder Club Infantils arbete till en positiv kedjereaktion där barn och unga som lärt sig om sina rättigheter kan och vågar stärka andra barn och ungdomar i sin förståelse av sina rättigheter. En metod som är mycket framgångsrik och som Club Infantil kallar ”paso atrás”. Metoden går ut på att de ungdomar som själva har ingått i Club Infantil deltar i arbetet med att utforma och hålla i aktiviteter för nya deltagare.

Det har varit väldigt kul att lära känna Diana under dessa dagar! Vi är tacksamma över att få ha tagit del av och fått ökad kunskap om det viktiga arbete hon och Club Infantil utför, ett arbete som Svalorna Latinamerika är mycket stolta över!

Caroline Ullman, organisationspraktikant, Stockholm

Klockan är 15.56 och nu går jag hem

Nej det gör jag givetvis inte. Klockan är varken 15.56 och inte går jag hem för det. Och det gör ingen annan kvinna på sin arbetsplats i Sverige heller. I Sverige jobbar däremot alla kvinnor, i genomsnitt, gratis efter kl. 15.56, medan männen får betalt för hela sin arbetstid. Hur situationen ser ut i Latinamerika vet jag inte men tror knappast att det råder jämstäldhet i löner där heller. För att inte glömma allt obetalt arbete kvinnor utför i hemmen - i Latinamerika och i Sverige.

Jämställdhet och kvinnors rättigheter är frågor som Svalorna Latinamerika jobbar för. Under de senaste månaderna har vi tillsammans med UN Women och ca 40 andra organisationer planerat ett event som arrangeras i morgon, 5 mars - Rätten till Min Kropp - som kommer hållas på Fryshuset kl. 10-16. Svalorna anordnar seminarium där Denise och Minda som var praktikanter i Bolivia i höstas kommer prata om arbetet mot könsrelaterat våld och det arbete som Svalorna Latinamerika gör tillsammans med samarbetsorganisationerna för att motverka det. Eventet är gratis och Svalornas seminarium är kl. 11.30 - 12.00. Vi kommer också ha ett bokbord där vi informerar om Svalorna Latinamerika. Kom gärna förbi och prata med oss!

Här kan du läsa mer om eventet!

Svalorna Latinamerika uppmärksammar också internationella kvinnodagen den 8 mars i Göteborg - där får du för 50 kr se filmen Rosita, informeras om Svalornas arbete i Bolivia, Nicaragua och Peru,  och mat och dryck kommer finnas till försäljning.
Här kan du läsa mer om eventet! 

Jag hoppas du kan komma på något av Svalorna Latinamerikas event! 

Caroline Ullman, organisationspraktikant i Stockholm. 

Bakom kulisserna på Svalorna LAs kontor - i Stockholm!

Jag har nu befunnit mig på kontoret drygt en månad men jag har ännu inte lyckats presentera mig något vidare. Ni som läst nyhetsbrevet för februari såg mig kanske där? Jag heter Caroline och är alltså kanslipraktikant på Svalorna LA:s kontor i Stockholm, Sverige. Jag har alltså inte fått komma iväg på någon spännande resa till Latinamerika, men efter ungefär 5 år over there (dock inte Svalornarelaterat) är det ganska spännande att vara tillbaka i Sverige. Dessutom har jag hunnit med en exotisk resa till Lund där jag och Emelie som var programpraktikant i Peru i höstas deltog på Hälsningsgillet – välkomstmässa för nya studenter i Lund.

Där, i Lund, fick vi prata med många personer – unga som lite äldre – som intresserade sig för Svalorna LA:s arbete i Latinamerika såväl som hur de kunde engagera sig på hemmaplan. Dessutom var en hel del intresserade av att själva göra praktik för Svalorna LA i Latinamerika. Vi kunde inte riktigt konkurera ut de glassbåtar som gratis delades ut en bit från oss, men på det stora hela var det en väldigt lyckad dag!

På plats på kontoret har stora delar av januari och februari gått åt det förberedande arbetet som praktikanterna som nu åkte iväg tog del av. Och eftersom jag är ny här också så har jag fått hänga med på ett hörn! Förberedelserna på kontoret har bestått av berättelser om Svalorna LA:s bakgrund och introduktioner av de olika programmen i Bolivia, Nicaragua och Peru. En hel del praktiskt och formellt gick också igenom, varvat med intressanta gästföreläsare!

På mitt arbetsbord ligger i nuläget planering av våren och sommarens aktiviteter. Först ut är firandet av Internationella Kvinnodagen som vi på Svalorna arrangerar tillsammans med ett 40-tal andra organisationer under ledning av UN-Women på temat Rätten till min kropp. Eventet hålls den 5 mars på Fryshuset där det är öppet för alla mellan kl. 10-16. Kl. 11.30-12.00 håller Svalorna seminarium där Denise och Minda, hemkomna från Bolivia, berättar om sina erfarenheter från arbetet mot könsrelaterat våld. Under dagen kommer vi dessutom ha ett bord där vi informerar om Svalorna Latinamerika. Kom förbi! Inträdet är gratis.

Caroline Ullman, kanslipraktikant i Stockholm. 

JOHANNA: Ska samvete och religiös tro styra vad en läkare ger för vård?

Johanna Ekman i Sverige, inlägg 1

Abort. Känn på begreppet. Låt begreppet vandra på dina läppar. Ta sedan begreppet och håll det i din hand. Värm det, håll det ömt och ta hand om det väl. Prata med det, prata om det. Lova att alltid ta hand om det. 

98 procent, en bra siffra i många sammanhang, något att sträva efter. En siffra där man många gånger är nära ett mål. I det här inlägget är siffran långt från eftertraktad. Siffran står för procentandelen av de kvinnor som varje år genomgår osäkra aborter i utvecklingsländer i relation till det totala antalet aborter som kvinnor genomgår i dessa länder (uppgifter från WHO). Helt plötsligt blir siffran svår att greppa, det vrider sig i magen. Låt oss slå ut siffran på minuter. Var åttonde minut dör en kvinna på grund av osäker abort. Det blir cirka 68 000 kvinnor som dör varje år. Vi får däremellan inte glömma dem cirka 200 000 barn som förlorar sin mamma varje år. Blundar. Andas ut. Försöker greppa siffran men det känns bara overkligt och långt ifrån vad vi kan tänka oss här i Sverige. 

År 1994, under FN:s befolkningskonferens i Kairo, enades världens länder för första gången om att människors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter (SRHR) är en förutsättning för ett lands utveckling. Det fastslogs att regeringar är skyldiga att "säkerställa att kvinnor och män har tillgång till information, upplysning och tjänster som krävs för att uppnå god sexuell hälsa och utöva sina reproduktiva rättigheter och skyldigheter". Vi är nu, år 2012, i slutet på det artonde året sedan de orden i Kairodeklarationen skrevs och kan konstatera att arbetet i praktiken, att säkerhetsställa rättigheterna, inte kommit tillräckligt långt. 

Majoriteten av olagliga aborter sker till följd av att lagstiftning eller traditioner sätter stopp för kvinnors egen rätt att bestämma över sin egen kropp. I många länder världen över, styr religiösa normer över politiska värdegrunder. Den senaste månaden har abortfrågan kommit på många politikers och kvinnorörelsers läppar sedan media uppmärksammade den 31-åriga kvinnan Savitas tragiska dödsfall på Irland. Savita hade ansökt om att få genomgå abort sedan det visat sig att hennes foster inte skulle överleva. Men hon nekades abort, med resultatet att hon bara några dagar senare dog av blodförgiftning. Detta för att begreppet abort blivit så pass stigmatiserat att ingen läkare i landet längre vågar förknippas med det, av rädsla för de påföljder av straff från den katolska kyrkan, där abort likställs med en kriminell handling. I denna verklighet förvandlas läkare till domare, dödsdomare. Savita dog på grund av samvetsklausulers inflytande i politiken. Dog. Att det mest basala i vårt liv, rätten till att vara människa, inte värderades mer än så, är skakande i mitt tycke.  

Det ska inte behöva vara förhandlingsbart att kräva sina rättigheter. Rätten att bestämma över sin egen kropp är en mänsklig rättighet och de gäller överallt och skyddar alla i hela världen. ”För att kunna delta och vara en aktiv samhällsaktör, för att kunna sitta vid ett förhandlingsbord med samma förutsättningar att påverka som andra deltagare, måste en individ först och främst ha makt över sin egen kropp. Kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är således en grundförutsättning för jämställdhet, demokrati och för en hållbar och rättvis fred.” skriver Kvinna till Kvinna på sin hemsida. 

Av eget intresse att stödja rätten till abort, och även som Svalrepresentant, deltog jag några dagar efter Savitas tragiska död på en manifestation mot Irlands abortlagar, huvudarrangerad av Liberala Kvinnor. Starka kvinnorörelser och andra sympatisörer var där och det talades om Savitas hemska öde och hur vi tillsammans som kvinnoorganisationer, över partigränser, i riksdag och regering, inom den globala rörelsen måste mobilisera och stå upp för mänskliga rättigheters inflytande över politiken. Abortfrågan måste drivas från alla vinklar. Ödet som Savita mötte som irländsk medborgare är inget isolerat fall. Victoria Saxby från Centerkvinnorna, talare under manifestationen, konstaterade att abortfrågan är ett världsproblem. Det vill även jag göra. Exempel finns även från Svalorna Latinamerikas samarbetsländer. Där alla, Peru, Bolivia och Nicaragua, har en lagstiftning mot abort. I Peru är osäker abort en av de främsta orsakerna till att kvinnor dör. Bolivia har Sydamerikas högsta mödradödlighet. I Nicaragua har katolska kyrkan starkt inflytande över vilken sexualundervisning som ges i skolorna. Resultatet blir att många ungdomar inte får korrekt och tillräcklig kunskap om sex för att kunna skydda sig mot oönskade graviditeter och könssjukdomar. I alla tre länder fängslas kvinnor som avslöjats ha gjort abort samt även den personen som utförde aborten. Fängelsestraffet kan vara upp till tre år…

Bild från manifestationen

Under november har vi på Svalorna Latinamerika även haft besök av Yolanda Acuña från en av våra nicaraguanska samarbetsorganisationer, Proyecto Miriam. Hon var här i främsta syfte att presentera vad hennes organisation gör i Nicaragua för barn och kvinnors sexuella rättigheter. Med ett späckat schema besökte hon likasinnade svenska organisationer som Ecpat, RFSU och WRA (White Ribbon Alliance som arbetar mot mödradödlighet), för att utbyta erfarenheter och idéer för hur det skulle kunna gå att bryta dödläget i abortfrågan i Nicaragua. Hon ville även diskutera möjliga samarbeten mellan kvinnorörelser i Sverige och Nicaragua. Ett utmärkt exempel på hur vi måste samarbeta inom den globala rörelsen. Vi har så mycket att lära av varandra. Jag kan avslöja att det var lyckade möten och att vi med stor säkerhet snart får se ett nytt nätverk upprättas. 

Yolanda talar om sexuella rättigheter i Nicaragua på ett
seminarium anordnat av Svalorna Latinamerika

Generellt sätt är det är svårt att få acceptans kring SRHR i internationella sammanhang. Under Yolandas vistelse i Sverige besökte hon även Ulrika Karlsson, moderat riksdagsledamot och ordförande i riksdagens SRHR-grupp för att få höra hur svenska och andra länders parlamentariker, som stödjer rätten till fria och säkra aborter, kanske skulle kunna påverka parlamentariker i Latinamerika.  Det borde ligga i alla nationers intresse att föra frågan om rätten till fria aborter och det är därför av yttersta vikt att Sverige, som är en stark internationell röst inom SRHR-frågor, förblir budbärare. Det är otroligt viktigt att vi går samman över partigränser och landgränser. I slutändan kommer det ner till att vi alla är människor. Det talas alltid om den där ”Någon”, och att ”Någon” måste göra något. ”Någon” är du och jag. 

Att citera en klok och inspirerande kvinna, Agda Östlund, svenska riksdagens första kvinnliga representant, passar sig väldigt bra som avslutning. Hon var först med att 1922 föra upp abortfrågan på dagordningen i riksdagen, men hon fick direkt motstånd av sina manliga kollegor som reste sig och lämnade salen. Agda stod dock alltid fast vid sitt tycke och hon uttalande sig om motståndet genom att säga ”Om man verkligen vill någonting, då får man mod”. Mod att kämpa för någonting som ingen annan tror på. 

På nittio år har vi kommit långt i Sverige inom abortfrågan. Sedan 1975 har vi lagstadgad rätt till fri abort och majoriteten i Sverige accepterar detta. Men många länder har det fortfarande som vi hade det för nittio år sedan. Därför får abortfrågan inte tystas ner. Vi måste våga tala om det.

Ta därför upp begreppet abort från din hand, släpp det att vandra på dina läppar. Ta fortfarande hand om det. Och tala om det. Stå upp för era rättigheter, våga kräva dom och var rädda om Er. 

Johanna Ekman, kanslipraktikant på Svalorna Latinamerika och student vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköpings med studieinriktning Internationellt Arbete – Globala studier.