Samtal med Väldens Resor och RFSU

Efter mötet i Sveriges riksdag den 30 september var våra gäster från Bolivia, Abigail och Aracelly, inbjudna till en av Svalorna Latinamerikas företagspartners. Pelle Ståldal, verksamhetschef på resebolaget Världens Resor, ville veta mer om utvecklingsprogrammet och samarbetsorganisationernas arbete i Bolivia.

Abigail berättar för Pelle om Albors verksamhet i Bolivia. 
Foto: Victoria Christensson

Världens Resor arrangerar gruppresor över hela världen, inklusive Bolivia. Mötet med Abigail och Aracelly hade som syfte att undersöka förutsättningarna för en resegrupp att eventuellt besöka verksamheten och aktiviteterna inom utvecklingsprogrammet Suma Thakhi II. Under samtalet berättade Abigail och Aracelly om Albor och RED ADA:s verksamheter som bl.a. inkluderar teater- och radioverksamhet vilka används som verktyg för att sprida sina budskap. Mötesdeltagarna samtalade om hur ett besök hos verksamheterna skulle kunna se ut. Aracelly ville gärna ta emot resegruppen under en av ungdomarnas radiosändningar i studion och Abigail var öppen för att bjuda in resenärerna till en av Albors teaterföreställningar.

Vad som kommer att ske fastställdes inte under mötet, men mötesdeltagarna hoppas på att kunna pröva möjligheterna för att sammanstrålas i Bolivia och att de i framtiden kan fortsätta att utveckla arrangemanget ytterligare.



Möte med RFSU

Fredagen den 9 oktober åkte Abigail och Aracelly till Riksförbundet för Sexuell Upplysning (RFSU) i Stockholm för att ta del av deras erfarenheter av arbetet kring sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). RFSU samarbetar med organisationer i Bangladesh, Georgien, Ghana, Kambodja, Kenya, Tanzania – och Bolivia. Besökarna togs emot av Ivan Prudencio, Programme Manager på Internationella enheten.

Ivan Prudencio, Programme Manager på Internationella enheten. 

Foto: Victoria Christensson

I Bolivia arbetar Svalorna Latinamerika tillsammans med sina samarbetsorganisationer kring de SRHR-relaterade temana sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsrelaterat våld. De arbetar ofta med ungdomsgrupper som på olika sätt sprider sina budskap genom teater, radio, presentationer m.m. Vikten av att samarbeta med ungdomar är att de många gånger är öppna för SRHR-frågor medan vuxenvärlden ofta undviker att tala om dem. Arbetet med SRHR kan bidra till att de unga tar med sig sina erfarenheter från verksamheten hem till bl.a. sina föräldrar och på så sätt sprids budskapet.

Det var inspirerande att höra hur RFSU arbetar med att ”paketera” de budskap de vill nå ut med till sina målgrupper. Emma Güntner, projektledare på kommunikationsenheten, delade med sig av exempel på kampanjer som RFSU hittills har haft. En av dessa är manifestationen Barnvagnsmarschen som i år har hållits för sjätte året i rad med syftet att lyfta det omfattande problemet med mödradödlighet i världen. 2015 deltog 43 svenska städer (Källa). Abigail och Aracelly ansåg att RFSU:s koncept kring denna manifestation även kan vara någonting för Bolivia, men att man då skulle behöva forma om den för att passa den bolivianska kontexten. Rätten till abort är t.ex. en mycket känslig fråga för många i landet och det skulle bli svårt att få folk att vilja ansluta sig om budskapet uppfattas vara för kontroversiellt.

Carl Osvald, kommunikationschef på RFSU, introducerar mötet. 

Foto: Victoria Christensson

Fr. v. Klas Sellström, verksamhetsledare på Svalorna LA; Aracelly Aranda Ayala, från samarbetsorganisationen RED ADA; Maria Aveles, vikarierande föreningssamornare på Svalorna LA (syns ej i bild); Abigail Modesta Condori Apaza, från samarbetsorganisationen Albor. 

Foto: Victoria Christensson

Vidare förklarar Emma konceptet kring kampanjen för Gubbelax, som visade sig vara en ”produkt” mot rädsla för preventivmedel och bristande politisk vilja. Tanken var att innan lansering väcka stor nyfikenhet, vilket det gjorde, för att sedan kunna lyfta och problematisera frågan kring tonårsgraviditeter. Abigail och Aracelly berättade då att en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i Bolivia, CDC, har haft en liknande kampanj men där det istället lanserades ett ”piller mot homo-, bi- och transfobi”. Ett intressant sätt att närma sig frågor kring SRHR.

Aracelly berättar om arbetet med SRHR-frågor i Bolivia. 

Foto: Victoria Christensson

Aracelly och Abigail visade och delade ut material med information om RED ADA och Albor:s arbete. Foto: Victoria Christensson

Att lyfta och arbeta med SRHR i Bolivia är viktigt dels då det sker väldigt många tonårsgraviditeter, osäkra aborter och riktas mycket hat mot HBTQ-personer. Att föra problematiken ut i ljuset kan bidra till en förändrad allmän inställning och en tryggare tillvaro för många.

I november planerar RFSU att åka till Bolivia. Aracelly och Abigail passade på att bjuda in RFSU till Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i landet för att föreläsa eller hålla i samtal kring ämnen som rör verksamheten. Förslaget mottogs varmt och vi hoppas på att en återträff med informationstillfälle går att arrangera i Bolivia i november!


Victoria Christensson, kanslipraktikant, Stockholm

ZARAH: Var den som tar ställning!

Zarah Östman Pittaluga, inlägg 2

Ännu ett år och ännu en 8 mars då man skall fira kvinnor världen över. Jag har funderat över denna dag många gånger men de senaste två åren har jag inte uppmärksammat den, inte ens påpekat om den på min Facebooksida. Jag har blandade känslor inför denna dag. Jag tycker att kvinnor skall firas, hedras och respekteras varje dag, varje sekund. Men det är inte så det ser ut i världen vi lever i idag. Kvinnors rättigheter kränks runt om i världen varje dag, även här i Sverige trots att vi lever i ett av världens mest jämställda länder.

Kvinnor har än idag inte samma lön för lika arbete och kvinnor ansvarar fortfarande för det mesta i hemmet samtidigt som de har ett arbete eller försöker göra karriär. Det är oftast kvinnor som blir ensamstående med barnen och det just denna grupp som är mest framträdande av den växande barnfattigdomen i Sverige.

Vi är inte så olika de kvinnor som lever i Latinamerika. I grunden är det samma nyckelfrågor. Män har överordnande positioner och tar beslut som berör kvinnor, som exempelvis i frågan om sexuella och reproduktiva rättigheter: i Sverige har kvinnor fått kämpa hårt för dessa rättigheter men i Latinamerika är kvinnor mitt i kampen för att få dessa rättigheter uppfyllda.  Det är inte bara en fråga om jämställdhet utan också demokrati, för att demokrati innebär att alla medborgare skall få delta i att bestämma hur landet ska styras, och med ”alla” menas även kvinnor. Jag anser att ett steg mot detta skulle vara att de politiska representanterna speglade hur sammansättningen av medborgare ser ut i verkligheten. Bland annat skulle vi se samma procentantal kvinnor i ledande politiska positioner som det procentantal kvinnor som lever i landet. Men det är inte så. Inte i Sverige, inte Latinamerika – inte någonstans i världen utom i Rwanda.

Jag kämpar för kvinnors rättigheter varje dag på många olika sätt, allt från en organisations möte till en kommentar till en annan människa. Vi kan alla göra skillnad genom att ta ställning, inte titta bort när vi ser kränkningar och inte hålla tyst när vi hör en orättvis kommentar. Detta innebär inte att man skall vara kränkande eller orättvis mot andra. Jag önskar med hela mitt hjärta att man inte skulle behöva en internationell kvinnodag. Dock är det ett bra sätt att nå ut till allmänheten, en ursäkt för att ha stora intressanta möten och belysa varför det är viktigt att kämpa för kvinnors rättigheter. Jämlikhet mellan könen är en fråga som berör oss alla. Jag är feminist för att jag är kvinna, jag tror att vi är kapabla att ta egna beslut som berör vårt liv och vår kropp, jag tror att genetiska olikheter inte gör oss olika värda.

Jag har blandade känslor för denna dag… det är en otroligt viktig dag för att belysa kampen som kvinnor för varje dag och hedra de som går mot strömmen samt belysa de orättvisor som sker varje dag, varje sekund, men jag önskar att vi framtiden ska kunna hedra människor och inte kvinnor och män. För i slutändan utan kvinnor skulle det inte finnas en mänsklighet.





Zarah Östman Pittaluga

PS: Vill du höra mer om abortlagstiftningen i Latinamerika och är i Göteborg den 8 mars, kom då till Världkulturmuseet där jag ska föreläsa kl 21:00. Läs mer om eventet här!Fest och forum på Internationella Kvinnodagen 8 mars 2013! By Ladyfest Göteborg


...och glöm inte att läsa bloggarna som mina praktikant kollegor har skrivit dagen till äran! Hanna i Stockholm , Julia i Nicaragua, Mia i Bolivia och Maria i Peru

ZARAH: Nystart med brinnande hjärta för Latinamerika

Zarah Östman Pittaluga i Sverige, inlägg 1

Och så kom den stora dagen, dagen då jag skulle starta som kampanjpraktikant för Svalorna Latinamerika! Ingen organisation kombinerar mina stora passioner så väl som Svalorna LA. Latinamerika, denna brinnande kontinent som andas kamp och som får mitt hjärta att hoppa ett extra slag för varje gång det kommer på tal. Det är min stora kärlek, min moder, mitt blod och den som jag har vigt mitt liv att kämpa för.




Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) anser jag är grunden för alla människors lycka och värdighet, grunden till respekt, rätten att bestämma över sin egen kropp och välbefinnande. Jag anser att det finns få saker i denna värld som är så viktiga som den mänskliga integritet som omfamnas just av de kampanjer som Svalorna LA driver och som jag har fått ansvar för: ”Rätten till din egen kropp” och ”Rätten till ett eget liv”. Kampanjerna tar upp de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ESK) och även SRHR. Dessa har hamnat i skuggan inom FNs arbete på grund av att många stater anser att de inte har samma status som de medborliga och politiska rättigheterna. Jag tror att när dessa uppfylls kan en omfattande samhällsförändring bli verklighet.

I dagarna, den 28 januari, blev Portugal den nionde staten som ratificerade det första Tilläggsprotokollet till Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Detta innebär att det endast behövs ett land till för att Tilläggsprotokollet skall träda i kraft. Då får världen det första verktyget för enskilda människor att ställa en stat till svars för kränkning av de rättigheter som konventionen skyddar. Det är förvånansvärt att nära hälften av länderna som har ratificerat protokollet är latinamerikanska, och att det endast är Portugal och Spanien som tillhör västvärlden. Jag hoppas att fler stater ratificerar inom snar framtid. Även om jag tycker att FN-systemet är under all kritik, så är det det enda fungerande globala systemet vi har, och även om det är små steg framåt så går det framåt.

Det är min dröm, mitt mål, att förändra världen och skapa en rättvisare värld. Många människor anser att det omöjligt, att man skall vara realistisk. Jag är realistisk och tycker att om man startar med att anta att en sådan förändring är omöjligt kommer det aldrig att ske någon förändring. Man skall tro på det omöjliga! Det är det enda sättet att nå fram till en förändring. Svalorna LA tror på en sådan värld, min värld. Det gör att jag är så otroligt stolt att få vara en del av deras arbete.

Jag hoppas att jag ska kunna bidra till arbetet på kansliet tillsammans med mina nya medarbetare. Med min nya dator som teleporterar mig tillbaka till Latinamerika, och som man måste be snällt att den ska uppföra sig ännu en dag. Och omgiven av andra brinnande själar som kämpar mot samma mål. Jag hoppas kunna fyllas med nya lärdomar om hur en organisation fungerar och om hur det praktiska kampanjarbetet går till. Jag hoppas lära mig skriva på ett nytt sätt, där jag kan nå ut till allmänheten och dela verkligheten som många i Latinamerika befinner sig i.

Framöver kommer flera evenemang som vi skall delta i, och många intressanta seminarier som de tidigare utlandspraktikanter för Svalorna LA skall hålla. Den 8 mars kommer det att hållas två evenemang, i Stockholm och Göteborg, för att fira den internationella kvinnodagen. Jag kommer att ha äran att bidra i Göteborg med att hålla en föreläsning på Världskulturmuseet om abortpolitiken i Latinamerika. Det kommer att vara otroligt lärorikt. Nästa vecka är det introduktionen för alla nya praktikanter, inklusive de som skall åka till Latinamerika.

Sedan väntar mycket arbete och det är precis vad jag ser fram emot. Jag har stora förväntningar av denna praktik och ställer väldigt höga krav på mig själv. Men utan att tappa den positiva hållningen, för som det nyligen visades i en studie, vi latinamerikaner (jag är själv från Uruguay) är världens positivaste befolkning och jag tror att det är just därför Latinamerika andas kamp. Vi ger inte upp!

Text: Zarah Östman Pittaluga
Bild: Svalorna Latinamerika

Lästips:
Tilläggsprotokollet till Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

JOHANNA: Ska samvete och religiös tro styra vad en läkare ger för vård?

Johanna Ekman i Sverige, inlägg 1

Abort. Känn på begreppet. Låt begreppet vandra på dina läppar. Ta sedan begreppet och håll det i din hand. Värm det, håll det ömt och ta hand om det väl. Prata med det, prata om det. Lova att alltid ta hand om det. 

98 procent, en bra siffra i många sammanhang, något att sträva efter. En siffra där man många gånger är nära ett mål. I det här inlägget är siffran långt från eftertraktad. Siffran står för procentandelen av de kvinnor som varje år genomgår osäkra aborter i utvecklingsländer i relation till det totala antalet aborter som kvinnor genomgår i dessa länder (uppgifter från WHO). Helt plötsligt blir siffran svår att greppa, det vrider sig i magen. Låt oss slå ut siffran på minuter. Var åttonde minut dör en kvinna på grund av osäker abort. Det blir cirka 68 000 kvinnor som dör varje år. Vi får däremellan inte glömma dem cirka 200 000 barn som förlorar sin mamma varje år. Blundar. Andas ut. Försöker greppa siffran men det känns bara overkligt och långt ifrån vad vi kan tänka oss här i Sverige. 

År 1994, under FN:s befolkningskonferens i Kairo, enades världens länder för första gången om att människors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter (SRHR) är en förutsättning för ett lands utveckling. Det fastslogs att regeringar är skyldiga att "säkerställa att kvinnor och män har tillgång till information, upplysning och tjänster som krävs för att uppnå god sexuell hälsa och utöva sina reproduktiva rättigheter och skyldigheter". Vi är nu, år 2012, i slutet på det artonde året sedan de orden i Kairodeklarationen skrevs och kan konstatera att arbetet i praktiken, att säkerhetsställa rättigheterna, inte kommit tillräckligt långt. 

Majoriteten av olagliga aborter sker till följd av att lagstiftning eller traditioner sätter stopp för kvinnors egen rätt att bestämma över sin egen kropp. I många länder världen över, styr religiösa normer över politiska värdegrunder. Den senaste månaden har abortfrågan kommit på många politikers och kvinnorörelsers läppar sedan media uppmärksammade den 31-åriga kvinnan Savitas tragiska dödsfall på Irland. Savita hade ansökt om att få genomgå abort sedan det visat sig att hennes foster inte skulle överleva. Men hon nekades abort, med resultatet att hon bara några dagar senare dog av blodförgiftning. Detta för att begreppet abort blivit så pass stigmatiserat att ingen läkare i landet längre vågar förknippas med det, av rädsla för de påföljder av straff från den katolska kyrkan, där abort likställs med en kriminell handling. I denna verklighet förvandlas läkare till domare, dödsdomare. Savita dog på grund av samvetsklausulers inflytande i politiken. Dog. Att det mest basala i vårt liv, rätten till att vara människa, inte värderades mer än så, är skakande i mitt tycke.  

Det ska inte behöva vara förhandlingsbart att kräva sina rättigheter. Rätten att bestämma över sin egen kropp är en mänsklig rättighet och de gäller överallt och skyddar alla i hela världen. ”För att kunna delta och vara en aktiv samhällsaktör, för att kunna sitta vid ett förhandlingsbord med samma förutsättningar att påverka som andra deltagare, måste en individ först och främst ha makt över sin egen kropp. Kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är således en grundförutsättning för jämställdhet, demokrati och för en hållbar och rättvis fred.” skriver Kvinna till Kvinna på sin hemsida. 

Av eget intresse att stödja rätten till abort, och även som Svalrepresentant, deltog jag några dagar efter Savitas tragiska död på en manifestation mot Irlands abortlagar, huvudarrangerad av Liberala Kvinnor. Starka kvinnorörelser och andra sympatisörer var där och det talades om Savitas hemska öde och hur vi tillsammans som kvinnoorganisationer, över partigränser, i riksdag och regering, inom den globala rörelsen måste mobilisera och stå upp för mänskliga rättigheters inflytande över politiken. Abortfrågan måste drivas från alla vinklar. Ödet som Savita mötte som irländsk medborgare är inget isolerat fall. Victoria Saxby från Centerkvinnorna, talare under manifestationen, konstaterade att abortfrågan är ett världsproblem. Det vill även jag göra. Exempel finns även från Svalorna Latinamerikas samarbetsländer. Där alla, Peru, Bolivia och Nicaragua, har en lagstiftning mot abort. I Peru är osäker abort en av de främsta orsakerna till att kvinnor dör. Bolivia har Sydamerikas högsta mödradödlighet. I Nicaragua har katolska kyrkan starkt inflytande över vilken sexualundervisning som ges i skolorna. Resultatet blir att många ungdomar inte får korrekt och tillräcklig kunskap om sex för att kunna skydda sig mot oönskade graviditeter och könssjukdomar. I alla tre länder fängslas kvinnor som avslöjats ha gjort abort samt även den personen som utförde aborten. Fängelsestraffet kan vara upp till tre år…

Bild från manifestationen

Under november har vi på Svalorna Latinamerika även haft besök av Yolanda Acuña från en av våra nicaraguanska samarbetsorganisationer, Proyecto Miriam. Hon var här i främsta syfte att presentera vad hennes organisation gör i Nicaragua för barn och kvinnors sexuella rättigheter. Med ett späckat schema besökte hon likasinnade svenska organisationer som Ecpat, RFSU och WRA (White Ribbon Alliance som arbetar mot mödradödlighet), för att utbyta erfarenheter och idéer för hur det skulle kunna gå att bryta dödläget i abortfrågan i Nicaragua. Hon ville även diskutera möjliga samarbeten mellan kvinnorörelser i Sverige och Nicaragua. Ett utmärkt exempel på hur vi måste samarbeta inom den globala rörelsen. Vi har så mycket att lära av varandra. Jag kan avslöja att det var lyckade möten och att vi med stor säkerhet snart får se ett nytt nätverk upprättas. 

Yolanda talar om sexuella rättigheter i Nicaragua på ett
seminarium anordnat av Svalorna Latinamerika

Generellt sätt är det är svårt att få acceptans kring SRHR i internationella sammanhang. Under Yolandas vistelse i Sverige besökte hon även Ulrika Karlsson, moderat riksdagsledamot och ordförande i riksdagens SRHR-grupp för att få höra hur svenska och andra länders parlamentariker, som stödjer rätten till fria och säkra aborter, kanske skulle kunna påverka parlamentariker i Latinamerika.  Det borde ligga i alla nationers intresse att föra frågan om rätten till fria aborter och det är därför av yttersta vikt att Sverige, som är en stark internationell röst inom SRHR-frågor, förblir budbärare. Det är otroligt viktigt att vi går samman över partigränser och landgränser. I slutändan kommer det ner till att vi alla är människor. Det talas alltid om den där ”Någon”, och att ”Någon” måste göra något. ”Någon” är du och jag. 

Att citera en klok och inspirerande kvinna, Agda Östlund, svenska riksdagens första kvinnliga representant, passar sig väldigt bra som avslutning. Hon var först med att 1922 föra upp abortfrågan på dagordningen i riksdagen, men hon fick direkt motstånd av sina manliga kollegor som reste sig och lämnade salen. Agda stod dock alltid fast vid sitt tycke och hon uttalande sig om motståndet genom att säga ”Om man verkligen vill någonting, då får man mod”. Mod att kämpa för någonting som ingen annan tror på. 

På nittio år har vi kommit långt i Sverige inom abortfrågan. Sedan 1975 har vi lagstadgad rätt till fri abort och majoriteten i Sverige accepterar detta. Men många länder har det fortfarande som vi hade det för nittio år sedan. Därför får abortfrågan inte tystas ner. Vi måste våga tala om det.

Ta därför upp begreppet abort från din hand, släpp det att vandra på dina läppar. Ta fortfarande hand om det. Och tala om det. Stå upp för era rättigheter, våga kräva dom och var rädda om Er. 

Johanna Ekman, kanslipraktikant på Svalorna Latinamerika och student vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköpings med studieinriktning Internationellt Arbete – Globala studier.