Arbetslöshet, dåliga löner och migration i Nicaragua

Sockerplantage i Pochomil

Enligt landguiden bodde det 6 miljoner invånare i Nicaragua, år 2012. Här säger befolkningen att invånarantalet har ökat något makalöst de senaste åren och att det numera bor ca 9 miljoner människor i landet. 

Cykeltaxi i Masachapa

Arbetslöshet är ett mycket stort problem och majoriteten av de som jobbar, arbetar inom den informella sektorn. Det betyder att pengarna som tjänas inte bokförs av myndigheterna. I Sverige skulle vi sälja att de jobbar svart, men jag tycker inte att det är samma sak. Här tar människorna till en överlevnadsstrategi eftersom det råder brist på säkra anställningar, och de hittar andra jobb för att tjäna pengar. Inom den informella sektorn tjänar man väldigt lite och därför väljer många fler än 1 miljon nicaraguaner att migrera till framförallt Costa Rica och USA för att tjänar mer. I den nicaraguanska dagstidningen La Prensa stod det förra veckan att 280 000 nicaraguaner befinner sig i Costa Rica med visum, men det är också vanligt är man smiter över landsgränsen illegalt. Det gör att det för tillfället är det lite spänt mellan grannländerna på just denna fronten.

Fiskförsäljning på stranden i Masachapa

I Nicaragua är det vanligt att man säljer frukt och grönsaker på gatan. De som har det lite bättre har ett skjul där de kan stå under dagligen och sälja sina varor. Andra använder sig av cykel och cyklar runt i samhället med ett litet släp med tomat, sallad, gurka, mm och ropar ut vad som finns till salu. Många putsar skor, jobbar på kaffeplantager, eller fiskar, beroende på vart i landet man bor. Säljer de inga varor eller tjänster, tjänar de tyvärr heller inga pengar. Osäkerheten av att inte ha en trygg inkomst oroar många. Man jobbar utanför lagen och utan rättigheter. Man kan inte direkt vända sig till sitt fack och ha kollektivavtalet i ryggen om man blir behandlad orättvist. Inte heller är det säkert att man kan ge sina barn en utbildning. Att inte ha en trygg inkomst betyder svårigheter att ta lån som i sin tur gör det svårt att skaffa sig en bostad. 9 miljoner människor. Jag undrar hur många av dem som vaknar upp varje morgon och känner sig lugna över att pengarna strömmar in. Hur många av dem som kan fortsätta att ge sin familj den trygghet de förtjänar. Och hur många av dem som inte känner av den förbannade fattigdomen.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika

FRIDA: Tankar bakom ratten under en tur i Anderna

Frida Brännlund i Bolivia, inlägg 2

Äntligen, en asfalterad väg! Jag sitter i en jeep på väg tillbaka till Uyuni, en stad belägen cirka 11 timmars bussresa söderut från La Paz. Under de tre senaste dagarna har jag färdats på ett skumpigt och dammigt underlag, långt bort från civilisationen, på en guidad tur genom ett av Bolivias storslagna naturlandskap. I sätet bredvid mig sitter vår chaufför, Alejandro, med en näve kokablad uppstoppat i högra kinden. Till skillnad från mig verkar han, inte alls särskilt trött trots de långa och intensiva dagarna ute på fält. Jag frågar honom om han kommer att vara ledig imorgon. Jag tänker att han, efter att ha arbetat tre dagar i sträck och i princip under dygnets alla timmar, väl måste få tid att umgås med sin familj hemma i Uyuni, eller hur? Han svarar dock att han aldrig är ledig. Istället väntar en ny tur med nya turister redan nästa dag...

"Salar de Uyuni"

Under tre dagar har jag och fem andra turister färdats tillsammans med Alejandro i hans jeep, genom ett obeskrivligt vackert och mäktigt landskap. Äventyret började med en heldag i världens största saltöken, Salar de Uyuni. Området, som är lika stort som Skåne, består av saltet som finns kvar efter en sjö som torkat ut för cirka 40 000 år sedan. De nästkommande två dagarna körde Alejandro oss vidare genom milslånga ökenlandskap och över bergsområden på omkring 4000 meters höjd. Han visade oss gejsrar och lät oss bada i varma källor. I gryning och skymning fick vi se lamadjur som betade på de fält vi passerade. Vi fick möjlighet att stanna till vid laguner som på grund av olika mineraler skiftade i färg, från turkos till rött. En av våra luncher tillbringade vi vid en av dessa och i spegelbilden av de snöklädda bergen i horisonten stod en grupp rosa flamingos samlade. Kort sagt, det var tre dagar av vackra vyer och frisk luft.

"Géiseres Sol de Mañana"

Varje dag arbetar Alejandro i dessa landskap med Anderna ständigt i blickfång, men under vilka förhållanden undrade jag? Alejandro berättar att han under de senaste sexton åren kört den här turen. Han arbetar sju dagar i veckan och 24 timmar om dygnet (eftersom han också sover ute på fält under sina turer). För detta får han bara cirka 1700 kronor i lön varje månad. På denna lön ska han försörja sin fru och sina sex barn. Han kan inte heller riskera att bli av med sitt arbete genom att ställa krav på högre lön eller mer ledighet.



– Vissa månader är det svårt att klara sig ekonomiskt, erkänner Alejandro. Men man vänjer sig att arbeta varje dag, fortsätter han med ett ryck på axlarna samtidigt som jeepen rullar in i Uyuni.

Vi vinkar av Alejandro innan han skyndar sig hem för att hinna umgås en kväll med sin familj. Nästkommande morgon är det återigen dags för honom att ta med en ny grupp turister på den guidade turen. Själv tar jag mitt bagage packat med nya intryck och funderingar och sätter mig på bussen tillbaka till La Paz, trafiken och den förorenade luften. 

Text och foto: Frida Brännlund